Uppsala universitet publicerade för någon vecka sedan sin årliga Mångfaldsbarometer, en årlig undersökning som har sedan 2005 kartlagt befolkningens attityd mot invandrare och människor med en etnisk härkomst annan än svensk. Den senaste upplagan som hittas här är oroväckande och konkretiserar den drev som har riktats mot gruppen invandrare och muslimer i Sverige. Här är några slutsatserna:
1. 63,6% anser att “Alla utlänningar som begått brott i Sverige bör tvingas att lämna landet”.
2. 81,8% anser att ”Invandrarna har skyldighet att anpassa sig till vårt
lands vanor”.
3. 60% anser att ”Muslimska kvinnor som lever i Sverige är i större grad förtryckta än andra kvinnor i Sverige”.
4. 49,8% stödjer påståendet ”Det borde vara förbjudet att bära slöja i skolan eller i arbetet”.
5. 60% instämmer delvis eller helt med uttalandet ”Bostadssegregationen beror på att invandrare väljer att bo med sina landsmän”.
(1) och (2) visar tydligt att “hårdare tag“, en debatt som kom att dominera stora delar valrörelsen 2006 men som fortfarande förekommer i stor utsträkning i högerregeringens politik, har fått genomslag. Detsamma gäller den bild av muslimer som bland annat media förmedlar. (3) och (4) är konkreta effekter av ett klimat som präglas av hårda ord gentemot minoriteter. Fördomar som bilden av den förtryckta muslimska kvinnan blandas friskt med politiska förslag som har en reaktionär och rasistisk underton . Debatten om slöjan är verkligen typisk. Jag blir ändå imponerad när jag läser DNs ledare som för en gångs skull träffar nästan rätt.
Det är ingen vågad gissning att kopplingen mellan terrorism och islam skapat en ökad misstro mot muslimer. Slöjan blir en symbol för det främmande och hotfulla.
Det var liksom på tiden. Debatten om invandringen har vridits i en rasistisk riktning. Invandrare pekas ut som bidragsfuskare som stänger in sig i storstädernas perifera ghetton och muslimer stämplas ut genom långsökta och falska parallelldragningar mellan religion och terrorism. Karikatyrbilderna av profeten Muhammed och Lars Vilks verk är inte orsakerna eller för den delen de främsta yttringarna av den tid vi lever i – de är symptomatiska. Sjukdomen handlar om något helt annat. Den svenska utvecklingen liknar allt mer situationen i Danmark där det främlingsfientliga partiet Dansk Folkeparti har tillåtits att sätta dagordningen. För en tid sedan skrev jag en artikel för Röd Press (artikeln hittar kan också läsas här). Under rubriken Fyra nyanser av brunt skriver jag,
Det är ett faktum att invandrare och minoriteter behandlas dåligt och misstänkliggörs i Danmark. Landet har därför ett flertal gånger kritiserats av Europarådets kommission mot rasism och intolerans. Danska politiker och medier underblåser rasistiska och främlingsfientliga strömningar, anser kommissionen. Dansk Folkeparti pekas ut speciellt och anklagas för flera gånger ha “framfört chockerande rasistiska yttranden”. Kommissionen har också konstaterat att de existerande lagarna mot rasism inte tillämpas och att invandrare inte ges tillgång till det sociala skyddsnät som de har rätt till.
Dansk Folkeparti har på många sätt varit en avgörande faktor för det nya Danmark. Som i många andra europeiska länder som Norge, Holland, Belgien och Frankrike är det numera missnöjespartier med en tydlig högerpopulistisk, främlingsfientlig agenda som sätter den politiska dagordningen. Dansk Folkeparti har varit just ett sådant parti som tagit plats och alla andra partier, till och med Socialdemokraterne och Socialistisk Folkeparti, har i olika grad anpassat sin politik efter rasisternas islamofobi. Och Dansk Folkeparti har lyft högerpopulistiska krav så fort möjlighet givits. I samband med debatten om Muhammedkarikatyrerna, krävde partiet att muslimska imamer som baktalat Danmark skulle utvisas. I ett danskt sammanhang var kravet självklar och skyltades på de borgerliga tidningarnas ledar- och debattsidor.
Vi känner igen det från tongångarna här hemma. Och Mångfaldsbarometern ljuger gärna inte – tyvärr! Attityderna mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet är inte konstanta utan de formas ständigt- idag sker omgjutningen i en rask och brutal takt. Ena stunden bilder från ett ockuperat och sargat Irak där det systematiska dödandet bortförklaras som galna terrorister/islamisters verk – andra stunden Bert Karlsson vars “farhågor” från en av de obehagligaste perioderna i svensk 1900-tals historia, nämligen början av 90-talet, bekräftas av journalisten Janne Josefsson. När Bert Karlsson obehindrat tillåts anklaga invandrare för diverse fusk blir bilden av muslimerna komplett. Terrorister, fundamentalister och bidragsfuskare. Det är plötsligt fritt fram för populisterna i den borgerliga alliansregeringen att ta fram slagträt och börja svinga.
Och precis detta sker när välfärdssystemet och a-kasse- och sjukersättningar urholkas och gröps ur. Bidragsfuskarna, förkroppsligade av allt som inte är svenskt, ska bekämpas med sänkta ersättningar för alla. Det är viktigt att komma till den här slutsatsen. Jag avslutade min artikel i Röd Press så här,
Kampen för människors lika värde är idag viktigare än någonsin. Danmark är ett avskräckande exempel på hur deltagandet i imperialistiska krig går hand i hand med ökad repression mot den muslimska befolkningen. För oss är det dock uppenbart att hårdare tag, ökad misstänksamhet, tvångsåtgärder som antiterrorlagar och bevakning inte bara har drabbat araber, pakistanier eller afrikaner. I slutändan hamnar vi alla i skottgluggen.
Och ibland undrar jag vad alla dessa broilers som sugits upp i etablissemanget håller hus. De vill inte ens debattera det nazistiska våldet i riksdagen! I en tid när liberalerna har begått kollektivt ideologiskt självmord, blir det uppenbart att det är i vänstern som de verkliga antirasisterna hittas. Vänstern Står När Dom Andra Faller!