I Venezuela genomfördes den 12 april en militärkupp mot den folkvalde presidenten Hugo Chávez. Knappt två dygn senare återinstallerades dock presidenten.
Den vanligaste bilden i svensk media omedelbart efter kuppen, var att Chávez varit något av en impopulär diktator, som nu tvingades avgå efter att ha beordrat beskjutning av fredliga demonstranter och strejkande arbetare. Denna rapportering har varit oerhört skev.
Det finns ögonvittnesskildringar som talar om beväpnade extremhögergrupper som besköt de tusentals Chávez-anhängare, vilka omringat presidentpalatset, varefter polisen också tog till vapen. Det finns också rapporter om att de flesta som avlidit i tumultet varit anhängare till Chávez. Dessa röster fick inget gehör i rapporteringen från kuppen. Istället blev det kuppmakarnas version som pumpades ut.
Chávez har under sin tid som president genomfört konstitutionella förändringar som tagit makten från de två djupt korrupta partierna. Dessa turades, enligt samma modell som finns i flera andra latinamerikanska oligarkier, om att föra samma politik. Han har också genomfört sociala reformer som inneburit att barandödligheten sjunkit, analfabetismen minskat och steg tagits mot kostnadsfri sjukvård. Hans senaste åtgärd var att byta ut ledningen för det stora oljebolaget och därmed utamana mäktiga ekonomiska intressen i landet.
Helt följdriktigt var också den nya regeringens första åtgärd att riva upp Chávez 48 ekonomiska lagar och försäkra att Venezuela skulle leverera olja till USA.
USA:s regering har haft en avgörande roll i kuppen. Knappt två veckor innan kuppen varnade den brittiske journalisten John Pilger för att Venezuela kunde vara nästa offer för amerikansk destabiliseringspolitik. Mönstret känns exempelvis igen från kuppen mot Allende i Chile 1973. USA:s utrikespolitik i Latinamerika har bestått i systematiskt stöd till förtryckare och antidemokrater.
Det som förskräcker än mer, är det skamliga agerandet från EU:s sida och diktaturens villiga kreatur i Sverige. EU:s ordförandeland Spanien lät sin ambassadör besöka den nye "utrikesministern" – för övrigt från den stockkonservartiva katolska sekten Opus Dei – så fort USA:s sändebud gjort så. Sydsvenska dagbladets ledarsida gick ut i glädjeutrop under rubriken "Adiós, Hugo Chávez". Detta alltså efter en militärkupp!
Chávez är naturligtvis inte någon fullblodsdemokrat. Han är officer, uppvuxen i en politisk miljö som präglas av allt annat än öppenhet och demokrati. Det intressanta är inte Chávez som person, utan de folkliga krav som restes genom honom. Dessa krav omfattas idag av människor runt om i hela världen. Inte minst i Latinamerika där IMF:s och Världsbankens forcerade nyliberala politik gett katastrofala resultat för stora delar av befolkningen.
Det folkliga stöd som Chávez sades sakna visade sig plötsligt finnas där när någonstans mellan hundra tusen och en miljon människor trotsade militären och polisens tårgas och satte av mot presidentpalatset. Säkert är det dock inte sista gången som försök att föra en folklig politik möter utländsk inblandning och inhemska eliters vrede.
Händelserna i Venezuela är ännu ett exempel på att vi lever i en tid av hårdnande politiska motsättningar. En tid då folkliga protester, folkigt motstånd och solidariteten mellan människor runt om i världen är avgörande för att värja sig mot makthavarnas bredvillighet att döda, förtrycka och manipulera i syfte att försvara de ekonomiska eliterna mot krav på förändring. Hoppet om att regeringen ska ta ställning mot förtrycket verkar vara ute. Det är trycket underifrån som kan ge Sverige en röst som inte sjunger med förtryckarna.
Kamratliga hälsningar
Ali Esbati
förbundsordförande Ung Vänster