Nu läggs en sparbudget för Stockholms läns landsting. De enorma underskott som den borgerliga vanskötseln skapade ska tas in genom såväl högre skatter som försämrad service. Borgarna försöker vinna poänger genom att skylla på utjämningssystemet och skapa medialt hallå i huvudstaden. Man skulle kunna säga att det är som vanligt. Men det vore att se alltför snävt på saken.
Vad vi nu ser är hur högern gör konkret politik av sitt folkförakt. Det är strukturellt. På kvällen den 14 september satt förre moderatledare Ulf Adelsohn i TV och ville byta ut folket. Han härmade även dalmål och menade att det var bidragstagare i norra Sverige som röstat nej. Nu går Adelsohn i spetsen för en hetskampanj mot landsbygdsbefolkningen. I praktiken handlar en sådan hetskampanj, som hetskampanjer brukar, om att dölja verkliga förhållanden.
Verkligheten är att Adelsohn och hans kumpaner i det politiska toppskiktet och på ledarsidorna i Stockholmstidningarna, representerar ett extremt snävt egenintresse. Deras inkomster har under två decennier ökat på majoritetens bekostnad. De lever ett liv där svårigheten att få ihop pengarna i slutet av månaden är ett okänt problem. Deras verklighet skiljer sig dramatiskt från de flesta andra svenskars – såväl stockholmares, som småstads- och gledsbygdsbors. Värderingarna blir därefter. Det lyste igenom i ja-sidans retorik under folkomröstningen och det lyser igenom nu.
Den politik som förespråkas av dessa krafter, och som fördes med extra kraft i Stockholm 1998-2002, drabbade de flesta stockholmare mycket hårt. Stora skattesänkningar som gynnade höginkomsttagarna samt vanvettiga privatiseringar betalades med sämre service och stora underskott. De flesta stockholmares problem handlar inte om utjämningssystemet, utan om vidgade klyftor, som är ett direkt resultat av högerpolitik, oavsett vem som adiministrerat den.
Vi stöder utjämningssystemet. Landets välstånd skapas i en komplex samverkan mellan olika näringar och verksamheter. Att pengar kan tjänas i Stockholm är avhängigt det som händer i resten av landet. I ett civiliserat land ska vi samtidigt kunna göra anspråk på att viss service ska vara av samma standard över hela landet. Det är en självklarhet i moderna samhällen. Den bakåtsträvarpolitik som borgarna föreslår hör det sena 1800-talet till och måste avvisas.
Borgarna måste dock ges ”cred” på en viktig punkt. De har visat politisk framåtanda av närmast revolutionärt slag. Redan i sin katekes för underklassen skrev Strindberg: ”När är revolution laglig? När den lyckas”. Den borgerliga fyrklövern i Stockholm struntade helt medvetet och systematiskt i ramarna. De raserade och reade ut mycket av välfärden i Stockholm på ett sätt som är mödosamt att bygga upp igen. Det är förstås lättare att riva ned än att bygga upp igen. Men borgarnas sätt att effektivt genomföra fram sitt politiska program och samtidigt försöka bygga politiskt stöd för den politiken utanför mötessalen är viktig att dra lärdomar av.
Jag vill inte kommentera detaljerna i den nya majoritetens krisuppgörelse. Däremot fokusera på vikten av att följa en politik som är hållbar på sikt. En politik som leder till lite mindre dåliga beslut snarare än bra är inte hållbar. En vänster som inte för vänsterpolitik kan i längden inte kallas vänster och kommer inte att kunna samla politiskt stöd, oavsett fina avsikter.
Det behövs ett djärvt och långsiktigt program som går i rakt motsatt riktning. Vi behöver sänkta priser på kollektivtrafiken, med sikte på avgiftsfrihet. Vi behöver betydligt fler anställda inom offentlig sektor än idag. Det är i själva verket den enda långsiktigt hållbara politiken med hänsyn till miljö, sysselsättning och välfärd. Pengarna finns i allra högsta grad. Det vi i längden inte har råd med är nuvarande nedskärningar.
Välfärdstjänster kan inte effektiviseras på samma sätt som till exempel industriproduktion. Det innebär att de blir relativt sätt dyrare. Om vi vill ha en fungerande välfärd kommer den offentliga sektorn att kräva en större del av samhällets resurser. Alternativet är att det vi kallar välfärd reserveras för en liten elit medan andra får acceptera att stå i kö på akuten, skjuta upp tandläkarbesök på obestämd tid och sönderfallande skollokaler. Det är ett vägval där skillnaden mellan höger och vänster måste vara glasklar.
Det går helt uppenbart att föra en offensiv politik i landsting och kommuner. Det går hand i hand med tryck för förändringar på nationell nivå. Det krävs höjda skatter som tar mer från de rikaste, vars inkomster ökat dramatiskt. Det behövs framför allt genomgripande program för att sänka arbetstiden och öka inflytandet på arbetet, för att minska ohälsan. Det behövs kraftiga satsningar på hundratusentals nya anställda inom offentlig sektor. Och det krävs en offensiv regionalpolitik.
Ung Vänster kommer att arbeta mot försämringar i den offentliga servicen varhelst vi kan. Det är inte så intressant vem som drivit igenom försämringarna. Den nyliberala väg som högern anvisar är en återvändsgränd. Det finns ett starkt folkligt stöd för den rakt motsatta vägen: en väg som satsar på modern välfärd istället för kallhamrad fattigvårdspolitik, full sysselsättning istället för repressiva åtgärder mot arbetslösa och omfördelning istället för ökade klyftor. Det stödet måste organiseras till faktiskt förändring.
Med kamratliga hälsningar,
Ali Esbati