Den 7 mars får Gustav Fridolin, riksdagsledamot från miljöpartiet, tillträde till DN debatt för att skriva att de politiska ungdomsförbunden ska läggas ner. Artikeln är intressant. Dels för att den ger läsaren ett antal ”look who’s talking”-fniss och dels för att den med all önskvärd tydlighet bekräftar miljöpartiets position som ett borgerligt parti.
Fridolins utgångspunkt är genuint borgerlig. Han avslöjar det varje gång han beskriver det politiska arbetet. Redan i inledningen blir det glasklart: ”De politiska ungdomsförbunden har blivit ett hinder för alla unga som vill ta plats i beslutande församlingar”, skriver Fridolin. De som inte vill det då?
Om man reducerar politik till en fråga om att besätta välavlönade parlamentariska poster kan man förstås uppröras över sådant. Men då har man också köpt en bild som passar dagens etablissemang väl. Man kan då ägna sig åt chic radikalism på DN Debatt, medan man avhänder sig möjligheterna att i grunden förändra samhället.
Framför allt handlar Fridolins problem om att han ser ”ungdomsförbunden” som en homogen massa. Vi som är aktiva i Ung Vänster har inget som helst till övers för det resonemanget. Det var rätt länge sedan vi slutade jämföra oss med andra politiska ungdomsförbund eller bry oss om vad de hittar på och tycker. Det går en avgrundslik skiljelinje mellan oss och alla andra, därför att vi ser oerhört olika på vår roll – varför vi finns och varför vi ägnar oss åt politiskt arbete. Vi är inte intresserade av poster och positioner, vi är inte ute efter att liva upp stämningen i kommunfullmäktige med käcka ungdomliga tillrop. Vi vill förändra, och vi vet att vi bara kan göra det organiserat, utifrån gemensamma intressen.
När kollektiv organisering hånats har vi valt motsatt väg. Vi har betonat våra demokratiska principer och vikten av en stark organisation, och vi har byggt vidare på vårt basarbete, haft bokbord, delat flygblad och ordnat kurser. Det har gått väldigt bra. Att vi har valt att arbeta så har sin grund i en viktig insikt: att vi varken kan låta våra motståndare definiera våra begrepp eller bestämma vårt arbetssätt.
Så när Fridolin skriver att arbetet med att avveckla ungdomsförbunden ”bör ske samlat och gemensamt över partigränserna samtidigt som man lämnar öppet för nya sammanslutningar” är det lika orimligt för oss som att Ung Vänsters politiska ställningstaganden skulle bestämmas ”samlat och gemensamt över partigränserna”.
Angreppen mot organisering har varit en av högerns viktigaste prioriteringar de senaste decennierna. Det är självklart, eftersom oorganiserade människor knappast kan förändra samhället. Om folk inte vill vara med i säg liberala ungdomsförbundet så spelar det ju faktiskt ingen större roll. Dagens Nyheter kommer ändå att sätta dagordningen för debatten. Och det finns alltid pengar till att utbilda EMU-ambassadörer. För vänstern är det annorlunda. Var ska människor få möjlighet att ta del av och diskutera en annan sanning än de borgerliga ledarsidornas när ABF-cirkeln är inställd, vänstern saknar egen press och man inte längre diskuterar politik på partiföreningens möten? Hur ska en motmakt formeras om varje begrepp som formar tanken är skapad och marknadsförd av motståndarsidan? Fridolins utgångspunkt – och ovanifrånperspektiv – gör honom till en användbar figur för den medvetna högerns kamp mot politisk organisering.
Fridolins artikel visar alltså än en gång på miljöpartiets karaktär som ett borgerligt parti. Den senaste tiden har detta blivit allt klarare. Miljöpartiet har i mycket viktiga frågor lierat sig med de borgerliga partierna och fört fram en politik som är direkt skadlig för de svenska löntagarna. Det gäller några av Svenskt Näringslivs paradfrågor: arbetskraftsimport, försämrad arbetsrätt och LO:s stöd till partipolitiskt arbete.
Miljöpartiet utgör idag borgerlighetens vänsterflank. Det kan i och för sig finnas ett behov för ett sådant parti. I ett läge när folkpartiet flörtar med rasistiska och främlingsfientliga strömningar i samhället och dessutom nischar sig genom att vara konsekventa förespråkare av ökad repression, krig och terrorbombningar av civila runt om i världen är det sympatiskt att det kan finnas ett ”vänsteraltarnativ” för människor med en i övrigt borgerlig grundsyn. Men miljöpartiets redan från utgångspunkten tröttsamma mantra ”varken höger eller vänster – varför inte framåt?” framstår alltmer som en blandning av dåligt skämt och falsk marknadsföring.
Ali Esbati
Ordförande, Ung Vänster