Att inte ha en egen bostad är ett helvete. Själv har jag haft ganska tur i mitt bostadsliv såhär långt. Jag växte upp i en socialdemokratisk kommun med stort bestånd av allmännyttiga bostäder, och kunde enkelt hitta en liten etta med kokvrå när jag flyttade hemifrån vid sjutton års ålder. Den kostade 1 250 kronor i månaden, lika mycket som inackorderingstillägget vi som bodde långt ifrån gymnasieorten fick. Jag levde visserligen ofta på havregrynsgröt den sista veckan i varje månad, men jag åt mina havregryn vid mitt eget lilla köksbord, i en lägenhet med mitt namn på dörren.
Några år senare flyttade jag till en lite större stad, och hade en kort men obehaglig upplevelse av att bo på ett svart andrahandskontrakt. Obehagligt inte bara för att det är otryggt att bo utan besittningsskydd, men också för att förstahandshyresgästen, som bodde i en annan stad, lät mig veta att om jag av någon anledning skulle skvalla för fastighetsägaren att jag hyrde hans lägenhet i smyg, så “hade han kompisar som visste var jag bodde”. Jag blev noggrann med att låsa om mig och blev skraj varje gång det knackade på dörren och så fort jag kunde, flyttade jag ihop med min pojkvän. Tillsammans hade vi råd med en större lägenhet och då gick det lättare att hitta ett förstahandskontrakt.
Ytterligare ett par år senare skulle vi flytta till Stockholm, och först då insåg jag hur illa ställt det egentligen är med bostadsbristen här i landet. I månader letade jag, först på det sätt jag som naiv bruksortsnorrlänning fann självklart: genom den kommunala bostadskön. Det visade sig snabbt vara meningslöst, eftersom kötiderna hos de lyckliga få som får en lägenhet därigenom sträcker sig fem, tio, femton år bak i tiden. Jag förstod att det är andra metoder som gäller när man söker boende i huvudstaden, frågade vänner och bekanta och började därefter söka privat och via andrahandssajter. Jag skickade ut brev till fastighetsägare, och bad kompisar fråga runt. Jag blev en flitig besökare på blocket.se, men blev lite håglös när jag såg alla annonser av typen “50-årig man söker inneboende, gärna ung attraktiv kvinna”.
Till sist hittade vi – via Blocket om jag minns rätt – en trea med rejäl överhyra på den svarta andrahandsmarknaden. Där delade vi livssituation med massor av unga storstadsbor. Vi betalade som attan för ett boende där man smyger inför grannarna och har en konstig c/o-adress, eftersom man inte får eller vågar sätta upp sitt namn på dörren. Men positiv som jag är, kunde jag ändå glädjas åt att det åtminstone inte i hemlighet bodde en sundsvallsbo i garderoben (vilket Ida Gabrielsson råkade ut för i en av sina andrahandslägenheter).
Bostadsbristen innebär en massa saker. Det innebär ofrivilligt boende hemma hos föräldrarna, skumma kontrakt och en andrahandsmarknad där människor utnyttjas och kniper käft om det, för att man inte har något val. Om man inte har en miljon på sparkontot eller möjlighet att ta ett gigantiskt banklån, det vill säga.
Det här är en politiskt skapad situation. För hur många gånger högern än hävdar det, kommer marknaden aldrig lyckas att tillgodose behovet av billiga hyreslägenheter för unga eller andra med låg inkomst. Det krävs politisk handling. Clara Lindblom, som sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse skriver bra om det på Newsmill idag. “Var det här allt du hade att komma med”, frågar hon den nya bostadsministern Stefan Attefall, som igår fick ta emot en namninsamling från jagvillhabostad.nu med krav på krafttag för att bygga bort bostadsbristen. Attefall upprepar till svar den tidigare regeringens håglösa politik: att standarden på ungas bostäder behöver sänkas och att fler ska bo inneboende eller i andra hand. Som Clara Lindblom konstaterar:
“Stefan Attefalls lösning är att unga ska bo i bostäder utan kök, ha fula tapeter och gamla vitvaror. Det är inga kraftfulla åtgärder för att bygga bort bostadsbristen – det är att helt lämna walk over i bostadspolitiken.”