Hem / Artiklar / Kalla det vad ni vill – ungas arbetsvillkor är skit

Kalla det vad ni vill – ungas arbetsvillkor är skit

26 april, 2011

Socialdemokraten Karin Wanngård använder i en intervju ordet skitjobb, och direkt tänder den samlade högern på ledarsidor och twitterflöden på alla cylindrar. Debattörer beskriver dåliga arbetsvillkor och slitsamma jobb som en språngbräda i karriären, och låtsas inte förstå att ett arbetes villkor säger något om hur samhället värderar ett visst jobb – eller den som tvingas ta det. Diskussionen om skitjobb handlar om något mer än ordval, och döljer en verklighet där ungas villkor på arbetsmarknaden under lång tid har försämrats.

För några månader sedan beskrev SVT i Dokument inifrån hur ungas situation på arbetsmarknaden ser ut. I dokumentärerna möter man unga människor som får stämpla ut och sätta sig i rastrummet när det inte finns tillräckligt att göra, man får se säljare pressas till det yttersta av sina arbetsledare och hör om unga människor som tvingas jobba gratis. Det finns fler exempel på när ungas kassa villkor kommit upp i ljust under det senaste året. I somras var det rekordmånga sommarjobbare som vände sig till LO:s hjälptelefon. De samtal som ökade mest handlade om svartjobb och att man var tvungen till att provjobba gratis.

Hälften av alla unga som har ett jobb har en tidsbegränsad anställning. Allt som oftast handlar det om otrygga jobb, där man från vecka till vecka ofta inte vet hur mycket man får jobba. Det är en typ av jobb som jag själv har haft, och därför också förstår stressen man känner när man inte vet om telefonen kommer att ringa. Eftersom man inte vet hur mycket man får jobba, vet man heller inte hur stor lönen blir i slutet av månaden. Man vet inte om den där fikan man bokat in med kompisen verkligen kommer att bli av, för tacka nej om det ringer, det vågar man inte. Då finns det alltid någon annan som kan ta jobbet istället, och kanske är man då inte den person som blir uppringd nästa gång.

De otrygga anställningarna försvårar inte bara för den enskilde, utan drabbar ungdomar som grupp hårt. Ibland pratas det om de kassa villkoren som en chans att få in en fot på arbetsmarknaden, men i verkligheten fastnar man med en fot utanför arbetsmarknaden. Att ungdomar inte fullt ut får etablera sig på arbetsmarknaden gör istället att vi är de som försvinner först när företagen gör sig av med personal. Allra hårdast drabbas unga tjejer som jobbar i LO-yrken, där visstidsanställningar är vanligast.

Osäkra anställningar är ett stort problem för unga människor på arbetsmarknaden, och diskuteras i alldeles för liten utsträckning. Antalet tidsbegränsade anställningar har under de senaste två decennierna ökat kraftigt. För dagens generation unga framstår den trygghet som ett fast jobb innebär allt mer som en dröm. Vi har sämre möjlighet till ett tryggt jobb än vad våra föräldrar hade. Om man menar allvar med att fasta jobb också ska vara normen för unga måste det till åtgärder. Det är problematiskt att det idag lönar sig för arbetsgivare att anställa på otrygga villkor, framför att ge sin personal trygghet på jobbet. Man borde rensa upp bland de otrygga anställningarna, och genom arbetsgivaravgiften göra tidsbegränsade anställningar dyrare. Det finns ingen anledning till att ungdomar ska ha sämre rättigheter på arbetsmarknaden än vad andra har. Om vi tidigare har kunnat se till att alla har en trygg situation på jobbet, varför skulle det då inte gå att göra samma sak idag?

Högern verkar ha stora problem med begreppet skitjobb, men har inga problem med att det råder skitvillkor på delar av arbetsmarknaden. Regeringen har gjort det lättare för arbetsgivare att använda sig av tidsbegränsade anställningar och Moderaterna vill förlänga möjligheten till provanställning, den mest otrygga anställningsformen, från sex månader till ett år. Synen att alla jobb, oavsett arbetsvillkor, är bättre än inget jobb, öppnar upp för försämrade villkor för alla på arbetsmarknaden. Valet står inte mellan jobb med dåliga villkor eller inga jobb alls, utan valet står mellan arbetslöshet eller en ekonomisk politik för full sysselsättning. Det sistnämnda har regeringen inte klarat av att fixa annat än i finansdepartementets fantasitabeller.

Stefan Lindborg, förbundssekreterare för Ung Vänster

Artikeln finns även publicerad på Newsmill.