Igår besökte jag på värnpliktsrådets kongress. Ida var med i en paneldebatt, tillsammans med de andra ungdomsförbundsordförandena. Debatten handlade till största del om Afghanistan och den svenska militära insatsen. Argumenten för en fortsättning av den militära insatsen , var de vanliga (LUF såg för övrigt framför sig att den ska fortgå åtminstone till år 2020. En trettioårig insats. Och de hävdar fortfarande att den inte är misslyckad!). ”Vi måste värna afghanernas mänskliga rättigheter – mot talibanerna” och ”vi måste ha militär där som kan skydda biståndsarbetarna”. Världen är inte rosa och fluffig, sades det, med adress till Ida.
Jag har lyssnat på många Afghanistandebatter. Jag har lyssnat på flera med just de här debattörerna. Och ännu har ingen, någonsin, bemödat sig om att bemöta ett par högst relevanta frågor: om det är så att vi är i Afghanistan för att motverka talibanerna – är det då inte lite av ett misslyckande att talibanerna är fler och starkare nu, än innan USA:s anfall och Sveriges uppslutning? Och om det är så att vi är där för att skydda biståndsarbetet – hur kommer det sig då att biståndsorganistationerna själva undanber sig ”hjälpen”? Är det inte något som har gått snett här?
Svenska Afghanistankommitténs ordförande Torbjörn Pettersson skrev igår på Newsmill:
”Det andra argumentet som används för att motivera svensk truppnärvaro är att truppen behövs för att skydda biståndet och den civila återuppbyggnaden. För oss som arbetar med hjälparbete i Afghanistan är detta ett häpnadsväckande argument. I den verklighet där Afghanistankommittén och många andra humanitära hjälporganisationer verkar dagligen råder motsatt förhållande. Vi håller oss så långt från utländsk trupp – amerikansk, polsk, tysk och svensk – som möjligt. Istället för att bidra till vår säkerhet utgör utländsk truppnärvaro direkt livsfara för våra medarbetare. Argumentet att ”vi skyddar civila och biståndsarbetare” blir inte mer sant för att det upprepas ofta. Den offensiva militära strategi som valts i Afghanistan har minskat – inte ökat – förutsättningarna för humanitärt hjälparbete.”
De senaste veckorna har debatten om insatsen i Afghanistan intensifierats en aning. Det är bra. Kanske, kanske håller något på att hända. Kanske finns snart en öppning för en mer konstruktiv diskussion, där vi självkritiskt kan titta på insatsen och se vad den i realiteten innebär. Den självklara utgångspunkten bör vara: blir Afghanistan fredligare på grund av den svenska närvaron? Om vi kan enas om att svaret är nej (något annat vore antingen ignorant eller lögnaktigt), så är det enda rimliga att vi funderar på vad vi ska göra istället. Ledtrådar angående det, kan lämpligen hämtas från de civila biståndsorganisationerna. Lyssna på Torbjörn Pettersson: ”Det är dags att sluta förlora kriget i Afghanistan och istället bidra till att bygga freden”.