Jag kallar mig kommunist. Runt om i världen och genom historien finns en lång rad människor som kämpat för rättvisa och frihet som kallat sig – och fortsätter kalla sig – kommunister. Många av dem är människor jag känner den största samhörighet med.
I tisdags såg jag Janne Josefssons dokumentär om vänsterpartiets historia. I stora delar är det inte särskilt mycket nytt han kommer med. Det mesta kan läsas i boken ”Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPKs internationella förbindelser”. Att vänsterpartiet har en lång historia av skönmålning och tystnad om övergrepp och förtryck kan inte komma som en överraskning för någon. Definitivt inte för partiets medlemmar. Vår rörelses historia och de lärdomar vi kan dra av den, är något som länge diskuterats och debatterats, men som också behöver fortsätta granskas och förstås.
Jag gick med i Ung Vänster och sedan i vänsterpartiet fullt medveten om rörelsens historia. Naturligtvis inte med kunskap om alla detaljer, men med vetskapen om att det fanns mycket att inte vara stolt över. Jag gick med, trots den historien, för att det inte är vad Ung Vänster och vänsterpartiet är idag.
Vi som är unga och går med i vänstern idag gör det för att vi tröttnat på högerpolitik och orättvisor. Vi är trötta på att vara en generation som hoppar mellan olika timvikariat och har våra tillgångar packade i lådor för att vara beredda att flytta till nästa tredje hands-kontrakt. Vi är unga tjejer som tröttnat på att behöva vara rädda när vi går hem på kvällarna och inte längre accepterar att begränsas och diskrimineras bara för att vi är kvinnor. Vi är anti-kapitalister, och vi kämpar för socialism, ett system där inte längre företagens vinster väger tyngre än mänskliga behov. Där demokratins principer inte stannar utanför bolagsdörrarna, utan våra arbetsplatser och den ekonomiska utvecklingen styrs demokratiskt.
Vi i den unga vänstern idag är de som lär ut feministiskt självförsvar på Sveriges skolor, som försvarar våra fritidsgårdar från nedläggning och kampanjar för gratis kollektivtrafik. Vi är de som står utanför mataffären och delar flygblad om ockupationen av Palestina, vi kräver pengar till ungdomsmottagningar och protesterar mot Sveriges inhumana flyktingpolitik. Vi organiserar oss på våra skolor och arbetsplatser och kräver vår rätt. Vi diskuterar och lär oss av vår historia, och tillsammans försöker vi förändra världen.
Det finns många delar av vår rörelses historia som jag aldrig kunnat vara stolt över, men också många som jag är fantastiskt stolt över, och kamrater som kämpat före mig som jag hyser den djupaste respekt för.
För vänsterns historia, är också historien om de modiga kamrater som reste till Spanien för att försvara den spanska demokratin i trots mot den svenska regeringens förbud. Där finns alla som slagits för rösträtt, 8-timmars arbetsdag, betald semester och arbetsplatsdemokrati. Som motsatte sig folkmordet i Vietnam, bildade solidaritetskommitteer med Chile och Nicaragua, gick med i folkkampanjen mot kärnkraft och kämpade för kvinnors rätt till abort.
Och jag tar gärna avstånd från förbrytelser som begåtts i kommunismens namn. Men jag vägrar att därmed ta avstånd från motståndet mot kapitalismen, kampen för ett rättvisare samhälle och viljan att göra demokratin till människornas faktiska inflytande över våra liv och vår framtid.
Tove Fraurud
Förbundsordförande Ung Vänster