Amnesty Internationals beslut att arbeta för avkriminalisering av sexköp väcker många känslor. Ilska och besvikelse över att en ofta progressiv organisation som inte sällan stått längst fram i kampen för människovärdet nu gör den här vändningen. Men även förvirring och trötthet över prostitutionsdebatten, som både är verklighetsfrånvänd och ofta totalt saknar maktperspektiv. För mig är det egentligen enkelt: det handlar om att kämpa för kvinnors rätt att slippa sälja sina kroppar – inte för att män ska ha rätten att handla med kvinnors kroppar.
När Amnesty International nu tar upp kampen för att legalisera sexköpare såväl som hallick- och bordellverksamhet menar de att intentionen är att värna rättigheterna för de människor som säljer sex. Genom att göra illegal verksamhet legal hoppas man kunna underlätta för de som utsätts i prostitution att söka hjälp, vård och andra rättigheter. Det verkar även finnas tankar om att mängden prostitution ska minska.
Dessa föreställningar är ogrundade. Exemplet Holland tyder på att sexhandeln faktiskt ökade när förbudet mot bordellverksamhet slopades. Efterfrågan på sexköp ökade helt enkelt i takt med acceptansen, då lagen nu även tillät bordeller. Exemplet Sverige däremot tyder på att en kriminalisering av sexköp verkligen hämmar sexhandeln. Sedan den svenska sexköpslagen infördes för drygt två decennier sedan har antalet prostituerade på gatorna halverats. Även här tror jag att efterfrågan, och då framför allt acceptansen, påverkats av lagen. I Sverige anses du vara en hyfsat rutten person ifall du betalar en annan människa för sexuella tjänster, och det är mycket bra.
Nej, utgångspunkten att slopade lagar mot prostitution skulle hjälpa de som säljer sex, eller för den delen minska prostitutionen, är ogrundad. Det verkar däremot som att Amnesty International låtit sig falla för sexindustrins lobbyarbete.
Amnesty Internationals vändning är inte det enda som tyder på att sexindustrilobbyn tagit rejäla krafttag de senaste åren. Det florerar många myter om ”den lyckliga horan”, eller ”den fria och oberoende sexarbetaren” som hon snarare skulle kallas idag. Myter som stödjer påståenden om ”sexarbete är som vilket yrke som helst”. Men mycket pekar på att verkligheten är våldsamt annorlunda. I den största studien som hittills gjorts på våld och trauman i samband med prostitution intervjuades uppåt niohundra personer i nio olika länder. I samband med prostitutionen hade 71% utsatts för misshandel, 64% blivit vapenhotade och 63% utsatts för våldtäkt. Dessa vittnesmål borde om inte annat göra det klart som vatten att “sexarbete” inte är som vilket yrke som helst. 89% svarade även att de skulle lämna prostitutionen ifall de haft möjlighet, om de hade kunnat försörja sig på annat vis. Enligt den här studien är det alltså nio av tio av de som säljer sin kropp som gör det mot sin vilja.
Här bör nämnas att svenska Amnesty inte står bakom beslutet från den internationella kongressen, utan försvarar den svenska modellen där kvinnor som säljer sex inte kriminaliseras och därför kan söka hjälp utan problem.
Det som gör den svenska sexköpslagen till en stor seger för alla svenska kvinnor, och inte enbart de som befinner sig i prostitution, är att lagen tydligt säger att våra kroppar inte kan köpas. Vi är inga objekt som andra mot betalning kan roa sig med en stund. Det handlar om den konkreta makten över kroppen, och att veta att ens egen kropp endast är till för min egen skull. Det handlar om kvinnosynen – detta ålderdomliga uttryck som jag tråkigt nog tvingas använda mig av. Det är nämligen relevant att jämföra med andra feministiska segrar:
Aborträtten betyder något för alla kvinnor, oavsett om vi någonsin blir ofrivilligt gravida eller inte. Att vara trygg i vetskapen om att jag själv beslutar om min egen kropp, och om jag vill föda barn eller inte.
Surrogatmödraskap är i grunden en fråga av samma karaktär som prostitution: det handlar om ifall kvinnors kroppar ska kunna säljas för andras syften. Och även här är det visserligen är få kvinnor som kommer hamna i den situationen i Sverige, men där alla kvinnor tjänar på att inte degraderas till “ugnar”. Det handlar även här om att ens kropp inte ska kunna användas för andras syften, möjligheten ska inte finnas.
Alla dessa frågor är på samma gång symboliska som konkreta. Vissa kvinnor utsätts direkt för objektifiering, sexualisering och övergrepp, medan andra indirekt drabbas genom budskapet att kvinnokroppen är till för andra.
När Amnesty International antog sin “policy för att värna sexarbetares rättigheter” slog de in på en väg som jag tror går i motsatt riktning, från att värna rättigheter till att öppna för övergrepp. Både i det avseendet att det troligen leder till att sexhandeln ökar, men också att det sänder ut ett budskap om att det är okej att köpa en annan människas kropp. Det handlar om att värna kvinnors rätt att slippa sälja sina kroppar, eller att värna mäns rätt att köpa kvinnors kroppar. Det kan låta förenklat, men i slutändan är det vad det handlar om.
Den svenska sexköpslagen är en viktig seger, eftersom den lägger skulden där den hör hemma och faktiskt skapar en helt rimlig norm mot att köpa andra människors kroppar. Nu är det tid att ta steget och utöka den lagen till att gälla svenskar som köper sex i andra länder än Sverige. När andra tar ett steg bakåt måste vi ta två steg framåt.
/Johanna Granbom, förste vice ordförande Ung Vänster