På Ung Vänsters kongress i Sandviken 2-6 juni släpps boken “Sprängkraft – systerskap för förändring”, en bok om Ung Vänsters feministiska arbete. I boken skriver ett flertal skribenter om hur Ung Vänster varit en avgörande kraft för den feministiska utvecklingen i Sverige, och om hur förbundet utvecklat ett unikt intern jämställdhetsarbete.
Här kan man läsa Ida Gabrielssons förord till boken:
“Kära systrar, jag vill skriva det här förordet i första hand till er. Förlåt mig kamrater, men så måste det bli. Det är vi, tillsammans, som byggt förbundets feministiska utveckling. Nu och genom historien. Andra kvinnor tog kampen tidigare och skapade det utrymme som vi har att förfoga över idag. Vi tog vid, fortsatte att flytta gränser, tryckte på och sprängde murar. Vi har försökt dokumentera och återge en liten del av allt detta i den här boken. Många unga tjejers handlande kommer fortfarande vara okänt, men resultatet av vår kollektiva gärning är en högst påtaglig del av det förbund vi nu är på 2010-talet. Samtidigt som omvärlden upplever en tid av feministisk tillbakagång, vågar jag påstå att feminismen aldrig stått starkare än idag i Ung Vänster.
När jag skriver detta driver klubbar i hela landet förbundets feministiska kampanj Inga fler ursäkter. Tusentals flygblad har delats, otaliga pass i feministiskt självförsvar har hållits, och hundratals affischer har satts upp. På förbundets 45:e kongress kommer talarstolen intas av unga tjejer som ger sig in i debatter om välfärdsstaten, strategier för en framtidsvänster och hur vi ska motverka islamofobin som breder ut sig. Att jobba stenhårt med internfeminism har aldrig handlat om allmän snällism, utan varit en medveten strategi för att alla förbundets medlemmar ska vara med på lika villkor och utveckla förbundets politik och organisation.
Ung Vänster har tagit stora kliv. Det finns en trygghet i den insikten. För även om man aldrig ska ta den interna jämställdheten för given, så har vi unga kvinnor som är aktiva i förbundet idag ett helt annat handlingsutrymme än dem som var innan oss. Visst – vi är inte och kommer aldrig bli, en isolerad ö där strukturer och underordning inte längre påverkar oss. Vi är människor som präglas av det samhälle vi lever i, därför är det omöjligt. Men vi har trots detta lyckas skapa ett andrum. I Ung Vänster är det inte självklart att killar pratar mest. I Ung Vänster har vi kvinnor som har status och fungerar som förebilder. I Ung Vänster kan du inte säga, eller göra, vad som helst och komma undan med det.
Könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det pågår mellan älskanden, man kan inte bara resa sig upp och skrika ”Go home”, eftersom man delar frukostbordet. Det är inte en kamp emot direktören, utan en kamp mot en ordning som känns in på bara kroppen. Ibland när jag är på ett bitterfittigt humör förundras jag över hur radikala män kan stå i talarstolen och tala sig varma om människor i länder långt borta, men samtidigt vara blinda för det förtryck som den de delar säng med upplever varje dag. Könskriget är lönlöst, för det går inte att vinna. Vi måste vara många, både kvinnor och män, som tar kampen emot ordningen. Att se sig själv i andra, måste börja gälla även i tv-soffan.
Det personliga är politiskt, konstaterade feministerna på 70-talet och drog upp en rullgardin som skymt bärande områden av könsförtrycket genom historien. De möttes av moralkortet. Det har män som hatar kvinnor använt sig av i alla tider. Idag pågår samma diskussion kring sexköpslagen, med påstått liberala argument. Genom att upphäva lagen kommer de prostituerade plötsligt att bli upphöjda samhällsmedborgare och flytta in i varsin respektabel lägenhet på Östermalm. Hora kommer att bli ett positivt laddat begrepp vanligt förekommande runt julbordet. Hon kommer att kunna inhandlas på Hemtex hängande på en krok mellan väggbonaden och den rutiga kökshandduken. I Holland blomstrar tulpanerna och prostitutionen lika praktfullt. Alla mår bra och det finns inget förtryck på red-light district. Malmskillnadsgatan och skumma kvarter kommer att vara ett minne blott, istället parkerar de prostituerade sig på Skansen för att värva kunder. Att få ligga är ingen rättighet jämförbart med allmän rösträtt och frihet från statlig övervakning. Jag struntar i om jag är en festförstörare nu, men man måste minst vara två om det. Annars går det inte. Åtminstone inte utan livlig fantasi. Eller tvång.
Korten blandas, och kampen om frigörelse likställs med att beröva feminismen på känslor. Min fråga till dessa ”liberaler” blir då: Varför ska vi då kämpa? Frigörelsen handlar inte om att utplåna känslor, tvärtom: det handlar om att frigöra dem.
Feminismen har börjat handla om allt annat, än just det som är det politiska subjektet: kvinnor. Istället ska vi stapla olika kvinnotyper på varandra och sedan komma fram till vem som förtrycker vem mest, innan vi till sist kan kora en vinnare. Dessa tongångar är inte bra för feminismen. Istället för att bygga sköra pyramider ska den feministiska rörelsen vara bred och samlande. Visst finns det skillnader på tjejer och tjejer, det kan handla om sexualitet, etnicitet eller klass. Min bästa vän var klassens hora som alla fick ta på men som ingen ville ha. Där satt hon i sitt blekta hår och med foundation smörjd i hela ansiktet. Killarna äcklade sig över henne, men tog ändå för sig som om att det vore några jävla bjudkarameller från Konsum. Det hade antagligen inte hänt en övre medelklasstjej. Å andra sidan hade det aldrig någonsin hänt en arbetarklassman.
Förutom att ha de rakaste ryggarna i debatten om kvinnors kroppar och sexuell frigörelse, måste vi lyckas med att vara de tydligaste välfärdsfeminsterna. Unga tjejers ohälsa ökar i takt med vinsterna. Ett framtida politiskt projekt för Sveriges bästa feministiska och socialistiska förbund blir att organisera människor för en förändring av detta. Vi är den nödvändiga rösten i diskussionen om omfördelning och en feministisk ekonomisk politik.
Milstolpar i rörelsens moderna tid avhandlas i den här boken, om hur det gick till när vi fick ett feministiskt program, om hur arbetet med det feministiska självförsvaret utvecklats och förts vidare, till och med till andra länder. Om hur några tjejer i Ung Vänster drog igång arbetet med feministiskt självförsvar och om hur det idag är norsk regeringspolitik. Det är ingenting som jag bara skriver, när jag påstår att Ung Vänster har varit och är den viktigaste feministiska kraften i Sverige. Vi går först här, kanske på ett tydligare sätt än inom något annat område.
När jag gick i skolan ville jag till varje pris se till att inte uppfattas som ”tjejig”. Tjejig var lika med svag och det ville man ju inte vara. Därför lyssnade jag på Metallica när de andra tjejerna lyssnade på Take That, jag spelade bastuba i skolorkestern och alla andra tjejer spelade förstås klarinett och jag lärde mig alla fotbollsspelare i Engelska ligan utantill. Jag pratade ofta skit om de tjejiga tjejerna som grät, tyckte om hästar och var bollrädda. Jag fick hänga med killarna, de hade respekt för mig. Men ibland gick jag för långt, som när jag vann över alla i klassen i armbrytning, då hängde man plötsligt löst. Till slut lärde man sig vad som gällde, vart gränsen går. Typ vid portionssnus och mellanöl. Senare i livet fick jag uppleva feminismens verktyg, jag släppte lite på tidigare föreställningar om hur man skulle vara, och vågade göra saker som jag aldrig tidigare gjort. Det vackraste med feminismen är skuldbefrielsen, när skammen inte längre bränner lika starkt i kroppen. Istället, när jag var i mina sena tonår, spratt det i mitt bröst av systerskap och gemenskap.
Ibland blir jag lite ledsen av den hårda attityden som finns inom feminismen. Ingen vill vara ett offer längre och därför håller vi tillbaka frigörelsen. ”Jag är inget offer, jag är jättesnygg, och det gör mig mäktig och ger mig dessutom rätt att öppna käften”, ”Nej jag känner mig aldrig för fet, för fel, eller för mycket. Det är det dom andra som gör, men jag är helt enkelt för frigjord för detta”. Jag tror inte att unga tjejer vill ha ouppnåeliga superhjältar som förebilder, det är skillnad på att dyrka och identifiera sig med någon. Jag tror att det är centralt att släppa lite på garden, för att kunna knyta näven när det behövs. Vi är offer för ett förtryck, just genom att konstatera det kan vi också göra någonting åt det. En viktig politisk poäng försvinner om vi inte kan se styrkan i svagheten. Den revolutionära potentialen i att blotta sig, enbart då kan man också börja dela oket som förtrycket innebär.
Den kollektiva bekännelsen som vi tjejer i förbundet gjort är någonting storartat. Det har förstås inte varit någon jävla syjunta. Det har handlat om att bekänna tillsammans och inse att man inte är ensamma, att formulera en problembeskrivning, ta fajten för att den ska vara erkänd, vinna den och bygga vidare.
Tack mina allra käraste systrar. Vi har varit med hela vägen, under första, andra och tredje vågens feminism. I med- och motgång. Så kommer det att fortsätta se ut även i framtiden. Vi har varit de hårdaste feministerna, vi har utvecklats och blivit de skarpaste feministerna. Vi har tyckt till och gjort skillnad i aktuella feministiska debatter, och vi har gripit in och påverkat samhället i en feministisk riktning. Kamrater och systrar, vi har en bit kvar tills den ordningen som delar upp oss utifrån kön, är borta. Vi ska stå för en tillåtande bred feminism med sylvass udd riktad mot könsmaktsordningen. Och med allt detta sagt, så är det här bara början. Som Märta Tikkanen skriver i århundradets kärlekssaga: ”det är dags att skrota ner vårt dåliga samvete systrar”.
Ida Gabrielsson, förbundsordförande 2005-2011″