Folk & Försvars sista avslutande eftermiddag i tisdags ägnades åt föredrag och debatt om situationen i Afghanistan. Bengt Kristiansson från Svenska Afghanistankommittén höll ett anförande, där han redogjorde för utvecklingen i Afghanistan sedan USA: s invasion 2001 och fram till idag. Till den krigshetsande högerns besvikelse, utgör den utvecklingen och verkligheten i Afghanistan, den direkta motsatsen till de floskler som ackompanjerade invasionen. Talibanerna har inte rökts ur sina hålor och besegrats, utan kan idag glädjas åt ett växande stöd hos den befolkning som av kriget och ockupationen drivits till desperationens rand. Även om talibanregeringen avsatts, har den auktoritära och antidemokratiska talibanrörelsen vunnit makt genom kriget, ett krig där Sverige som bekant deltar med militär trupp under den NATO-ledda ISAF-styrkan. Talibanrörelsen är idag på frammarsch, och till den situationen har Sverige bidragit.
Kristiansson pekade på ett antal åtgärder som skulle kunna vända utvecklingen:
• “Respektera och stöd Afghanistans suveränitet – alla insatser måste präglas av respekt för afghaner och Afghanistan, och den afghanska rösten måste höras.
• Öka det civila biståndet kraftigt och stöd civilsamhället och framväxten av ett rättsväsen
• Mycket mer makt åt FN, mindre åt USA
• Revidera Säkerhetsrådets mandat för ISAF och ompröva NATO som ledare av ISAF utifrån det nya mandatet
• Samla diplomatiska, militära, biståndsmässiga insats under en ledning (FN) – på afghanska villkor
– Överge den ensidiga militära strategin i säkerhetstänkandet
– Renodla fredsfrämjande insatser
– Mer diplomati, förhandling, lokal förankring”
Ung Vänster och Vänsterpartiet vill, som Hans Linde (v) påtalade i den efterföljande debatten, gå längre. Vi vill dra tillbaka de svenska trupperna från Afghanistan för att helt kunna satsa på civilt bistånd. Det går inte att motivera svenskt deltagande i militära insatser som ytterligare destabiliserar landet och stärker de krafter som USA och allierade påstår sig vilja försvaga. Vi lägger idag omkring 700 miljoner kronor på att ha militär trupp i landet. Ett tillbakadragande skulle således frigöra stora resurser att lägga på bistånd och stöd till uppbyggnadsarbete.
Bengt Kristiansson berättade för mig att talibanernas styre var på fallrepet innan invasionen. Det fanns en motståndsrörelse av starka moderata krafter som var på väg att vinna makten. Hade så blivit fallet, hade Afghanistans situation varit en helt annan idag. Det blir här viktigt att peka på det grundläggande fel som begåtts såväl när det gäller Afghanistan som Irak (och som riskerar begås i Iran): bristen på respekt för ländernas självbestämmande. Det kommer inte fred och stabilitet ur att västvärlden i sann nykolonial andra går in med bomber och våld för att störta den ena eller andra regimen i periferin. Det har visat sig misslyckas gång på gång, och någon gång måste vi börja ha en annan strategi. En strategi som utgår ifrån respekt för den nationella suveräniteten, stöd till demokratiska krafter snarare än bombmakt. Vi måste inse att demokrati aldrig kan vara en exportvara, utan tvärtom per definition måste komma inifrån, underifrån. Det är genom att stötta sådana processer, med respekt för Afghanernas kapabilitet att bygga upp sitt eget land, som Sverige borde kunna bidra. Och i ärlighetens namn, om vi tittar på Irak och Afghanistan i dag, vad är alternativet?