Carl Tham skriver klokt på DN Debatt idag, om hur EU-förespråkarna håller de viktiga frågorna undan debatten och de viktiga besluten undan demokratiskt inflytande.
I hela EU anser de styrande att för mycket demokrati kan bli ett hot mot EU:s
grundläggande struktur. Så har det varit hela tiden.Decennierna efter kriget fanns det ju goda skäl att misstänka att stort väljarinflytande skulle sätta stopp för projektet. Men också sedan de gamla krigsmotsättningarna försvunnit har oron för vad folken skulle kunna ställa till med, om de bara fick chansen, levt vidare.
(…)
Mönstret gäller i högsta grad också Sverige. De ledande partierna, Moderaterna med svanspartier, och Socialdemokraterna, utan svans i just denna fråga, har i åratal gjort sitt yttersta för att förhindra att EU-frågor politiseras och diskuteras i de allmänna valen. Det gäller särskilt de verkligt skarpa EU-frågorna, det vill säga hur stor makt EU skall ha och vilken balans som skall gälla mellan marknad, juridik och politik. Om sådana frågor kommer upp på bordet kan väljarna reagera på ett olämpligt sätt, befarar man.
Närmast genom en olyckshändelse lyckades man inte förhindra en folkomröstning i EMU-frågan. Men efter den läxan har EU-partierna med betydande och skickligt fotarbete hållit väljarna på avstånd från de centrala besluten.
I grunden är det här det stora problemet med EU-projektet: att det utformas och uppifrån tvingas på medborgarna, utan att vi får möjlighet att påverka det annat än på marginalen. De viktiga frågorna, som hur mycket makt vi vill överlåta till unionen och inom vilka områden, får vi inte ta ställning till. De debatteras inte inför riksdagsval och vi fick inte folkomrösta om det Lissabonfördrag som just innebär en maktförskjutning till EU: s fördel. Folkomröstningsresultat som faller EU-eliten i smaken ska respekteras, medan resultat som går dem emot ska göras om, göras rätt, eller helt enkelt ignoreras.
I den svenska valdebatt som pågår just nu, framstår det som att näst intill alla, möjligen med undantag för Folkpartiet, är EU-kritiska. Man säger att man vill att EU ska vara smalare men vassare, hålla sig till kärnfrågorna, inte lägga sig i sådant som vi bäst bestämmer på hemmaplan – men samtidigt tvekar man inte en sekund att skriva under Lissabonfördraget, som utökar EU:s befogenheter radikalt, ja, som faktiskt innebär den största maktöverföringen till EU sedan vi blev medlemmar i unionen.
Samtliga partier pratar också om hur viktigt det är att många går och röstar i parlamentsvalet. In och påverka, gör din röst hörd, lyder medodin. Och för all del – det är viktigt att rösta, och att många gör det. Men samtidigt ska man veta att parlamentet inte är riksdagen, och att EU inte är jämförbart med ett land. Det finns en grundläggande skillnad: medan demokratiska länders grundlagar är politiskt neutrala och den politiska inriktningen avgörs av vilken majoritet folk röstar fram, styrs EU av fördrag där den politiska inriktningen redan är avgjord. Det är på en marknadsliberal grund unionen är byggd, ty marknadsliberalismen är unionens själva syfte. EU är i grunden en handelsunion, till för att säkra en inre marknad för varor, tjänster, arbete och kapital. Varken mer eller mindre än så. Det innebär att målsättningar som krockar med målet att fritt kunna kränga varor inom unionen, alltid kommer i andra hand. Oavsett om det handlar om miljökrav, om folkhälsa, socialt skydd eller fackliga rättigheter.
Så varför då rösta, om politiken redan ligger fast? För mig är det enkelt. Det finns ett relevant skäl att rösta, och det är att vi kan rösta in människor som på riktigt är kritiska mot de här demokratiska bristerna. Som kommer att arbeta i parlamentet för att hindra att det tar sig större maktbefogenheter och som kan ge en ärlig bild av vad som pågår inom unionen. Rösta, och om du är skeptisk till EU, rösta in en EU-motståndare.