Svenska Dagbladet skriver idag om utvecklingen på arbetsmarknaden. Även om arbetslösheten minskat något sedan krisens djupaste läge, ökar problemet med långtidsarbetslösheten, som har fördubblats sedan 2008.
”Under högkonjunkturen det sista kvartalet 2007 uppgick de till 68000 personer. Hösten därpå tvärdök konjunkturen och det tredje kvartalet 2010 var 126000 personer mellan 16 och 64 år långtidsarbetslösa. Deras andel bland samtliga arbetslösa hade då ökat från 25 till 33 procent.
– Gruppen blir större och större bland de arbetslösa. Och det kommer att fortsätta att öka, säger Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen. ” (SvD)
”Arbetslösheten är krisens fel”, brukar regeringen hävda. Och visst – krisen orsakades inte av Reinfeldt & Borg, det påstår ingen. Men att den inte möttes med en politik för att mildra konsekvenserna, det kan inte skyllas på amerikanska lånebubblor eller en globaliserad ekonomi. Regeringen har tvärtom – såväl före, som under krisen – gjort möjligheterna att ta sig ur arbetslöshet sämre, genom att kraftigt spara in på de aktiva insatserna från arbetsförmedlingen. Diagrammet nedan kan tjäna som illustration:
(Deltagare i arbetsmarknadsutbildning, perioden 1991 – 2010. Från LO)
Nio av tio ungdomar som ingår i regeringens så kallade ”jobbgaranti”, får varken utbildning eller praktik. Aktiva insatser som gör en mer attraktiv på arbetsmarknaden, har fått stryka på foten till förmån för ”coaching” och ändlöst jobbsökande. Det får konsekvenser. För när konjunkturen vänder uppåt och arbetstillfällena blir fler, kommer det ändå att finnas en stor grupp som fastnar i arbetslöshet, som inte kan få jobben som kommer, eftersom de har fel eller för lite utbildning. Detta kan inte skyllas på finanskrisen. Ansvaret för utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken ligger hos regeringen, ingen annanstans.