En partiledare har tittat sig själv i spegeln och insett att han aldrig kommer få kliva in som statsminister i Rosenbad så länge han företräder ett parti som har sin medlemsbas i skärgården. Hur gärna han än önskar det bor inte en majoritet av Sveriges röstberättigade i Täby.
Han betraktar sin sympatiska spegelbild och suckar över att det inte är som i USA, en match man mot man, endast mellan hans personlighet och den nuvarande fetknoppens, den skulle han vinna lätt.
Han kliar sig i flinten och tänker bekymrat på att 57 % av moderaternas egna symaptisörer i en TEMO-undersökning svarade att deras parti företräder överklassens intressen. Eftersom han är strateg och dessutom länge spanat på den där läckra tomten i Harpsund, inser han att det behövs en rejäl omprofilering om han skall lyckas övertyga en väljarmajoritet att hans parti skall få ansvaret för makten i den stabilt socialdemokratiska välfärdsstaten Sverige.
Så har moderaterna inlett sin stora omprofilering, som just denna helg förts vidare framför öppen ridå. Moderata partistämman i örebro har varit en uppvisning i närmast sovjetiskt planenliga omröstningar och programdebatter syftande till att, just, understryka de Nya moderaternas uppståndelse och de gamla moderaternas försvinnande i en rökpuff.
Moderatstämman är klart sevärd. Vem har någonsin tidigare hört en moderat ekonomisk talesman tala sig varm för fackens rätt till sympatiåtgärder över landsgränserna? Det skedde faktiskt under debatten om Lex Britannia. Gunnilla Carlsson, vice partiordförande, deklarerade sig vara ”kollektivavtalsfantast” och Mikael Odenberg rörde sig stundtals långt utanför den normala moderata hjärnhalvan. Målsättningen var förstås att provocera stämmoombuden och samtidigt ge nyhetsredaktionerna nytt kursändringsstoff. Mycket riktigt gick KG Bergström i spinn i Aktuellt och kallade det ”en av de märkligaste debatter som hållits” där ”partistyrelsen lät som LO brukar låta.”
I reportaget beskrivs Reinfeldt som ”skakad” av oppositionen men omröstningarna gick partistyrelsens väg och budskapet som kommer ut ur rapporteringen blir i slutändan att moderaterna tagit ännu en tuff inre fight för att byta kurs i riktning mot att bli ett ansvarstagande regeringsalternativ.
Har man då gjort det?
Nja i stämmokulliserna har klassisk moderatpolitik röstats igenom, även på det arbetsmarknadspolitiska området där man vinnlagt sig om att framstå som ett nytt arbetarparti. Stämmoombuden beslöt under fredagen att visstidsanställningar ska kunna utsträckas till två år. Ett effektiv sätt att ytterligare undergräva tillsvidareanställningar som grundregel på arbetsmarknaden.
Och när kursändringarna under året som gått titt som tätt har stigit som skära ballonger mot den blå mediehimlen har det, när man läser mellan raderna, aldrig varit en fråga om en vänstervridning av den moderata ideologin, utan om förändring av retorik och prioriteringar. Så slogs det t ex upp stort i våras att Reinfeldt menade att moderaterna haft för mycket fokus på friskolor, men vad han faktiskt sa var inte att man nu skulle vara mer skeptiska mot friskolor, utan bara att man skulle prata mindre om dom:
”Moderaterna lägger om kurs i ännu en politisk fråga. Partiet har fokuserat för mycket på friskolor. Hädanefter ska den kommunala skolan lyftas fram, klargör partiledaren Fredrik Reinfeldt.” (SvD 11 mars 05)
Och trots allt. Moderaterna är fortfarande ett parti som har sin medlemsbas i skärgården. Avsändarens postadress och storlek på aktieportföljen är inte oviktiga variabler då man skall bedömma trovärdigheten i kursförändringen. Intresset ljuger inte, som bekant. Fortsätter överklassen att rösta på moderaterna så är det uppenbarligen så att åtminstone de betraktar den Reinfeldtska mjukisretoriken som blott valstrategiska förändringar, icke reella förändringar av politiken.
De nya moderaterna är således med största sannolikhet inte särskilt nya. Lättar man på den nya kostymen sitter den gamla kvar under och den nye arbetaren Reinfeldt visar sig vara en charmant men lömsk sol-och-vårare från Täby.
Fast valår har nu sin egen dynamik. Vi får se hur väl moderaterna kommer lyckas med sitt omprofilerande. Hur det än går bör vi i alla fall ta med oss något av alla taburetterna, och det är de erkännanden och ”avböner” som ledningen hasplat ur sig för att framstå som trovärdiga i sin omsvängning. När de förlorat valet 2006 skall de inte få glömma att de nu en gång för alla erkänt att deras föreslagna skattesänkningar varit ofinansierade och snedfördelande.
Erik Berg,
Förbundsstyrelseledamot
Ung Vänster