Jag har inte skrivit mycket om Gaza. Jag har svårt att hitta de rätta orden. Tur att andra försökt återge, förklara och beskriva det. Helvetet. Vi var många som möttes upp på Sergelstorg i lördags, för att visa vår avsky mot Israels massaker. Nästan tiotusen människor samlades där. Jag har svårt för att skriva om det bottenlösa. Man vill ta i från tårna, det blir många förstärkningsord och känsloargument för att försöka göra det ofattbara rättvisa. Men det är omöjligt. Förstås. Hur skulle man…
Ofta känns textraderna otillräckliga. För banala, eller för pompösa. När det blir så, skäms jag. Det känns inte genuint, rakt och ärligt. Men hur skulle det… Vem är jag att förmedla smärtan? Hur ska jag någonsin kunna återge den; vanmakten? För den är något för sig, den vanmakten. Antar jag. Samtidigt är det enkelt, det måste det vara, annars har vi redan förlorat. Människors liv slits sönder. Bokstavligen. På ett sätt som många av oss som skriver aldrig har utstått. Men för människor i Gaza är att utstå helvetet en del av vardagen. Att det är en del av vardagen gör det inte lättare att utstå. Det kan aldrig bli någonting annat än helvetiskt, en helvetisk vardag helt enkelt. Det måste vi kunna ta in som om att det som händer, händer i vårt eget vardagsrum.
Världen hänger ihop, och lidandet för människor i Gaza måste förstås och delas av människor. ”Brukar man människor som ting berövar man dem namnet människa”. Det är en diktrad av Stig Sjödin. Den handlar om ett förbrukat människovärde som arbetsförhållandena i de tidiga svenska industrierna skapade. Det vet jag, det kan jag förstå. Men den handlar också om det omänskliga lidandet i Gaza. Det vet jag också.