Den nyliberala politiken inom EMU kommer också få konsekvenser för vår välfärd. I Sverige har vi byggt upp en välfärd som är lika för alla. Vi har försökt värna allas rätt till exempelvis en god utbildning och bra vård. Som en anpassning till EMU har regeringen under de senaste tio åren skurit ner den offentliga sektorn trots att en stor majoritet av folket anser att välfärden måste få kosta.
Den anpassningen är dock långt ifrån lika ödesdiger för välfärden som ett fullvärdigt medlemsskap i valutaunionen skulle vara. Inom EMU finns något som kallas för en stablitetspakt. Den säger bland annat att staterna maximalt får ha 3% av BNP i budgetunderskott. Bryter ett land mot detta kan EU utdöma böter. Om vi råkar i en lågkunjunktur och statens ekonomi försämras får vi alltså bara gå med en mindre förlust. Det enda alternativet som återstår blir att skära hårt i statens utgifter. Sedan mitten av 90-talet vet vi vad det är som ryker först när det ska skäras i statens budget. Det är skolorna, sjukvården, älderomsorgen och barnomsorgen. Socialvården får mindre pengar och statlig egendom säljs ut. Vi kan idag se hur Portugal frenetiskt säljer ut i princip all statlig egendom och privatiserar allt från akutsjukhus till allmänna vägar. Det är deras enda val, annars får de böta stora belopp. Kort sagt, om vi går med i EMU kommer vår möjlighet att bevara vår välfärd försämras drastiskt. Risken är stor att den sakta men säkert kommer monteras ned.
Vi vet också vilka som drabbas mest av detta. Det är de kvinnor som arbetar inom offentlig sektor som alltid får ta den tyngsta bördan. En börda som kommer bli än tyngre om vi går med i EMU. Vi säger ja till välfärd och nej till EMU.