Elin Johnson, ordförande för Ung Vänsters feministiska utskott är nyss hemkommen från Nepal, där hon tillsammans med Torun Carrfors från Ung Vänsters förbundsstyrelse utbildat kvinnor från den nepalesiska fackföreningsrörelsen till instruktörer i feministiskt självförsvar. Jag har träffat Elin för att få veta lite mer om projektet:
Hur kommer det sig att ni jobbar ihop med det nepalesiska facket med den här frågan?
– Vi har kommit i kontakt med det nepalesiska facket, GEFONT (General Federation of Nepalese Trade Unions), genom VIF – Vänsterns Internationella Forum, som är en organisation för bistånd och internationellt samarbete. För ett par år sen var ett par av GEFONTs kvinnor här via VIF, och deltog bland annat på ett pass i feministiskt självförsvar som en av Ung Vänsters instruktörer höll. De tyckte det var väldigt intressant och bedömde att de skulle ha mycket nytta av självförsvaret i sin egen organisation och sitt land. Efter en del förarbete, vi var bland annat där i december förra året, så har vi nu lyckats genomföra en längre instruktörsutbildning. Förhoppningsvis kommer de nu kunna jobba vidare på egen hand.
Kan du berätta lite om läget i Nepal?
– Nepal är ett land med en väldigt instabil och kaotisk politisk situation. Landet har under lång tid har präglats av inbördeskrig, gerillastrider och kungens diktatur. Det är ett av världens fem fattigaste länder, och kvinnors position i landet är väldigt svag. Där finns inte det juridiska ramverk vi har att jobba utifrån i Sverige. För att exempelvis få skilja sig, måste man ansöka om skilsmässa i domstol, och även om man blir beviljad så riskerar man som kvinna att förlora barnen i en skilsmässa. Det finns inga lagar mot misshandel av kvinnor eller sexuella övergrepp. På landsbygden händer det fortfarande att man anklagar kvinnor som på något sätt gjort sig impopulära bland männen för häxeri. Kvinnor utsätts helt enkelt för allehanda förföljelse och diskriminering, såväl i som utanför hemmet.
– Men samtidigt pågår en freds- och demokratiseringsprocess i landet, som förhoppningsvis ska leda till ett val till hösten varefter en ny konstitution ska tas fram. I den processen är det viktigt att kvinnor får ta lika mycket plats som männen och att man tar tillfället i akt att stärka kvinnors positioner, att man inte gör kvinnofrågorna till icke-frågor. Kvinnorna i GEFONT jobbar förstås hårt med detta, och där kommer det feministiska självförsvaret in som ett av många sätt att stärka kvinnor.
Vad gjorde ni under vistelsen då?
– Vi höll en sju dagar lång utbildning, där tjugoen deltagare fick lära sig att bli instruktörer i feministiskt självförsvar. Utbildningen innefattar, precis som den gör när vi arrangerar den i Sverige, feministisk teori, fysiska tekniker med slag, sparkar och kast, kroppsspråkövningar och röstträning. Vi går också igenom teorier om och diskuterar sexualiserat våld, utifrån våra erfarenheter från respektive länder.
Fanns där några gemensamma nämnare i erfarenheter, eller är skillnaderna stora?
– Det slående är faktiskt hur små skillnaderna är. Det är klart att det finns skillnader i livsvillkor. Vardagen skiljer sig förstås åt. Men upplevelsen och känslan av att bli kränkt och illa behandlad, utsatt för övergrepp eller orätter är förstås likadan oavsett om man är kvinna i Sverige eller Nepal. Sen har de en hel del andra exempel på sådana oförrätter, som att kvinnor i vissa delar av landet betraktas som orena när de har mens, och kan tvingas leva avskilt, förbjudas att bada och endast få äta bröd och salt tills mensen är över. Eller att döttrar ofta räknas som mindre värda, att det betraktas som kvinnans fel om hon får en dotter. I vissa fattiga familjer nedprioriteras döttrar på så vis att man endast låter sönerna få äta ordentlig mat. Döttrarna får klara sig på ris, medan bröderna får kött. Man prioriterar sönerna, eftersom man räknar med att döttrarna ändå ska giftas bort och bli en annan mans ansvar. Men alla exempel är inte så spektakulära och annorlunda, det kom upp många erfarenheter som hade kunnat vara hämtade från ett svenskt självförsvarspass på en gymnasieskola: att man blir tafsad på när man åker buss, att ansvaret för allt hushållsarbete läggs på kvinnor eller att man blir illa behandlad eller slagen av sin man. Det är exempel som vi hört otaliga gånger här i Sverige.
– Skillnaden ligger snarare i att det förklaras och ursäktas på olika sätt: här säger man kanske att det är enklare om hon är hemma med barnen ”för att vi inte förlorar så mycket pengar då”, eller att det ”bara blev så”. I Nepal säger man att det är kvinnans roll och position att vara hemma med barnen. Att det är så det bör vara. Men den underliggande värderingen av vad det är att vara en god respektive dålig kvinna är densamma, och skuldbeläggningen ser likadan ut när man bryter mot det. Det är samma sak med skuldkänslor efter ett övergrepp. Kvinnor i Nepal skuldbeläggs när de blir våldtagna eller trakasserade – de får frågan varför de var där med den mannen, varför de sminkade sig på ett visst sätt etc. I Sverige är det samma sak: man frågar ”varför gick du hem med honom”, ”varför sa du inte ifrån”, eller ”varför hade du så kort kjol”.
Vad får ni ut av den här typen av arbete, och vad får nepaleserna ut av det tror du?
– Från vår sida är det förstås så att man lär sig väldigt mycket. Det blir intressant när man tar ett lands arbete för kvinnors rättigheter och placerar det arbetet i ett annat land, ett annat kulturellt sammanhang. Det som framförallt blir tydligt är ju att likheterna är så stora, man lär sig se att även om uttrycken varierar, så är det ändå samma gamla kvinnoförtryck, så att säga. Plus att vi har fått träffa massa tjejer och kvinnor som är väldigt imponerande på många sätt. Som jobbar väldigt hårt och offrar mycket under förhållanden som är svårare än här.
– Vad gäller dem, så tror jag att de har fått ut ungefär samma saker: en inblick i hur det fungerar att jobba med feministiska frågor i ett annat land. Men jag tror också att många av deltagarna har fått personlig nytta av det de har lärt sig. Ta till exempel Sonu, som jobbar som piga hos en familj. Hon bor och lever och arbetar i denna familj, och tjänar sitt uppehälle på det. Det har hon gjort sedan hon var sju år. Idag är hon arton. Det är ett välkänt faktum i Nepal att de som jobbar som pigor, som Sonu, ofta är utsatta för olika typer av våld och övergrepp. Därför kan det hjälpa både henne och hennes kollegor att hon lärt sig feministiskt självförsvar. Samma sak med Anita, som är transportarbetare och dagligen blir trakasserad av manliga passagerare på bussen, andra chaufförer, trafikpolisen eller sin arbetsgivare. Både hon och hennes kvinnliga arbetskamrater har förstås nytta av att lära sig hur man försvarar sig fysiskt och hur man står upp för sig själv.
Vad händer nu?
– Nu jobbar de vidare, de kommer att fortsätta träna tillsammans och gå ut i sina respektive fackförbund och lära sina kvinnliga medlemmar feministiskt självförsvar. Sedan kommer de gå vidare med att utbilda kvinnor utanför fackföreningsrörelsen. Förhoppningsvis kommer kvinnorna i GEFONT stå starkare och kunna ta större utrymme i det fackliga arbetet, och i arbetet för en ny konstitution och ett mer demokratiskt samhälle. Vi kommer att följa deras arbete och utvecklingen i landet och fortsätta hålla kontakt med dem.
– Det här projektet har varit enormt utvecklande och viktigt. Det känner man när en deltagare kommer fram efter kursen och summerar den genom att säga: ”vi har lärt oss nu att även gifta kvinnor kan bli misshandlade av sina män. Vi brukade ställa oss och gråta i ett hörn, men nu vet vi att vi kan kliva fram och slå tillbaka.”
_____________________________________________________
Om man vill komma i kontakt med Elin eller Torun, kan man maila till dem på fsfnepal(at)hotmail.com