Vi är många som inte haft stora förhoppningar på COP21, klimattoppmötet i Paris. Långt innan mötet öppnade stod det klart att alldeles för få länder är beredda att agera för att minska utsläppen. Just nu är förhandlingarna i full gång, och än så länge verkar det inte finnas skäl att glädjas. Snarare tvärtom.
Ett av de tydligaste bakslagen är något som vi visste sedan innan, och handlar om synen på själva avtalet. I stället för ”avtal” kallas det – texten som tidigare tvingade länderna att agera – i den nya upplagan för ”bilaga”. Till skillnad från tidigare års förhandlingar leder COP21 alltså inte till några bindande åtaganden. Det kallas i stället för ”frivilliga klimatlöften” som 170 länder formulerat åt sig själva. Det är svårt att ha förtröstan till det som beslutats när vi vet att det i praktiken fortfarande bygger på varje regerings goda vilja.
Det viktigaste klimatmålet har sedan innan varit att förhindra att medeltemperaturen på jorden höjs med 2 grader under det här århundradet. Eftersom många forskare pekat på att det inte räcker har det funnits förhoppningar på att ändra målet till 1,5 grader. I stället har man nu beslutat att ”vidta åtgärder” för att hålla temperaturhöjningen ”en bra bit under 2 grader”. Alltså ett fortfarande lågt och nu ännu vagare mål, som inte manar till handling.
Dessutom finns det skrivningar om att under den andra halvan av århundradet, alltså år 2050–2100, uppnå så kallad utsläppsneutralitet. Tanken verkar vara något som liknar utsläppsrätter, men syftar på att exempelvis plantera ny skog som tar upp koldioxidutsläppen i stället för att minska utsläppen från början. Alla åtgärder som minskar växthusgaser är förstås välkomna, men det är oroande att det öppnas upp för att tillåta länder att behålla en stor mängd utsläpp.
En annan väldigt viktig del är tekniken. Här har tidigare toppmöten lett till insikter om att industrialiserade länder bär ansvar för att hjälpa utvecklingsländer. Det är riktigt, och sker bland annat genom att ta bort hinder för tekniköverföring, exempelvis patent. I årets upplaga är dessa stycken helt enkelt strukna. Det är tydligt att I-länderna gjort allt vad de kan för att skydda sina företag och sin vinst. Betalar gör såväl fattiga länder som klimatet.
Till sist, och faktiskt glädjande: vad gäller finansieringen har den varit omdiskuterad, och det är inte över än. Däremot finns det tecken på ljusglimtar. Bland annat har mötet definierat 100 miljarder dollar som den minsta summan, och öppnar alltså upp för mer. Utöver det ska pengarna komma från de väl utvecklade länderna, vilket ändå måste ses som någon form av framgång.
Det var inte oväntat att COP21 skulle bli en besvikelse trots våra extremt låga förväntningar. Men det som nu börjar utkristallisera sig är faktiskt ännu sämre än vad man hade kunnat gissa.
Önska kan man däremot alltid göra, så här kommer min lista till tomten på de initiativ jag vill ska dyka upp under de sista dagarna av COP21:
- Byt ut utsläppsrätterna mot straffbeskattning för utsläpp
- Slopa patent- och immaterialrätt på teknik som minskar utsläpp – klimatet före vinsten!
- Klimatflyktingar ska få rätt till asyl
- Alla andra krav som Ung Vänster lanserade under kampanjen klimatsolidaritet
Johanna Granbom, vice ordförande Ung Vänster