Chock och förstämning råder i landet. Alla vi som köat framför
kondoleansböckerna eller trängts på de manifestationer som utlysts med anledning av mordet har plötsligt känt en särskild gemenskap. Det är den gemenskap som kommer av att vi ofrånkomligen är samhällsvarelser. Våra liv är sammanvävda med andras liv, med de strukturer och den offentlighet som vi ständigt påverkas av och påverkar.
Mot bakgrund av den omedelbara situation som mordet skapat har de beslut som ledarna för riksdagspartierna kommit överens om, varit de riktiga. Att avlysa folkomröstningen hade gett orimliga signaler. Att ställa in
polemiserandet och det intensiva kampanjandet under de sista dagarna – att diskutera under mer lågmälda former ute bland väljarkåren – är också riktigt. Inte minst av enkla mänskliga skäl. Det är svårt att bedriva
kampanjarbete när både de som ska driva det arbetet och de man möter vill fundera och sörja.
Där slutar sedan enigheten. Måsta sluta.
Det finns saker som behöver understrykas extra mycket i tider av kollektiv chock. Göran Greider gör en stor gärning i att dagen efter Anna Lindhs död lyfta ett varnande finger. ”En försiktighet griper omkring sig, gemenskapen
kryper samman och det blir såvarare att hantera de konflikter som ändå fortsätter att genomkorsa varje samhälle”, skriver han.
Detta är centralt. Det finns tillfällen då människor i ett land behöver
samla sig. Men att kväva den fortsatta politiska processen i konsensus är det sämsta som kan göras, om syftet är att stärka demokratin. Demokratin är såväl form som innehåll. Till demokratins former hör till exempel en folkomröstning – som vi nu inte låtit torpederas av ett enskilt illdåd.
Demokratins innehåll förutsätter dock även rätten att tycka olika, att kunna bryta åsikter mot varandra. Konflikten är demokratins livsluft.
När Göran Persson talar om behovet av större allmänt samförstånd i politiken – mer av nationell samling, mer av blocköverskridande samarbete –
är det alltså dags att ringa i varningsklockorna.
Vi behöver knappast mer av konsensus mellan de politiska partierna.
Människor ska inte känna – i ännu högre utsträckning än nu – att deras röster blir mindre värda, eftersom de politiska partierna ändå är överens om det mesta.
Vissa debattörer har till och med pratat om att argumentation kring hur folket stått mot etablissemanget på något diffust sätt skulle skapat ett
stämningsläge som drivit fram det brutala vansinnesdådet mot Anna Lindh.
Det är ett cyniskt sätt att förhålla sig till tragedin. Splittringen mellan
folk och elit har varit och är ett ovedersägligt och helt fundamentalt element i den här folkomröstningen. Hundratusentals människor med i övrigt rätt skilda politiska ståndpunkter känner på ett konkret sätt att makten
koncentrerats och försvunnit bort från dem. Eliterna inom olika sektorer har formerat sig efter egna intressen som sammanfaller, men vänt sig bort från vanligt folk. Istället för att ge upp och vända sig inåt har massvis med människor satt sig in i frågan och tagit ställning. I det
ställningstagandet ligger många gånger ett brett missnöje med en
samhällsutveckling som ökar klyftorna i inkomster och makt. Detta gäller helt oavsett det faktiska utfallet i folkomröstningen. Den processen kommer att prägla svensk politik lång tid framåt.
Att debattörer och politiker kan känna att detta folkliga tryck är
politiskt hotfullt är förståeligt. Eliternas position är ju till syvende
och sist beroende av folklig acceptans i någon form. Varje försök att släta över dessa motsättningar måste tryckas tillbaka.
Det kan aldrig vara rimligt att hedra en demokratisk politiker med att vingklippa den demokratiska processen också efter folkomröstningen.
Mordet på Anna Lindh är nu en del av vår verklighet. Säkerligen kommer det att påverka folkomröstningen. Hur, vet vi inte. Vi vet bara att folkomröstningens resultat ovillkorligen måste accepteras.
En del av verkligheten är också att EMU-systemet ser likadant ut som före mordet. Argumenten för och mot ändras inte.
Demokratin ger oss mycket viktiga rättigheter. Men vi har också
skyldigheter. Som individer har vi en skyldighet att ta ställning, att
orientera oss i samhället. Och personer och grupper som driver politiska åsikter har en skyldighet att kunna underbygga dem.
I den här kampanjen har vi sett till att utkristallisera argumenten mot EMU med önskvärd tydlighet. De är konkreta, handfasta och allvarliga. Jag tänker inte upprepa dem.
Jag önskar bara att du tar dig själv på allvar på söndag. Demokrati betyder folkstyre. I själva ordet ligger en tilltro till att folket kan tänka självt, resonera självt, styra sig självt –förnuftigt, bortom en blind tilltro till auktoriteter. Rösta efter din egen övertygelse på söndag.
Kamratligen,
Ali Esbati