Jag sitter framför datorskärmen. Ögonen värker efter en hård och slitsam fredag, Går igenom dagens notiserna och fastnar för rubriken ”Bush förnekar tortyr”.
USA:s president George W Bush förnekar att administrationen sanktionerar användandet av våld och tortyr mot gripna. Påståendet faller på sin absurditet när jag klickar mig vidare till några välmeriterade människorättsorganisationer.
Amnesty International skriver i sin senase årsbok rörande mänskliga rättigheter,
There were reports of possible extrajudicial executions by US soldiers in Iraq, with a number of soldiers facing prosecution. There was a continued failure to hold senior government officials accountable for torture and other ill-treatment of ”war on terror” detainees despite evidence that abuses had been systematic. There were reports of police brutality and ill-treatment in detention facilities in the USA. More than 70 people died after being struck by police tasers. Fifty-three people were executed in 14 states.
Although some generally low-ranking soldiers were court-martialled, by the end of the year no US personnel had been charged with torture under the USA’s extraterritorial anti-torture statute or with war crimes under its War Crimes Act. Both the UN Committee against Torture and the UN Human Rights Committee expressed concern at the apparent leniency and impunity being enjoyed by US personnel.
Human Rights Watch har publicerat otaliga rapporter om fängelseförhållanden inom ramen för ”Kriget mot terrorism”.
Att USA:s president förnekar förekomsten av tortyr i amerikansk regi är egentligen inte särskilt överaskande. Det är en del av det krig som USA för mot världen – kriget mot de mänskliga rättigheterna. Guantanamo är en skamfläck som inte kommer att kunna tvättas bort med PR-trick eller globala tankesmedjor. Frågan måste ställas: varför uteblir reaktionerna?
När kommer LUF-ordföranden Frida J Metso kräva sanktioner mot USA och dess allierade? Förmodligen aldrig. Högern har en blind fläck för USA:s övergrepp i Mellanöstern och på basen Guantanamo. Idag är det viktigare än någonsin att stå upp för de mänskliga rättigheterna, inte bara i Burma utan också i Irak, Afghanistan och Palestina. Under tiden väntar vi på ett flashigt utspel från de som säger sig försvara demokratin och mänskliga rättigheter. När kommer kritiken?