Så mycket lättare det blev att andas den 13 september 2005! Från norska gränsen blåste under morgonen sköna rödgröna vindar och framåt eftermiddagen presenterade vänsterpartiet en färdig budgetuppgörelse som bar tydliga spår av den vänsterpolitik vi vill se mer av.
Plötsligt är skillnaden mellan vänster och höger återigen så mycket tydligare. Den här gången är det för ovanlighetens skull inte för att, som vi vant oss vid under de senaste åren, högern tagit nya kliv åt det mörkblåa hållet, den här gången är det för att vi fått konkreta bevis på vad en verklig vänsterpolitik kan innebära. Kontrasterna blir tydliga.
En nytillträdd regerings första åtgärd har alltid tung symbolladdning. När Lula valdes till president i Brasilien var det första beslut han tog att avbryta miljardupphandlingen av JAS-plan. När socialistpartiet PSOE vann valet i Spanien 2004 var det första beskedet att man skulle ta hem de spanska trupperna från det ockuperade Irak. Samma första åtgärd har aviserats från den nytillträdda rödgröna regeringen i Norge. Man känner igen när vänstern erövrar regeringsmakten! Den högst konkreta skillnaden mellan vänsterns utrikespolitik och den som bombhögern företräder, gör att regimskiften i ett enskilt land har internationella återverkningar.
Den svenska medierapporteringen från norska valet var tyvärr ganska enfaldig. Sveriges Radios Studio Ett fokuserade på det ”pedagogiska problemet” i att ”förklara för folk” att de norska oljemiljarderna ”måste” fonderas och inte får röras. Ett märkligt fokus eftersom den politiska striden aldrig har stått kring oljepengarna. I Norge, precis som här, ligger skillnaden mellan höger och vänster inrikespolitiskt i synen på om konsumtionsutrymmet skall öka inom privata sektorn eller inom den offentliga, bland aktieägarna eller löntagarna. De nedrustningar som skett inom norska välfärden, privatiseringarna och pensionsreformen som är en karbonkopia av den svenska, är konsekvenser av medvetna borgerliga prioriteringar och inget annat. En vänsterregering strävar åt ett helt annat håll, det får vi förhoppningsvis se framöver. Med Sosialistisk Venstre i regeringen finns det mycket att se fram emot!
Men även i vårt eget land har det idag blivit tydligt hur vänsterns ekonomiska prioriteringar fundamentalt skiljer sig från borgerlighetens. Vi har, i år, en riktigt hyfsad budgetuppgörelse. Det är, som varje år, en kompromiss. Vänsterpartiets målsättningar sträcker sig mycket längre än såhär. Men: det är ändå en kompromiss som innebär rejäla förstärkningar i den offentliga sektorn. En föraning om vad en vänsterpolitik skulle kunna vara, och vilka skillnaderna är mellan denna och nedskärningsalliansens förslag:
1. Förstärkningar av de generella statsbidragen till kommunerna med 7 miljarder på två års tid. Inte tillräckligt (bara sjukvården skulle egentligen behöva 20-30 miljarder mer årligen!) men jämför med den borgerliga nedskärningsalliansens recept: minskade byggbidrag till hyresrätter med en miljard, slopat anställningsstöd för långtidsarbetslösa, skattesänkningar framför ökade resurser till kommunerna.
2. En stor satsning för att skapa riktiga jobb med avtalsenliga löner inom offentliga sektorn åt 55 000 arbetslösa. Inte tillräckligt (alla arbetslösa skall återanställas!), men samtidigt något helt annat än alliansens bankerydsrecept mot arbetslösheten: kraftigt sänkt a-kassa, i vissa fall halverad, i syftet att göra det så odrägligt och omöjligt att klara sig som arbetslös att vi bjuder under varandra för att få tag på tidsbegränsade otrygga jobb till löner man inte kan leva på.
3. Höjda barnbidrag, flerbarnstillägg och höjt bostadstillägg för pensionärer, höjt tak i sjukförsäkringen. Nej inget av det är tillräckligt, men en början och ställt mot de borgerliga förslagen blir skillnaden i fördelningspolitisk profil självinstruerande: borgerligheten vill ha sänkt A-kassa med mer än halverad ersättning för den som blir arbetslös mer än 300 dagar, privatiserad trafikskadeförsäkring, avskaffad avdragsrätt för fackavgifter och a-kasseavgifter, sänkt förtidspension, ytterligare en karensdag… För att bara nämna några av kryddkornen.
4. Mer resurser till JämO, HomO och DO för att ytterligare skärpa åtgärderna mot olika former av diskriminering och för att öka trycket på arbetsgivarnas jämställdhetsarbete. Vad vill borgerligheten göra istället? Avskaffa Glesbygdsverket, Presstödsnämnden och Folkhälsoinstitutet och minska anslagen till Statens kulturråd och Arbetslivsinstitutet för att spara fyra miljarder.
Det finns mycket man som vänster alltid skulle önskat få se mer av i en statsbudget. Men just nu är jag mest glad att vi fått en budgetuppgörelse som är såpass hygglig och glad över att det inte var den borgerliga alliansen som gjorde statsbudgeten för denna höst.
* * *
Nu sitter väl ledarskribenterna i sina punchgarderober och mailar sura uppstötningar om att vänsterkartellen tagit på sig stora spenderbyxorna. Ja, tack och lov har man äntligen gjort det, men till skillnad från borgerlighetens föreslagna skattereformer så gör vi det finansierat. Vi har råd att satsa, just därför att vi inte vill sänka skatter för 40 miljarder. Vänstern väljer att dra konsumtionsutrymme från den privata höglönesektorn för att kunna öka konsumtionsutrymmet i den offentliga sektorn.
Det är det ideologiska val vi står inför i valet 2006. Just idag blev det valet väldigt tydligt.
Erik Berg
Vice ordförande, Ung Vänster