Jag har inte läst boken ”Myggor och tigrar”, som det skrivs och talas så mycket om. Har satt upp den på min ganska långa att-läsa-lista dock. Däremot har jag läst en himla massa både om den, om författaren Maja Lundgren, och om debatten om boken. Den verkar trampa på en del ömma tår, så mycket och så många som skrivit om den. Trots att jag inte läst boken, tänkte jag haka på den här debatten. För den är på flera sätt väldigt intressant.
Intressanta är till exempel recensioner där recensenten verkar tycka att Lundgren är en oerhört förbryllande kvinna. Som den här i SvD, där den manlige (jag tror det är relevant här) recensenten kliar sig i huvudet över Lundgrens till synes ambivalenta hållning till en av de män hon skildrar i boken:
”Men jag har sällan läst en bok som är så tvetydig i sin hållning. Maja Lundgren älskar en av myggorna, en kulturchef på en kvällstidning där hon jobbar som vikarie. Hon förförs av honom, de har en kort affär, han drar sig undan. Hon uppvaktar honom med mail, sms och telefonsamtal, ömsom vädjande, ömsom hotfulla. Och hon läser systematiskt in förtäckta budskap, tryckta på kultursidan han basar för, ibland kärleksbudskap, ibland grymma pikar, men alltid riktade till henne, bara till henne.
Samtidigt vill hon ”rädda” denne lömsking, hur och från vad förstår man aldrig.”
Jag drog lite på munnen när jag läste detta. Dels för att jag tror att jag känner igen den typ av relation som beskrivs. Har haft sådana själv. Helt fruktansvärt! Relationer där man blir så obehagligt kär, så att man nästan blir lite rädd för sig själv. Så kär att det får en att göra saker som man egentligen inte vill, irrationella, knäppa, desperata saker. Så kär att det får en att övertolka varje liten signal, varje tonfall från honom – övertolka som kärleksförklaringar bra dagar, och som fullkomligt ointresse dåliga dagar. Det verkar vara en speciell typ av killar eller män som det ofta cirkulerar kring, när känslorna spårar ur på det här sättet. Karismatiska sådana, men inte bara det. Också sviniga. Egoistiska. Sådana vars värsta mardröm verkar vara att utelämna sig själv det allra minsta, och istället håller andra människor känslomässigt på armlängds avstånd. ”Mystiska” skulle de kanske kallas i somliga tantsnuskböcker. Jag kallar dem själviska. De vet att de gör tjejer illa, men de vägrar ta ansvar för det. Lämpar istället över allt ansvar på tjejen.
I mitt fall var jag ganska många år yngre än killen med stort K. Han var dessutom väldigt charmig och hade alltid ett pärlband av tjejer omkring sig. Så lyckades jag knipa honom. Fantastiskt. Någon otrohet och ett par år av någon slags KK-relation senare, befann jag mig i känslomässig anarki. Älskade och hatade honom, ville aldrig mer träffa honom, men ringde ändå. Och, som i recensionen ovan, drevs av en idé om att rädda honom – från det relationsmässiga handikapp han led av. Tyckte synd om honom för att han hade så svårt att visa vad han kände och ville. Nej, det var ingen bra idé, och ja, det förstod jag egentligen redan då också. Jag känner igen som sår i recensionen, och jag ryser när jag minns.
Det var hemskt på många sätt att ha sådana relationer. För att han var taskig, och för att jag själv kände mig dum och lite förnedrad hela tiden. Men värst var nog ändå att känna att det inte var meningen att jag som tjej fick bete mig som jag gjorde. Att jag liksom skulle skylla mig själv, och inte kräva så förbannat mycket. Det allra värsta var tjejbekanta som faktiskt verkade… gotta sig lite i det när han gjorde något taskigt. När han var otrogen till exempel. Lite som att de ville säga att är man så dum att man blir ihop med en kille som varit otrogen förr, så får man väl skylla sig själv.
Jag brukar i olika sammanhang försöka propagera för systerskap mellan tjejer. Ibland är det lite svårt att förklara vad systerskap är, men om man tänker sig motsatsen från det jag nyss beskrev, så kommer man nog rätt nära. Alltså att backa upp tjejkompisar, t.ex. mot taskiga pojkvänner.
Men jag förstår också tjejerna som tyckte jag skulle skylla mig själv. Det här med systerskap är svårt, för det är så hemskt impopulärt hos många killar. Killar som man gärna vill hålla sig väl med. Coola killgänget på högstadiet som man ville få hänga med, eller chefen och hans grabb-/gubbgäng som man behöver hålla sig väl med för att ha en rimlig arbetssituation. Det lättaste sättet att få bekräftelse från sådana, har nog alltid varit att spela enligt deras regler. Att ta deras parti, särskilt mot ”jobbiga brudar”. Att haka på hö-hö-hö-skämt om den och den tjejens häck, och hoppas att man därigenom själv slipper vara tjejen som det hö-hö-hö-skrattas åt. Att som tjej vara illojal mot andra tjejer, och lojal mot män har helt enkelt alltid varit ett vinnande koncept när man velat klättra i status hos grabbar.
Maja Lundgren verkar inte ägna sig åt sådant i ”Myggor och tigrar”. Bara det är ett skäl att vilja läsa den tycker jag.