Ida höll ett invigningstal på rikstinget, som finns att läsa här. Det är ganska långt, men läsning rekommenderas starkt!
Ett utdrag:
Kamrater, Sverige har förändrats under en längre tid och vi som är unga idag har fått växa upp i försämringarnas tidevarv. Våra morföräldrar fick uppleva hur ett patronsamhälle avskaffades och hur arbetsplatserna blev både tryggare och bättre. Den svenska fackföreningsrörelsen vann helt avgörande segrar och landet byggdes mer jämlikt. Patron kunde inte längre välja och vraka helt godtyckligt bland löntagarna. Det var mycket som var dåligt då, men det gick åt rätt håll. I början av nittonhundratalet, i arbetarrörelsens begynnelse ägde arbetsgivaren människor. Politisk aktivitet och facklig organisering ledde till avsked och vräkning från bostaden.
Kamrater, i den tid som råder nu kan vi se patron gå igen, men han har ändrat skepnad. Arbetsgivarna kräver att arbetarklassen ska betala krisen med nollavtal, vår rätt till utbildning har blivit big business för enskilda skolföretag och ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter ökar klirret i kassan för överklassen.
Vi är barn av vår tid och samhället har än så länge inte behandlat oss som ska bygga landet i framtiden särskilt väl. Det behövs en tvärvändning i politiken. Därför kräver Ung Vänster att en rödgrön regering erbjuder den unga generationen ett nytt trygghetskontrakt. Alla ungdomar ska ha rätt till en bra utbildning, en egen bostad och ett fast jobb efter gymnasiet.
Kamrater, jämlikhet och ojämlikhet är inga abstraktioner, dom går att finna i statistiken, i siffror och tal som berättar för oss hur inkomstskillnaderna ökar människor emellan, om hur dom ekonomiska orättvisorna växer, inte bara i Sverige utan i hela världen. Förresten behöver man knappast statistiken för att hitta ojämlikhetens spår. Den har etsat sig fast, som ett märke hos människor som inte äger sig själva. Jag tänker på hur man som tjej kände sig som en gäst på besök när man väl tog mod till sig och knallade ned på fotbollsplanen. Eller när man är född i en familj där ingen, så långt bak i släktledet man kan komma, har satt sin fot på högskolan. Då vet man, även om man försöker sig på det, att här gäller det att sitta fint.
Kamrater, mellan storstadens lyxvillor och hyreslängor skiljer det i praktiken bara några kilometer. Men det skulle lika gärna kunna vara två olika universum. Högern hatar jämlikhet men vi, vi ska bygga landet mera jämlikt. Vi ska tvinga direktörens son att dela väntrum med kassörskans dotter. Vi ska låta vinsterna i skolan betala för fler lärare och vi ska bygga hyresrätter i Stockholms innerstad och fylla dom med förortsungar. Allt annat är ovärdigt ett land som Sverige.