Den 13:e november går norrlänningen Thomas Östros ut och kräver att de rödgrönas överenskommelse om fastighetsskatten ska raderas ut och att en ”omläggningen” av skattesystemet d.v.s. ytterligare skattesänkningar bör genomföras. Det är ett märkligt uttalande. Det rödgröna förslaget om fastighetsskatt skulle innebära en hyressänkning för närmare 1 miljon hushåll och dessutom en hyresminskning för boende i studentkorridorerna. Något som Östros nu ställer sig negativ till då han upplever ett ”kompakt motstånd” från en procent av villaägarna som äger hus värda över 6 miljoner kr. De rikaste stockholmarna får dramatiska rabatter medan hyresrätten fortsätter vara dubbelt beskattad och den absolut mest missgynnade boendeformen. Det här börjar bli otrevligt. Snart måste politikerna sluta slava under minsta vink från Villaägarnas Riksförbund. Det är beklagligt att den som skriker högst alltid ska få sin vilja igenom, medan majoriteten får betala.
Vad handlar denna osunda fixering vid skatter om? Varför harvades det hela valrörelsen om skattesatserna fram och tillbaka? Det är aldrig och har aldrig varit skatterna som är självändamålet utan istället den gemensamma trygghet som ett starkt och välutvecklat välfärdssystem lägger grunden för. Vem försvarar välfärden när politikerna frenetiskt förbarmar sig över villorna med högst taxeringsvärde?
Inget samhälle ger så mycket pengar över i plånboken som välfärdssystemet. En befrielse från avgiftsokets ångest, oro och ofrihet. Genom att dela på kostnaderna räcker det att vi bidrar med några enstaka kronor till den trygghet och välfärd som annars skulle kostat oss betydligt större del av vår lön. Det är beklämmande att vi har hamnat i en situation där avgifter och försämringar i välfärden uppfattas som statiska och ökande medan skattesänkningarna är ett slags förtvivlat uppsamlande av smulor som ska hjälpa till att lappa och laga enskilda människor som rasat genom de söndertrasade skyddsnäten. Hur ska man annars betala busskortet, de höjda hyrorna, läkarbesöken? Det är förståeligt men fullständigt ohållbart. De sänkta skatterna som dessutom i princip alltid kompenseras av uteblivna löneökningar.
Nu drivs Sverige in i den privatfinansierade, dyra, ineffektiva och byråkratiska kundvalsvälfärden. Det ger knappast några extraslantar i någon plånbok. Låt det kostsamma amerikanska sjukvårdsinfernot fungera som avskräckande exempel.
Skattesänkningsstrategin i kombination med statliga utförsäljningar kan hålla landet flytande i några år, sedan planas plånböckerna ut av låga löner och dyra och obefintliga välfärdssystem. TCO:s samhällspolitiska chef Roger Mörtvik säger till Aftonbladet:
– Ett problem är att man inte kan fortsätta med skattesänkningar i all evinnerlig tid. Däremot finns det en risk att lönepressen blir permanent.
Han ser USA, där man haft jobbskatteavdrag sedan 1975, som ett avskräckande exempel.
– Stora delar av det amerikanska löntagarkollektivet har inte sett några förbättringar av sina timlöner sen 70-talet därför att systemet med skatterna och andra regler verkar nedpressande på lönerna.
I själva verket går vi mot ett Sverige där fler och fler människor kommer får se sin plånbok säcka ihop redan den 15:e varje månad. Större delen av lönen försvinner i hyra/avbetalningar, försäkringspremier och skolböcker. Medan politikerna tävlar om att tycka synd om Täbyborna och deras fastighetsavgifter försöker regeringen få vanliga människor att vänja sig vid högre avgifter och sämre standard. Resultatet kan bli att vi går miste om det välfärdssystem som skapade världens mest jämlika livsvillkor. Vi kommer att ångra oss.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=7sXKMglu-ok&fs=1&hl=sv_SE]