EU-valet närmar sig. Det märks. Litegrann i alla fall. Det hålls debatter i skolor, valkampanjer har kommit igång och medieintresset för unionen är lite större än det är i vanliga fall. Samtidigt är det uppenbart att intresset är långt lägre än inför ett riksdagsval. 38 procent av svenskarna röstade i det förra europaparlamentsvalet. 25 procent av förstagångsväljarna. Mycket tyder på att vi inte i år kommer att få se någon rekordartad ökning. De flesta känner inte ens till att valet ska hållas.
Igår offentliggjordes en mätning kring stödet för EU. Trots att dess resultat i huvudsak genererat rubriker som “Ökat stöd”, borde den ge de EU-positiva partierna kalla kårar. Inte ens idag, 2009 – femton år efter inträdet, uppger hälften av medborgarna att de i huvudsak är positiva till att Sverige är med i EU. Fler gör det än tidigare, ja. Och färre uppger att de i huvudsak är negativa (26 procent), ja. Det är inte konstigt. Ju längre tiden går, desto mer främmande blir förstås tanken på att lämna unionen. Allt blir vardag till slut, även medlemskap i en demokratiskt högst tvivelaktig union. Det uppseendeväckande med den här undersökningen är inte att fler är positiva till medlemskapet – det är att motståndet fortfarande är så starkt, trots att endast ett parti fortfarande är EU-kritiskt, och trots att en ordentlig debatt om EU:s demokratiska brister och konsekvenserna av medlemskapet ytterst sällan ges utrymme.
Debatten om EU är för liten, för ytlig och för floskeldominerad. Jag har suttit i några skoldebatter de senaste veckorna, och känner att jag snart blir galen om jag behöver höra fler borgerliga företrädare floskla loss om freden, motivera EU-medlemskapet med signalord som öppenhet och inflytande, eller dra fram bosniska ungdomars krigströtthet som sitt känslovädjande äss i rockärmen. Prata om de verkliga frågorna! Motivera varför ni accepterar – ja rentav förespråkar – ett fördrag som flyttar ännu mer makt till EU, som stipulerar militär upprustning och en europeisk försvarsallians. Förklara varför ni vägrade gå med på att förhandla om undantag för den svenska arbetsmarknadsmodellen när fördraget skulle godkännas i riksdagen. Berätta för medborgarna varför det ska vara så att Sverige i alla lägen ska lägga sig platt och omfamna varje direktiv från Bryssel, kosta vad det kosta vill.
En debattartikel i Expressen idag sätter fingret på de borgerliga partiernas agerande i EU-debatten i Sverige. Den är avpolitiserad och kretsar kring symboler och signalord. “Med och påverka”. “Inflytande”. “Freden”. “
2 mars kallade EU-minister Cecilia Malmström till presskonferens om Sveriges kommande ordförandeskap. Svenska och utländska journalister förväntade sig nog en redogörelse för hur Sveriges regering har tänkt sig att arbeta: Vilka frågor ska prioriteras? Hur ser arbetsprogrammet ut? Vika mål är uppsatta?
Men EU-ministern berättade inte om regeringens handlingsplan. Hon visade upp “logotypen för Sveriges EU-ord- förandeskap” – en stilig, blå jordglob med ett avsmalnande gult S från den ena polen till den andra. Och så presenterades ordförandetidens webbadress, “Sverige i rampljuset”.
Cecilia Malmström hoppades i pressmeddelandet att “vi under de månader som ligger framför oss kan skapa en samhörighet kring logotypen. Ordförandeskapet är hela Sveriges angelägenhet”.
(…)
Men vill man göra ordförandeskapet till “hela Sveriges angelägenhet” kan man inte behandla människor som idioter som förutsätts hålla till godo med fraser och samhörighet kring en logotyp. I stället ska man ta det allvarliga på allvar.
Och det allvarliga är att EU trängt undan parlamentarismen samtidigt som organisationen själv inte lyckats genomföra och uppnå ett demokratiskt och rättssäkert arbetssätt.
De borgerliga gör på sätt och vis ett smart drag. Genom att ducka en debatt om de viktiga frågorna – till exempel vad som händer med arbetsmarknaden efter Laval-domen – riskerar de inte att röra upp en vilande men stark EU-skepsis. Att konsekvensen är att folk vare sig får insyn eller möjlighet att påverka utvecklingen, manifesterat exempelvis i pinsamt lågt valdeltagande i parlamentsvalen, är tydligen smällar EU-förespråkarna är villiga att ta. För inflytandets skull. Eller var det freden?