Året startar i Hultsfred

över tre hundra Ung Vänstermedlemmar samlas strax efter nyår i Hultsfred för att rivstarta ett nytt politiskt år. Mellan den 2 och den 5 januari intar de unga vänsteraktivisterna Hultsfred för att lära sig mer och förbereda sig för det kommande årets verksamhet.

– Detta är en årlig tradition. I år är vi i Hultsfred eftersom vi växt ur de lokaler som vi använt tidigare. Det känns bra, säger Ung Vänsters förbundssekreterare åsa Brunius.

Under samlingen ska också den kampanj som förbundet ska bedriva lokalt i vår inledas. Kampanjen kallas Operation Upprustning.

– Det handlar om att ta strid för förbättringar i den egna vardagen. Fastän ekonomin växer skärs det ned på skolan, på våra fritidsmöjligheter, på kollektivtrafiken och därmed våra möjligheter att ha ett schysst liv. Det måste förstås vara tvärtom. Det ska rustas upp och byggas ut. Men det händer inte av sig själv. Man måste jävlas och vara högljudd. Det är vad kampanjen handlar om. Vi kommer att slåss lokalt för grundläggande förbättringar, säger Brunius.

På det fullspäckade kursprogrammet finns bland annat pass om lokalt politiskt arbete, mediaarbete i klubben och politiska studier. Parallellt löper en studiecirkelledarutbildning och en utbildning för blivande instruktörer i feministiskt självförsvar. Bland kvällsaktiviteterna märks en paneldiskussion om det politiska läget efter Nejet till EMU.

Förbundets jubileumsbok – en 350 sidor lång krönika med namnet Hundra år av gemenskap; i kamp för socialism och människovärde – kommer att bli ett hett diskussionsämne och inköp. På måndagen ordnas även flera föreläsningar med jubileumstema. Bland andra kommer Kjell E Johansson, förbundsordförande 1964-1967 och pratar om Demokratisk Ungdom på 50- och 60-talen.

– Jubileumsboken är ett stycke kulturhistoria som jag tror att folk stolt kommer att bläddra i också om 10 eller 50 år, avslutar åsa Brunius.

För mer information, kontakta åsa Brunius 0733 – 625 901. För information om feministiskt självförsvar, kontakta Tora Breitholtz 0707 – 399 707.

Dags att sluta hymla om Bo Södersten

Bo Södersten är professor. I ekonomi. Han är också en av de få i Sverige som bidrar som ”kolumnist” på DN Debatt. Ibland med artiklar som går som följetong över flera dagar. Det är dags att sluta hymla om Bo Södersten:

Han pratar mest skit.

Nu skriver Södersten på DN Debatt (031228) att vi ska sluta hymla om invandrare. Artikeln läggs till en redan väl tilltagen meritlista. Vi är i alla fall några som minns klassiker som ”Nedskärningar bra för kvinnor” (DN Debatt 960713) och ”Begränsa demokratin” (DN Debatt 971214). Vi har glatts åt formuleringar som ”den extrema form av parlamentarisk demokrati som vi har i vårt land” och begrundat karaktäriseringen av Sverige som ”landstings- och kommunsocialismens förlovade land”, eller Pinochets militärregim som ”Pionjärlandet Chile”. Också de retoriska greppen känns igen. Något rörande vilar över ekonomiprofessor Söderstens sätt att skriva. Så mycket allmänt hat mot världens förfall finns i denna arma själ, att pratstunderna i goda vänners lag inte räcker till. Oavsett vad man skriver om måste feminism och ”miljövurmeri” brännmärkas. Bara för att det skrivs om ”integration” ska man inte glömma att dra en lans för Israels rätt att ockupera Palestina. Och säga något om Göran Perssons agerande som skolminister. Spaltutrymme utgör inget hinder.

När han nu slutat vara instrumentell i det första nedmonteringsprojektet för den svenska välfärdsmodellen söker Södersten nya hästar att satsa på. Och han finner dem i en ny våg av överhetsrasism. Han kan tyvärr inte krediteras för att vara först. Folkpartiet visade i valet 2002 att de främlingsfientliga och fascistiska partiernas retorik kunde ompaketeras till normaliserad borgerlig politik. Men Södersten plockar nu upp kostnadstråden, som kommit lite i skymundan på sistone. Invadrare kostar. Och de jobbar inte!

Från den pösande professorns perspektiv är det provocerande att det finns så många arbetslösa bosnier i Malmö, medan professorns gräsmatta förblir oklippt och det vore så uppenbart behagligt med extra stöd i samband med nästa middagsbjudning. Kanske kompliceras problemet av att barnbarnen antingen är för unga för att hjälpa till eller äger för många aktier för att ställa upp. Sådana kan de betungande livsvillkoren vara. Det är dags att sluta hymla om detta. Det får bli en artikel i DN. Sagt och gjort.

Men låt oss ta professor Södersten på allvar. Visst måste vi sluta hymla om huvudfrågan. Arbetslösheten bland invandrare – OCH invandrares barn, som vuxit upp i Sverige – är mycket hög. Anledningen är uppenbar. Det finns en djup och allvarlig strukturell rasism i Sverige. Den tjänar bestämda syften. Den höga arbetslösheten gör att hela arbetarkollektivet kan pressas. Invandrare har de mest ”flexibla” jobben. Alltså som behovs- och visstidsanställda, och inom vissa yrken, som är lågbetalda, monotona, hälsofarliga och utan möjligheter till avancemang. Detta fyller en viktig funktion. Invandrare blir både en svårorganiserad reservarbetskraft och effektiva konjunkturregulatorer, som får komma in och ta de sämsta jobben på arbetsmarknaden när det går bra, för att sedan tvingas ut i förnedring och arbetslöshet när konjunkturen börjar hacka.

Detta vill professor Södersten ha mer av. Gärna med hjälp av import av östeuropeiska arbetare. Han ansluter sig alltså än en gång till Svenskt Näringslivs angrepp på välfärden i Sverige. Rasismen får sippra ut från professorsresidenset och bli nyttig debattartikel i DN.

I sammanhanget bör man också minnas att EU ska rädda oss från kraven på en humanare flyktingpolitik: ”Svensk invandrarpolitik bör sättas in i sitt EU-sammanhang. Det är där som den hör hemma”. Professorn menar möjligen planerna på att upprätta koncentrationsläger för flyktingar, utanför EU-området, eller kanske de italienska ministeruppmaningarna att man oftare ska skjuta på flyktingbåtar. En ytterligare brutalisering av en redan i många avseenden vidrig flyktingpolitik ska Göran Persson fixa ”med samma kraft som han tog itu med saneringen av statsfinanserna vid mitten av 1990-talet”. Vad skönt, tänker säkert många som minns hur kul det var när Sverige blev världsmästare i snabbt växande klyftor och tandvård plötsligt blev en lyxprodukt.

Så här kan det se ut när liberalerna vandrar ut i reaktion och rasism. Vi kommer att få se fler exempel. Det blir ännu viktigare att organisera ett motstånd.

Att Bo Södersten sedan inte anger en enda källa för sin siffra att ”invandrare” kostar 40-50 miljarder är i sammanhanget bara logiskt. Karln är trots allt professor i nationalekonomi. Dags att sluta hymla om honom.

Med kamratliga hälsningar
Ali Esbati

Kalla hem Sveriges USA-ambassadör!

USA:s Sverigeambassadör påpekar ännu en gång att svensken Mehdi Ghezali, som sedan två år sitter internerad på Guantanamobasen inte är dömd och inte heller misstänkt för något brott. Amerikanerna förbehåller sig likväl rätten att behålla honom i fångenskap på obestämd tid.

Ung Vänsters ordförande Ali Esbati menar att regeringen tydligare måste fördöma USA:s behandling av Kuba-fångarna.

– Kalla hem den svenske ambassadören! Det går inte att bara säga att man gör mer än andra. Någon måste gå före och höja tonläget. Regeringen måste agera betydligt hårdare än hittills. På ett sätt är den amerikanske ambassadörens uttalanden befriande. Han säger helt öppet att USA bryter mot all internationell rätt. Man kan inte bara låta en sådan sak passera, när en svensk medborgare i två år varit internerad utan att ens få veta vad han är anklagad för.

– Göran Persson har flera gånger tagit på sig en internationell statsmannakostym och sagt sig vilja lyfta upp eller ordna konferenser om brännande globala frågor. Det är uppenbart att USA:s vägran att hålla sig till någon som helst internationell rätt är ett av vår tids allvarligaste problem, som drabbar miljontals människor. Varför inte en regeringssponsrad konferens om hoten mot rättssäkerhet och personlig integritet?

– Vad som är klart är att regeringen måste göra något mer än att vara påstått bekymrad. Passivitet och servilitet har aldrig lett till att man fått igenom något. Det är dags att sluta lägga sig platt, avslutar Esbati.

För mer information, kontakta Ali Esbati: 0733 706 426.

Ung Vänster firar 100 år med bok

Ung Vänster har under 2003 firat sitt hundraårsjubileum. Nu har förbundet utkommit med en jubileumsbok, utgiven på Nixon förlag.

Det är en tung och gedigen volym på 350 sidor. Nutida aktivister har både grävt i arkiven och skrivit om sin egen kamp. Men här finns också mer namnkunniga skribenter. Professorn i historia Yvonne Hirdman skriver om SKP under början av andra världskriget, författaren och journalisten Maria-Pia Boëthius om McCarthyism och förföljelser då och nu, historikern Håkan Blomqvist om Sverige revolutionsåret 1917. Sammanlagt har ett 60-tal skribenter bidragit med texter.

I boken finns längre porträttintervjuer med äldre aktivister. Bland namnen märks Lars Ohly, som nyligen offentliggjorde sin kandidatur till ordförandeposten i vänsterpartiet. Han berättar om sin aktivitet i Kommunistisk Ungdom och de slutsatser han idag drar av det arbetet. I boken finns även en längre intervju med CH Hermansson, som bland annat var partiordförande 1964-1975.

Med anledning av bokutgivningen ordnas ett öppet seminarium på ABF-huset i Stockholm, tisdagen den 16 december, klockan 19:00.

Daniel Suhonen från ABF frågar ut bokens redaktör Moa Elf-Karlén. Därefter följer en paneldiskussion. I den deltar förbundsordföranden Ali Esbati, Urban Karlsson, ordförande 1951-1958 och Aron Etzler, författare till boken Ta det tillbaka samt chefredaktör för tidningen Flamman. Diskussionen leds av Uppsalahistorikern åsa Linderborg, författare till boken Socialdemokraterna skriver historia.

Ur bokens baksidestext: “1903 bildades den organisation som idag är Ung Vänster. Under 100 år har människor förenats där i kampen för socialism och människovärde … Den här boken sammanfattar inte alla dessa handlingar. Den gör inte anspråk på att vara Historien om förbundet. Vad den gör är att ge många inblickar och insikter. Ur de konkreta beskrivningarna träder mönster fram som vertyg för att begripa bättre. Att titta på förbundets hundraåriga historia är att genomskåda motståndarna. De byter bara skepnad”

Vill du köpa boken? Kolla in www.redplanet.se

Saddam-farsen goda nyheter för ockupationsmotståndet

Säga vad man vill om amerikanerna. Men de kan i alla fall konsten att göra Hollywood-fars av precis vad som helst. Den forna USA-lakejen Saddam Hussein visas nu upp som trofé i TV. Militärer och reaktionära gubbar får tillfälle att dra de one-liners de alltid drömt om att få säga.

Vi är många som kan jubla över att Saddam Hussein är gripen. Hans regim var vidrig och han själv ytterst ansvarig för tusen och åter tusen männsikors död och elände. Irak är ett sargat land och Saddams tillfångatagande en viktig om än långt ifrån tillräcklig grund för att kunna bearbeta historien. Avgörande delar av den historien, som man bör påminna om, är följande.

Den nu tillfångatagne Hussein kom till makten med godkännande och stöd från USA. När han angrep Iran fick han förnyat stöd från USA. 1983 träffade en viss Donald Rumsfeld det irakiska ledarskapet i Baghdad. Vapenavtal slöts. Ett år senare utfärdade det amerianska handelsdepartementet exportlicens för ämnen som Irak kunde använda för att producera biologiska vapen. När Hussein gasade ihjäl civila kurder i Halabja hade USA-regeringen inga synpunkter. Man avstyrde till och med försök att rikta allvarligare kritik mot Saddam-regimen. Saddam Hussein fick till och med klartecken för angreppet mot Kuwait. Resten är mer känt. Men den som glömmer låter sig luras.

Bush och Blair ropar nu ut att irakierna inte längre har något att vara rädda för. Det är en vidrig skymf mot hela det irakiska folket. Sedan ockupationen inleddes har människor i Irak haft gott om annat att vara rädda för. Till exempel att skjutas på öppen gata av amerikanska soldater med inlärt kolonialt människoförakt. Eller kläs av och förnedras vid vägspärrar i sin egen stad. Eller föras bort och misshandlas utan att veta varför. Eller inte klara livhanken – må det vara på grund av resursbrist eller laglöshet i spåren av samhällsstrukturens implosion. Varken Bushs eller Blairs TV-shower ändrar på detta. Och ingenting ändrar förstås på det faktum att angreppet mot Irak och ockupationen av landet byggde på lögner och var fullkomligt rättsvidriga.

För motståndet mot ockupationen är Saddams gripande goda nyheter. Nu stängs ännu ett av de propagandistiska öppningarna att bortförklara det irakiska folkets legitima och självklara kamp mot ockupationen. För de flesta har det visserligen framstått som knäppt från start att det skulle vara en skäggig Saddam på flykt som på något mystiskt sätt koordinerade angrepp mot ockupationsmakten över hela Irak. Men nu kan inte ens kolonialmaktens Spin doctors köra med det kortet.

Ockupationsmotståndet i Irak innehåller en rad olika element. Det är svårt att utifrån säga något om de inbördes styrkeförhållandena. Men klart är att de sekulära, demokratiska krafterna i Irak nu har ett ännu större ansvar. De som väljer att fraternisera med ockupationsmakten riskerar att snabbt göra sig irrelevanta i byggandet av ett framtida fritt Irak. Att det irakiska folket – precis som det palestinska, vars framtid nu tydligare sammantvinnas med irakiernas – inte kan få någon frihet under ockupation, är självklart. Alltså: allt stöd till kampen mot ockupanterna. USA ut ur Irak!

Med kamratliga hälsningar
Ali Esbati

PS. I lördags blev det känt att Lars Ohly ställer upp i partiledarvalet i vänsterpartiet. Det är en sak för partiets interdemokratiska process att hantera. Intressantare är att se reaktioner och kommentarer från ledarskribenter och allmänborgerliga förståsigpåare. En av de bästa kommentarerna står DN för, när man skriver att Ohly “både i sak och retoriskt företräder en extrem utrikespolitisk hållning”. Den hållningen – vänsterpartiets hållning – innebär mig veterligen att man inte vill ha rövslickeri för stormakterna, att man slår vakt om den svenska neutralitet som regeringen i högtidstal säger sig vilja bevara, men i dagligt arbete säljer ut, att man hellre vill ha fred än krig, att man inte tycker att det är bra om Sverige blir en delstat i ett militaristiskt, nyliberalt unionsbygge och att man inte vill ansluta Sverige till en aggressiv militärpakt. Den delas för övrigt av en stor majoritet av svenska folket. Men det är klart, hänger man mest med andra välbetalda ledarskribenter och självupptagna fåtöljtyckare kan det verka lite extremt när någon säger att Sverige borde vara alliansfritt. å andra sidan vet vi – inte minst sedan kvällen den 14 september – hur förvånad man då kan bli.

Regeringen säljer ut alliansfriheten med ett leende

I EU:s nya konstitution ger medlemsstaterna varandra en så kallad försvarsgaranti. Det innebär att om ett EU-land attackeras är samtliga andra EU-länder skyldiga att bistå med ”alla till buds stående medel”. Efter att bland annat Sverige protesterat läggs nu en till icke förpliktande mening till, "Detta påverkar dock inte karaktären i vissa medlemsländers säkerhets- och försvarspolitik." Denna mening räcker dock knappast till för att Sverige med ärlighet ska kunna kallas alliansfritt.

– Regeringen säljer ut vår alliansfrihet utan att ens våga diskutera det på allvar, säger Joel Phalén, förbundsstyrelseledamot i Ung Vänster, angående spelet kring konstitutionen. Det tycks inte ens längre finnas en ärlig vilja att försvara alliansfriheten, fortsätter han.

Regeringens behandling av konstitutionen har fått allvarlig kritik. Många menar att de i flera viktiga frågor kör över både riksdag och folket. Frågan om en försvarsunion är bara en i raden av de frågor där regeringen handlar utan riksdagens mandat. Exempelvis sa utrikesminister Laila Freivalds i riksdagens EU-nämnd så sent som i fredags att “Vad gäller de ömsesidiga försvarsgarantier som föreslås i ordförandelandet Italiens förslag så är det klart att Sverige aldrig kan acceptera ömsesidiga försvarsgarantier”. Nu är det tydligen helt glömt.

– Regeringens hantering av det här är helt orimlig. De försöker sälja in ett paket av överstatlighet och försämringar som inte folket vill ha näst intill helt utan diskussion, säger Joel Phalén. Förändringarna är så stora att allt annat än en folkomröstning om hela konstitutionen är ett brott mot folkviljan och våra demokratiska principer.

För mer information kontakta: Joel Phalen, förbundsstyrelseledamot 070 – 303 50 73 eller Edvard Ankarudd, pressansvarig 070 – 417 63 57

Manifestation i Salem 9 december

Ung Vänster Storstockholm valde att inte delta på den antifascistiska manifestationen i Salem lördagen den 6 december. Anledningen var oenighet kring de garantier som kunde ges för att manifestationen skulle hållas brett och fredligt. Arbetet mot rasism och fascism gynnas inte av kravallromantik. De som låter sig provoceras till eller ännu hellre själva startar bråk är inte till någon hjälp i kampen mot fascismen.

Vi konstaterar samtidigt att polisens agerande, än en gång, verkar ha präglats av en extrem brutalitet mot helt oskyldiga människor. Detta är fullständigt oacceptabelt. Poliskårens angrepp mot politiska manifestationer är i sig ett hot mot demokratin.

Fascisterna får aldrig lämnas oemotsagda. Ung Vänster arbetar aktivt efter den principen. Nazimarchen har växt sig större med åren, och har blivit den största nazistiska manifestationen i Sverige. De högerxtrema partierna växer sig starkare i Sverige som Europa. öppet invandrarfientliga partier har skaffat sig parlamentarisk makt i flera kommuner.

Detta är ett stort hot mot demokratin, och vi har alla skyldighet att protestera.

Därför arrangerar Ung Vänster Storstockholm en fredlig manifestation mot rasism och främlingsfientlighet den 9 december klockan 18.00 på Rönnigne Torg, där vi vill samla ett brett folkligt motstånd.

Kontaktperson: Eveliina Sinisalo tel. 08- 640 80 05