Folket, eliten och segern den 14 september

Idag har det gått exakt tio år sedan vi vann folkomröstningen om ett svenskt EMU-medlemskap. Vänstern i Sverige har en framgångsrik historia. Vi har varit med och gjort avtryck, vunnit kampen om rösträttens införande, tillsammans med övriga arbetarrörelsen byggt välfärden, gjort arbetslivet tryggare och genom vår politiska kamp förändrat Sverige till ett bättre land att leva i. Men trots vår framgångsrika historia är det något särskilt med segern i folkomröstningen den 14 september 2003. Den utgör en konkret seger i en avgörande strid som skulle ha format Sverige för lång tid framöver.

EMU-segern är den största framgången som jag hittills har fått uppleva under min tid som politiskt aktiv. Berättelsen om den får inte falla i glömska, utan måste vårdas och återberättas. Dels för att vi lever i en tid där politiska segrar för vänstern alltför ofta lyser med sin frånvaro, men kanske framförallt för att det bakom segern finns viktiga lärdomar att dra, många av dem är giltiga fortfarande.

I en tid där det är ungefär lika många som tror på UFO:n som på EMU (ja det är faktiskt sant) är det kanske svårt att se sprängkraften som EMU-frågan hade för tio år sedan. Men samtidigt är det av avgörande betydelse att se att segern i folkomröstningen har bärkraft också för förhållandena i dagens Sverige. Det är tydligt inte minst i relation till den ekonomiska krisen. Idag är det uppenbart att priset för en vansinnigt konstruerad valutaunion betalas av bland annat den grekiska, spanska och portugisiska arbetarklassen.

Folkomröstningen om ett svenskt medlemskap i EMU var en strid mellan folket och etablissemanget. Och då inte bara i Nej-sidans strategier – det var så verkligheten såg ut. Ja-sidan hade sina företrädare bland det politiska etablissemanget, bland näringslivstoppar och bland fackförbundsledningar, medan Nej-sidan hade stora delar av folket bakom sig. En överväldigande majoritet (65 procent) av LO-medlemmarna röstade nej. Nej-sidan hade starkt stöd bland unga och bland kvinnor. I alla län, förutom Stockholm och Skåne, var det en majoritet mot ett medlemskap. I en del norrländska orter kunde så många som 75-80 procent av befolkningen rösta nej.

Det var verkligen folket mot etablissemanget och det var tydligt inte minst i ja-sidans reaktioner på förlusten. Det var ett efterspel som hos många präglades av ett illa dolt folkförakt. Den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn ondgjorde sig på valnatten över dalmasar som satt i Borlänge och väntade på bidrag. EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi beskrev svenska folkets nej till EMU-anslutning som en rädsla för det nya. Allt medan statsminister Göran Persson mest tycktes önska sig ett nytt folk att regera över. Det var folket mot etablissemanget, men för en gång skull var det folket som vann.

EMU-folkomröstningen handlade inte om freden, om Sveriges inflytande i Europa eller om att det är roligare att säga ja, som Ja-sidan försökte inbilla folk. Frågan om ett svenskt medlemskap i EMU var en fråga om makt, och det insåg svenska folket. I SVT:s vallokalsundersökning kan man se att det framförallt var fyra argument som var avgörande för de som röstade nej. Det handlade om EMU:s demokratiska brister, om självbestämmanderätten, om att ett medlemskap hotade välfärden och om en insikt om att det fanns ekonomiska nackdelar med att själv inte kunna styra över penningpolitiken. Resultatet i vallokalsundersökningen är ett kvitto på den lyckade Nej-kampanjen. En viktig del – om inte den allra viktigaste – av Ung Vänsters argumentation var att EMU inte är en fråga om mynt och sedlar utan istället handlar om just makt.

Efteråt har det skrivits mycket om både Ja- och Nej-sidans kampanjer. I förra veckans nummer av tidskriften Fokus skriver Maggie Strömberg:

Nej-kampanjen å andra sidan byggde på organisering och folklig mobilisering. Vi förstod att det näringslivet hade i miljoner (Svenskt näringsliv gick in med över en halv miljard till Ja-kampanjen) var vi tvungna att kompensera genom ett hårt och outtröttligt basarbete. När Ja-sidans avlönade kampanjarbetare delade ut frukostpåsar på busstorget i Borås, var vi många Ung Vänstrare som skippade första lektionen och istället delade ut flygblad och masstidningar. I en tid när politisk organisering av många framställs som något poänglöst, visar Nej-kampanjen att människor som sluter sig samman fortfarande är den enda garanten för att förändra samhället i en progressiv riktning.

Det politiska landskap som vi verkar i ser på många sätt annorlunda ut jämfört med för tio år sedan. 2003 var det vänstervåg och idag har vi haft en borgerlig regering under sju års tid. Men ändå menar jag att det finns viktiga politiska slutsatser att dra av EMU-folkomröstningen, som fortfarande är giltiga för vänstern.

Den första rör konfliktlinjen mellan folket och etablissemanget. Folket mot etablissemanget är en konfliktlinje som många gånger kan vara (minst sagt) trubbig, och i vissa specifika sammanhang också rent reaktionär. Det sistnämnda oftast när personer eller rörelser försöker förmedla falska beskrivningar av vad eller vilka folket och etablissemanget tycker respektive är. Samtidigt får det inte hindra möjligheten att se denna konfliktlinje när den väl existerar. EMU-frågan var ett sådant exempel. Ett annat dagsaktuellt exempel handlar om frågan om vinster i välfärden. Det finns en konflikt mellan oss som vill ha en högkvalitativ och generell välfärd och de kapitalister som vill bevara möjligheten att göra vinster på skattemedel avsedda för välfärd. Men det finns också en konflikt mellan vanligt folk – där majoriteten för en avkommersialiserad välfärd är solid – och ett politiskt och ekonomiskt etablissemang som inte går i takt med folkopinionen. Den konflikten lyckas vänstern i dagsläget kanalisera, men jag menar att det är av strategisk vikt för vänstern att lyckas identifiera fler sådana exempel och oftare ha självförtroende nog att beskriva dem som just konflikter mellan folket och etablissemanget.

För det andra, vår socialistiska och feministiska kamp kan bara lyckas när den utgår från människors vardagsnära upplevelser och livsvillkor. Idag har vi nästan glömt att det fanns vänsterströmningar – förvisso ofta marginaliserade – som tog ställning för ett svenskt EMU-medlemskap. Många gånger en slags postmodern vänster som hörde det tidiga 00-talet till, med en naiv tilltro till “globalisering” och ett milt talat bristande intresse för den socialistiska kampens förutsättningar i Sverige. Deras egen brist på folklig förankring gjorde att de hamnade på samma sida som andra elittyckare i frågan om ett EMU-medlemskap. Folklig förankring är en förutsättning för en framgångsrik politisk kamp, men det är också en garant för att hamna rätt i viktiga politiska frågor. Jämfört med Ja-sidans strateger och dagens Caremalobby har vänstern en förankring i breda lager av svenska folket, men förankringen är samtidigt för liten jämfört med vad som skulle behövas. Vi måste utveckla vår förmåga att finnas på plats i människors vardag; i förorter, i folkrörelser och på arbetsplatser. Det är avgörande för att vänstern ska vara en politisk rörelse som är relevant för sin samtid.

För det tredje, även om mycket har förändrats kring Sveriges förhållande till EU under de tio år som har gått – både avseende opinioner och överföring av beslutsfattande – fortsätter frågor om EU att vara av största strategiska vikt. EU och dess institutioner är centrala för att upprätthålla en fortsatt marknadsliberal dominans i Europa. Genom att makten över samhällsutvecklingen – inte minst över den ekonomiska politiken – flyttas till överstatliga arenor, kan det europeiska storkapitalet säkerställa att man relativt ostört kan trumfa igenom sin enda vägens politik. Dels genom fördrag och beslut i EU-domstolen, men framförallt genom svårigheten att på en arena där det saknas en gemensam debatt och gemensamma folkrörelser bjuda motstånd mot en marknadsliberal agenda. Det sistnämnda är tydligt inte minst i relation till den brutala europeiska krispolitiken. Vänstern måste också i fortsättningen vara de som kan kanalisera ett folkligt förankrat EU-motstånd, inriktat mot överstatligheten och det strukturella demokratiska underskottet.

Inför och under EMU-folkomröstningen pratade vi i Ung Vänster om den som något med en historisk betydelse. Vi skulle i framtiden berätta för våra barn och barnbarn om hur vi gav etablissemanget en knäpp på näsan och vann en avgörande seger för att försvara välfärden, jobben och den demokratiska makten över den ekonomiska politiken. Jag hoppas att vi är många som redan gör eller kommer att göra just detta. För vi vann och i det finns en källa till självförtroende och dessutom politiska insikter som är avgörande för att bygga en starkare vänster.