Direktörslönerna ökade med 21 procent förra året. Rekordlyft (medianersättning på 3,3 miljoner!) samtidigt som den totala vinsten de facto sjunkit med 16%. Ökningen för löntagarna motsvarande period var dock endast tre procent. Det har tidigare konstaterats att klyftorna har vidgats under högerstyret. Nu är facit här. Viktigt att utifrån dagens jämförelse i Aftonbladet påminna sig om Vårdförbundets och de antifackliga, kvinnofientliga kommentarer som florerade när den begav sig. Samtidigt som stödet för strejken var stor hos allmänheten, menade borgerligheten att vanligt folk ska nöja sig med det dem får.
Opinionsmätningar visar att allmänheten hittills står bakom strejken. Det förvånar inte – så brukar opinionen se ut i konflikter som rör vårdanställda. Uppskattningen av deras arbete är utbredd. Men erfarenheten visar att stödet för stridsåtgärder minskar i takt med att konsekvenserna blir mer kännbara.
Den (Strejken, min anm) har ambitionen att förskjuta löneläget för Vårdförbundets samtliga medlemmar.
Det är inte ett realistiskt mål, vilket de senaste veckornas konflikt gjort klart. Ju längre strejken pågått, desto mer avvisande har reaktionen blivit från arbetsgivarparten.
Det är intressant att återigen ta fram kommentarerna till strejken. Orealistiska krav, maffiametoder och åsidosatt patientsäkerhet lyfts upp som argument för att slå undan benen på fackets medlemmar. DNs ledarsida den 15 maj varnar för att strejken har ”ambitionen att förskjuta löneläget för Vårdförbundets samtliga medlemmar.” Ja, det är precis det som den fackliga solidariteten handlar om. Individuell lönesättning som förordas i samma ledare (där grundidén är att du är bättre än latmaskar till arbetskamrater och att du därför ska genom individuella samtal med chefen få högre lön) får precis motsatt effekt, nämligen en splittrad löntagarkollektiv som sätter enstaka, individuella lönehöjningar förre generella, kollektiva förbättringar i lönekuvert och på arbetsplats. Ett sammansvettsat arbetarkollektiv är förstås en mardröm för borgerligheten som gjort allt den förmår för att angripa den fackliga organiseringen. Tillsammans med enorma skattesänkningar, enorma besparingar i ersättningssystemen och nu Björklunds utspel om sänkt bolagsskatt är det tydligare än någonsin att målet med den borgerliga regeringspolitiken är just en fördelningspolitik som ger 21% lönelyft till direktörer på bekostnad av den stora massans som får 3%.
Vårdförbundets medlemmar kan åtminstone glädja sig åt att de inte är ensamma. Tillsammans med resten av arbetarkollektivet lever de i de ökade klassklyftornas verklighet. Om arbetarkollektivet tillsammans rider ut stormen, genom stärkt facklig organisering och solidaritet, kan motståndet mot regeringen ta form på allvar.
Följande länklista hittade jag hos Ekonomikommentarerna:
Huvudledare 15 maj – Blås av strejken
14 maj – Lundby-Wedin tar Vårdförbundet i örat
14 maj – 1,5 miljarder mer till sjukvården
14 maj – Det är skandal rakt av
14 maj – Så mycket kostar sköterskornas strejk
13 maj – Metall oroligt för Vårdkrav – TT
13 maj – Chockvarsel från Vårdförbundet
5 maj – De har fått uppmärksamhet för sina krav
Huvudledare 22 april – Strejk utan slut
Läs också tidgare inlägg (1, 2, 3 och 4) om vårdstrejken och Ung Vänsters uttalanden till stöd för Vårdförbundet.