En miljon svenskar saknar sparkapital, det konstaterar Länsförsäkringar i en rapport som presenteras idag.
Det borde knappast komma som en nyhet för någon, men för all del, det är alltid bra att det påpekas igen. Vi är rätt många som inte har den årslön på banken som folkpartiets finansminister Anne Wibble ansåg att varje klok och förutseende svensk borde hålla sig med.
Vi är rätt många som faktiskt inte följer utvecklingen på aktie- och fondmarknaden särskilt noga, och vi är rätt många som gäspar stort åt A-ekonomis börsrapporter, eftersom det är en värld vi ändå inte har tillgång till. För hur skulle vi någonsin kunna bygga upp något sparkapital, när hela inkomsten går åt till att betala de mest nödvändiga omkostnaderna för att överleva?
Länsförsäkringars privatekonom Elisabeth Hedmark säger i Dagens Nyheter att de hushåll som saknar sparbuffert "lever väldigt farligt", de "skulle behöva bygga upp en sparbuffert". Jag har samma känsla, det vore förbannat skönt att ha en marginal, en liten fondportfölj eller bara ett bankkonto med en liten reserv. Så alla tips på hur jag bäst placerar de noll (0) kronor jag har kvar när räkningarna är betalda i slutet på månaden, mottages därför tacksamt.
Under 90-talet fick framförallt ungdomar, ensamstående mödrar och invandrare sämre ekonomiska förhållanden. I gruppen ensamstående mödrar ökade andelen som inte hade någon kontantmarginal från 32 till 50 %. Detta har sammanfallit med att sysselsättningsgraden för samma grupper har minskat och andelen med tillfälliga anställningar har ökat. Bland oss ungdomar ökade andelen med tidsbegränsat arbete från 26 till 52 %. Det är den nygamla given i den åter alltmer oreglerade kapitalismen – få jobb ena dagen och förlora det dagen därpå. Utan att någonsin veta vad som väntar. Vi, om några, skulle alltså behöva sparkapital för att klara oss när vi lever mellan de tillfälliga jobben. Men vi, om några, är just de som saknar sparkapital.
Det framgår inte i Länsförsäkringars studie vad det innebär för en människa rent psykosocialt att inte ha några ekonomiska marginaler i ett samhälle där allting kostar pengar. Men resultatet ser man i andra undersökningar om hur svenskarnas hälsa utvecklats under 90-talet. Alltfler lider av ihållande änglsan, ångest och oro. Bland oss ungdomar har andelen som lider av ångest under 90-talet ökat från 6 till 17 %, rapporterar välfärdsbokslutet. Det är en ökning med 150 %.
Att ständigt behöva fundera över hur man ska överleva nästa månad tär på en människa. Så det är lätt att skriva under på länsförsäkringars slutats att alla borde bygga upp en sparbuffert. Det finns dock bara ett sätt att åstadkomma en sådan utveckling, och den lösningen hotar fördelningen av överskottet och är därför både politiskt farlig och förbjuden: höj lägstalönerna, höj kvinnolönerna, höj studiebidragen!
Det skulle den dryga miljonen svenskar utan sparkapital tjäna på. Vi skulle må bättre, vara gladare, spara mer. Leva ett värdigt liv.