Säga vad man vill om amerikanerna. Men de kan i alla fall konsten att göra Hollywood-fars av precis vad som helst. Den forna USA-lakejen Saddam Hussein visas nu upp som trofé i TV. Militärer och reaktionära gubbar får tillfälle att dra de one-liners de alltid drömt om att få säga.
Vi är många som kan jubla över att Saddam Hussein är gripen. Hans regim var vidrig och han själv ytterst ansvarig för tusen och åter tusen männsikors död och elände. Irak är ett sargat land och Saddams tillfångatagande en viktig om än långt ifrån tillräcklig grund för att kunna bearbeta historien. Avgörande delar av den historien, som man bör påminna om, är följande.
Den nu tillfångatagne Hussein kom till makten med godkännande och stöd från USA. När han angrep Iran fick han förnyat stöd från USA. 1983 träffade en viss Donald Rumsfeld det irakiska ledarskapet i Baghdad. Vapenavtal slöts. Ett år senare utfärdade det amerianska handelsdepartementet exportlicens för ämnen som Irak kunde använda för att producera biologiska vapen. När Hussein gasade ihjäl civila kurder i Halabja hade USA-regeringen inga synpunkter. Man avstyrde till och med försök att rikta allvarligare kritik mot Saddam-regimen. Saddam Hussein fick till och med klartecken för angreppet mot Kuwait. Resten är mer känt. Men den som glömmer låter sig luras.
Bush och Blair ropar nu ut att irakierna inte längre har något att vara rädda för. Det är en vidrig skymf mot hela det irakiska folket. Sedan ockupationen inleddes har människor i Irak haft gott om annat att vara rädda för. Till exempel att skjutas på öppen gata av amerikanska soldater med inlärt kolonialt människoförakt. Eller kläs av och förnedras vid vägspärrar i sin egen stad. Eller föras bort och misshandlas utan att veta varför. Eller inte klara livhanken – må det vara på grund av resursbrist eller laglöshet i spåren av samhällsstrukturens implosion. Varken Bushs eller Blairs TV-shower ändrar på detta. Och ingenting ändrar förstås på det faktum att angreppet mot Irak och ockupationen av landet byggde på lögner och var fullkomligt rättsvidriga.
För motståndet mot ockupationen är Saddams gripande goda nyheter. Nu stängs ännu ett av de propagandistiska öppningarna att bortförklara det irakiska folkets legitima och självklara kamp mot ockupationen. För de flesta har det visserligen framstått som knäppt från start att det skulle vara en skäggig Saddam på flykt som på något mystiskt sätt koordinerade angrepp mot ockupationsmakten över hela Irak. Men nu kan inte ens kolonialmaktens Spin doctors köra med det kortet.
Ockupationsmotståndet i Irak innehåller en rad olika element. Det är svårt att utifrån säga något om de inbördes styrkeförhållandena. Men klart är att de sekulära, demokratiska krafterna i Irak nu har ett ännu större ansvar. De som väljer att fraternisera med ockupationsmakten riskerar att snabbt göra sig irrelevanta i byggandet av ett framtida fritt Irak. Att det irakiska folket – precis som det palestinska, vars framtid nu tydligare sammantvinnas med irakiernas – inte kan få någon frihet under ockupation, är självklart. Alltså: allt stöd till kampen mot ockupanterna. USA ut ur Irak!
Med kamratliga hälsningar
Ali Esbati
PS. I lördags blev det känt att Lars Ohly ställer upp i partiledarvalet i vänsterpartiet. Det är en sak för partiets interdemokratiska process att hantera. Intressantare är att se reaktioner och kommentarer från ledarskribenter och allmänborgerliga förståsigpåare. En av de bästa kommentarerna står DN för, när man skriver att Ohly “både i sak och retoriskt företräder en extrem utrikespolitisk hållning”. Den hållningen – vänsterpartiets hållning – innebär mig veterligen att man inte vill ha rövslickeri för stormakterna, att man slår vakt om den svenska neutralitet som regeringen i högtidstal säger sig vilja bevara, men i dagligt arbete säljer ut, att man hellre vill ha fred än krig, att man inte tycker att det är bra om Sverige blir en delstat i ett militaristiskt, nyliberalt unionsbygge och att man inte vill ansluta Sverige till en aggressiv militärpakt. Den delas för övrigt av en stor majoritet av svenska folket. Men det är klart, hänger man mest med andra välbetalda ledarskribenter och självupptagna fåtöljtyckare kan det verka lite extremt när någon säger att Sverige borde vara alliansfritt. å andra sidan vet vi – inte minst sedan kvällen den 14 september – hur förvånad man då kan bli.