Jag besökte Västbanken för några år sedan. En av många saker som fick det att vända sig i magen på mig, var det faktum att jag och min resekamrat nästan alltid vinkades fram och fick gå före i köerna vid de israeliska checkpointsen. Jag skämdes när vi passerade palestinierna som köade, ibland i timmar för att ta sig till jobbet, ibland för att få beskedet att de inte skulle få ta sig igenom alls, men jag vågade inte obstruera mot beväpnade soldater genom att stå kvar i kön. I en by på norra Västbanken träffade jag en internationell hjälparbetare. Hon hade precis rest från Jerusalem, via checkpointen Huwarra och där sett hur soldaterna skrattande hade låtit en man klä av sig tröjan och snurra framför dem, varv på varv, för att visa att han inte bar bombbälte. Hans familj stod bredvid och såg pappan förnedras.
Idag uppmärksammas en israelisk före detta soldat för att hon lagt ut glada bilder på sig själv bredvid palestinska fångar i ögonbindlar och handfängsel. “Armén, den bästa tiden i mitt liv”, skrev hon som bildtext i sitt facebookalbum. Det påminner om bilderna från Abu Ghraib-fängelset i irak, där amerikanska soldater poserade med fångar i förnedrande poser. Kriget avhumaniserar.
På Västbanken stötte jag också på soldater som inte verkade trivas särskilt bra med uppgifterna, som gjorde processen så smidig den kunde bli. Det är till stor del vanliga killar och tjejer som sköter den dagliga ockupationsruljansen och alla har inte gått så långt i avhumaniseringen av de palestinier vars rörelsefrihet de satts att inskränka, att de gör det mer nitiskt, mer våldsamt eller med mer förnedring än deras regelbok kräver. Men för en del suddar uppgiften ut gränserna, får dem att se “fienden” som något annat än människor. Krig och ockupation skördar också på så sätt offer, även på den ockuperande sidan.