Förortsbor protesterar på Rinkeby torg

Tal av Kalle Larsson (v), Rebwar Hussein (mp), Berin Balta SSU
Tensta samt Clara Lindblom från Ung Vänster Tensta-Rinkeby-Spånga

Torsdagen den 26 februari klockan 18:00 samlas Rinkeby- och Tenstaborna
för att protestera mot planerna att bredda E18 – utan att samtidigt
lägga den i tunnel som man gör i alla andra delar av Stockholm.

– På alla andra ställen i Stockholm är det inget snack om att lägga
vägarna i tunnel för att skydda de boendes närmiljö, menar Berin Balta
från SSU Tensta. Men att Rinkeby- och Tenstaborna kommer att utsättas
för bullernivå som är över de nationella riktlinjerna ser man tydligen
inte som ett problem.

Vägverket ska endast övertäcka två kortare delar av vägen med viadukter –
byggplaner som kostar hundratals miljoner kronor, men som ändå bara
minskar problemen med buller och avgaser marginellt.

– Enda anledningen till att man breddar vägen i ytläge här, men inte på
andra ställen, är att Rinkeby och Tensta är fattiga och invandrartäta
förorter, menar Clara Lindblom från Ung Vänster. I välbärgade
villaområden i Täby är folk duktiga på att skrika högt – men när det
gäller förorten tror Vägverket och socialdemokraterna i Stadshuset att
de ska kunna göra lite vad som helst och ändå komma undan med det.

I drygt en månads tid har ”Kommittén lägg E18 i tunnel”, som består av
Ung Vänster Tensta-Rinkeby-Spånga, tillsammans med s-föreningen i
Hjulsta, vänsterpartiet, miljöpartiet och SSU i området, drivit en
kampanj för en tunnelläggning av E18. Torgmöten och otaliga
flygbladsutdelningar har hållits – och tisdagen den 24 februari
överlämnades över 1500 namn för en tunnel till miljöminister Lena
Sommestad när hon uppvaktades av kommittén på Miljödepartementet.

– Vi avslutar den här kampanjen med en manifestation för att det är dags
att vi förortsbor visar att vi inte låter oss köras över. Därför hoppas
jag många sluter upp för att visa att också vi kan skrika – och att vi
kan göra det förbannat högt, avslutar Kalle Larsson riksdagsledamot (v).

Vid frågor, kontakta:
Clara Lindblom, Ung Vänster Tensta-Rinkeby-Spånga: 0736-31 63 64
Berin Balta, SSU Tensta: 0739-90 14 88
Kalle Larsson (v): 0703-43 96 74

Kommentar till situationen i förbundet

Vi har tidigare redogjort kortfattat för att Ung Vänsters förbundsstyrelse utlyst en extraordinär kongress som ska hållas 9-10 april i Strömsund. Jag har också meddelat att jag inte kommer att ställa upp till omval i samband med extrakongressen. Under de senaste dagarna har den uppkomna situationen i Ung Vänster figurerat på olika sätt i media. Den 19 februari hölls en presskonferens där jag berättade varför extrakongressen utlysts och varför jag valt att avgå då. Jag berör dessa frågor i den här kommentaren. Det förekommer en hel del märkliga tolkningar och spekulationer i den mediala beskrivningen av situationen och många, inte minst medlemmar och sympatisörer, har hört av sig för att få reda på vad som egentligen hänt.

Varför extrakongress?
Den extraordinära kongressen är utlyst eftersom det finns politiska och organisatoriska konflikter i förbundet, som behöver diskuteras och viktiga vägval därmed göras. Dessa diskussioner behöver föras av en bredare krets än förbundsstyrelsen, dels för att de rör hela förbundets framtid och dels för att en viktig del av problemet finns i förbundsstyrelsen. Medlemmarna måste bestämma färdriktning och välja en förbundsledning som kan börja om sitt arbete i enlighet med fattade beslut.

Under en tid har det pågått en typ av verksamhet i förbundet som gjort det omöjligt att agera som förbundsledning. Vad man kallar den verksamheten för – undergrävande, fraktionerande, för jävlig – är inte avgörande. Det viktiga är att den är oacceptabel och skapat en ohållbar situation. Människor som tagit ansvar för att leda och representera förbundet har utsatts för systematiskt baktalande, malts ned och signalerat att de inte orkar fortsätta inneha sina poster under rådande omständigheter; fattade beslut har i praktiken ignorerats och förbundets arbete har på olika sätt paralyserats.

Självklart är detta ett agerande som inte ska förekomma i en organisation som Ung Vänster. Vi har viktigare uppgifter än så och vi får inte legitimera ett arbetssätt där intern positionering blir viktigare än politisk handling. Därför föreslog jag och förbundssekreterare åsa Brunius en extrakongress och därför bifölls förslaget av förbundsstyrelsen.

Vari består konflikten?
Min principiella ståndpunkt har under hela den här processen varit att inte ge mig in på att beskriva någon annans politiska ståndpunkter, när de inte sammanfaller med mina. Det gör jag i den interna debatten i förbundet. Det håller jag fast vid.

Det som är viktigt att påpeka är vilket politiskt och organisatoriskt projekt som Ung Vänster framgångsriktigt arbetat med de senaste 7-8 åren. Det är svårt att ge en hastig beskrivning av ett arbete som måste upplevas och begripas i praxis. Men det finns några grundvalar. Förbundet har betonat konfliktperspektivet i ett läge där den politiska debatten kvävs av konsensustänkande. Ung Vänster har utvecklat en tydlig feministisk profil med teoretisk skärpa och praktisk tyngd. Vi har stått i första ledet i fråga om att belysa och bekämpa könsmaktsordningen i samhället i varje given situation. Vårt arbete med feministiskt självförsvar för tjejer runt om i landet är omfattande och många oberoende jämställdhetsgrupper på landets skolor har kommit till på genom våra medlemmar. Vi har flyttat fram de socialistiska positionerna och skrämt slag på borgerligheten. Då har vi arbetat utifrån en för dem farlig insikt; att kampen för socialismen inte i första hand förs genom att beskriva framtiden och strida om dessa beskrivningar, utan genom konkreta förändringar, som samtidigt tydliggör och hotar systemets ramar. Vi har byggt politisk bredd utan att förlora udden. Det har vi kunnat göra genom en god skolningsverksamhet och en kompromisslös respekt för intern debatt och fattade beslut. Vi har strävat efter och blivit en organisation där det inte är symboler, ett enhetligt språkbruk eller speciella subkulturer som skapar gemenskap, utan det gemensamma arbetet för en bättre värld. En organisation dit man kan söka sig av många olika skäl för att sedan utvecklas tillsammans med andra. Och detta har vi kunnat göra, för att vi bedrivit ett konkret basarbete – med allt från flygbladsutdelningar till graffitifestivaler – och samtidig haft en tydlig ledning med mandat att agera.

Det är det projektet som vi vill värna och skapa samling kring. Därför har ett politiskt och organisatoriskt strategidokument presenterats för extrakongressen.

Det är viktigt att understryka, att det inte bara är fullt legitimt utan också positivt, om det finns olika åsikter om förbundets politik och organisation. Ung Vänster är en bred organisation med mycket högt i tak. Vad som inte är acceptabelt är när politiska och organisatoriska linjer inte drivs öppet utan på ett sätt som äventyrar just förbundets bredd och styrka.

Sexuella trakasserier
Det som väckt mest intresse i media är förekomsten av sexuella trakasserier. Det är också detta som gett upphov till flest felaktigheter i rapporteringen.

Det finns flera tjejer som beskrivit hur det undergrävande arbete som funnits i förbundet ibland tagit sig uttryck som är tydligt relaterade till samhälleliga könsmaktstrukturer.

Det handlar om att de upplevt att deras åsikter ”förklarats” och deras lämplighet ifrågasatts på basis av deras faktiska eller påhittade relationer. Detta är förstås helt knäppt. Men det är också ett tydligt exempel på hur patriarkala mönster kan ge sig till känna. Ingen organisation kan sägas vara en frizon från sexistiska strukturer. Inte heller Ung Vänster. Skillnaden är att vi ser strukturerna och kan kalla saker vid sitt rätta namn. Med sexuella trakasserier avses ”sådant ovälkommet uppträdande grundat på kön eller ovälkommet uppträdande av sexuell natur”. I det här fallet handlar det om det förstnämnda – ovälkommet uppträdande grundat på kön, och alltså inte om ”sexstrider” eller något annat fantasifullt som det fått heta i pressen. Det är icke desto mindre allvarligt. Precis som Jämo skriver är det ”den utsatta personen som avgör vad som är trakasseri. Människor är olika känsliga. Ett beteende som en person rycker på axlarna åt kan för en annan vara djupt kränkande”. Det som måste stå helt klart är att vi i Ung Vänster inte ”rycker på axlarna” åt något som är uppenbart kränkande för dem som drabbats. Det ingår i själva problemet med sexuella trakasserier i samhället, att de tjejer och kvinnor som påtalar det inte tas på allvar. Så ska det inte vara i Ung Vänster.

Jag vill dock avvisa det påstående som cirkulerat om att dessa enskilda händelser skulle vara skälet till att vi utlyser extrakongressen. Aftonbladets påstående att ”turbulensen bottnar i en härva av sexuella anklagelser och trakasserier” har ingen egentlig relation till verkligheten. Jag vill också betona att inga enskilda heller kommer att hängas ut. Det viktiga är att slå fast att sådant beteende inte är acceptabelt någonstans, allra minst i Ung Vänster. Det är inte heller på grund av dessa trakasserier som jag valt att avgå på extrakongressen.

Varför avgår jag?
Jag har valt att avgå av flera skäl. Dels har jag helt enkelt stått ut med för mycket. Ingen ska behöva genomlida det undergrävande arbete som jag har fått utstå. Det har helt enkelt varit väldigt jobbigt att hantera ett arbete som jag upplever förstört förbundsledningens möjligheter att fullgöra sitt uppdrag. Men jag vägrar se samma arbetsmetoder bryta ned andra kamrater, utan att ta strid för motsatsen. Jag tar också på mig ett stort ansvar för att den ohållbara situation som vi nu går igenom i förbundet inte konfronterades tidigare och tydligare.

Framför allt handlar det om att jag vill kunna delta mer aktivt och

tydligt i den interna debatten fram till och på extrakongressen. Det är lättare att göra det, utan att behöva fundera över hur det påverkar mina möjligheter att agera som eventuell förbundsordförande i framtiden. Att ta strid för förbundets politiska och organisatoriska grundvalar är viktigare för mig än att vara kvar vid uppdraget som förbundsordförande, även om jag tycker att det är ledsamt att lämna ett uppdrag som jag trivts mycket bra med.

Varför är inte kongressen offentlig?
Det har varit en självklarhet för Ung Vänster att ha kongresser som är öppna för allmänhet och media. Den här kongressen är dock extraordinär av flera skäl och det har lett till det extremt ovanliga beslutet att så nu inte ska vara fallet. Kongressen är utlyst just för att hantera interna motsättningar som också tagit sig personliga uttryck. Själva avsikten – att klargöra problemen och försöka lösa dem – skulle äventyras av medialt tryck. Det måste vara möjligt att gå vidare också efter hårda motsättningar som förs upp till diskussion.

Några ytterligare påpekanden
Det har spekulerats i kopplingen mellan händelserna i Ung Vänster och vänsterpartiets kongress som avslutades i helgen. Det finns ingen sådan koppling. Extrakongressen är utlyst på ett sedan tidigare inplanerat förbundsstyrelsemöte. Det var stadgemässigt nödvändigt att utlysa den just då om kongressen skulle kunna hållas under påskhelgen, där annars ett annat stort Ung Vänster-evenemang skulle hållas. Aftonbladet har också hävdat att Ung Vänster skulle ha en hemlig (!) förbundsstyrelse. Så är naturligtvis inte fallet. Följande personer är ordinarie eller suppleanter i förbundsstyrelsen (med nuvarande bostadsort): Edvard Ankarudd, Stockholm, Alex Bengtsson, Sundsvall, Erik Berg, Arlöv, Tora Breitholtz, Stockholm, åsa Brunius, Stockholm, Josefine Castillo, Stockholm, Moa Elf Karlén, Stockholm, Lisa Englund, Umeå, Ali Esbati, Stockholm, Tove Fraurud, Stockholm, Anna Herdy, Stockholm, Tove Hultberg, Malmö, Malin Jogmark, Karlskrona, Anton Larsson, Malmö, Anna Morvall, Linköping, Rebecca Lernesjö, Lund, Jonas Lindberg, Gotland, Hans Linde, Göteborg, Petter Magnusson, Malmö, Ola Nilsson, Lund, Clara Norberg-Averbo, Umeå, Alicia Pettersson, Umeå, Joel Phalén, Bodafors, Nela Porobic, Helsingborg, Ida Regin, östersund, Mikael Wallgren, Umeå, Björn öberg, Gävle.

Hur blir det nu?
Min förhoppning är att förbundet ska kunna samlas kring ett offensivt politiskt och organisatoriskt dokument och kunna gå vidare med tydliggjorda eller lösta motsättningar. Poängen med den utlysta extrakongressen är heller inte att vi ska bli av med någon, utan att vi ska bli av med vissa sätt att arbeta.

Som medlem kommer man, vare sig man önskar det eller inte, att påverkas av det inträffade. Det handlar om vilket sorts förbund som man är medlem i. Självklart är det en krissituation som nu råder i organsiationen, men om man kommer överens om att det är det så kan man också fortsätta att vara ett starkt förbund som sätter skräck i borgarna. Vi står fortfarande starkare än på mycket länge. Det gäller att utnyttja det till politisk förändring. Det behövs.

Mejla gärna frågor och funderingar till info@ungvanster.se eller ali@ungvanster.se

/Ali Esbati

Hälsning till vänsterpartiets kongress

Hälsningsanförande vid vänsterpartiets kongress, Stockholm 040219

Ali Esbati, förbundsordförande i Ung Vänster

— Talade ordet gäller —

Kamrater!

Ulla Hoffmann var inne på ett välkänt fenomen i sitt inledningstal. Vår rörelse har lätt för att dra till sig medialt intresse. Det räcker med att ha eller antyda interna konflikter. Skriver man debattartiklar om dem, är man garanterad publicering. Hoppar man av strax före val, kan man till och med bli minister.

Idag kommer jag till er med en hälsning från ett starkt och slagkraftigt förbund. Men också ett förbund med interna konflikter. De konflikterna är av mycket stort intresse för våra vänner i media. För er, ombuden på kongressen, tänker jag berätta annat, minst lika intressant.

Ung Vänster är vänsterpartiets ungdomsförbund. Och vi sätter en ära i att vara det. Men Ung Vänster är också mycket mer. Ung Vänster är bärare av ett oerhört framgångsrikt politiskt och organisatoriskt projekt.

Det är svårt att ge en hastig beskrivning av ett arbete som måste upplevas och begripas i praxis. Men det finns några grundvalar. Förbundet har betonat konfliktperspektivet i ett läge där den politiska debatten kvävs av konsensustänkande. Vi har aktivt sökt förstöra bilden av att man är politisk aktiv för att man gillar politik som verksamhet. Vi är politiskt aktiva för att vi inte gillar högerns politik och de effekter den får på våra livsvillkor. Ung Vänster har utvecklat en tydlig feministisk profil med teoretisk skärpa och praktisk tyngd. Vårt arbete med feministiskt självförsvar för tjejer runt om i landet är omfattande och många oberoende jämställdhetsgrupper på landets skolor har kommit till på genom våra medlemmar. Vi har flyttat fram de socialistiska positionerna och skrämt slag på borgerligheten. Då har vi arbetat utifrån en för dem farlig insikt; att kampen för socialismen inte i första hand förs genom att beskriva framtiden och strida om dessa beskrivningar, utan genom konkreta förändringar, som samtidigt tydliggör och hotar systemets ramar. Vi har byggt politisk bredd utan att förlora udden. Det har vi kunnat göra genom en god skolningsverksamhet och en kompromisslös respekt för intern debatt och fattade beslut. Vi har strävat efter och blivit en organisation där det inte är symboler, ett enhetligt språkbruk eller speciella subkulturer som skapar gemenskap, utan det gemensamma arbetet för en bättre värld. En organisation dit man kan söka sig av många olika skäl för att sedan utvecklas tillsammans med andra. Och detta har vi kunnat göra, för att vi bedrivit ett konkret basarbete – med allt från flygbladsutdelningar till graffitifestivaler – och samtidig haft en tydlig ledning med mandat att agera.

Inget av detta är självklart eller oföränderligt. Jag vill inte ge er bilden av ett monolitiskt förbund. Men ett förbund som jag tycker det finns anledning att vara stolt över. Ett förbund som lär sig av sina misstag, men, för att citera den franske filosofen Althusser, "vågar ha rätt".

Men kamrater, förbundet finns ju inte till för sin egen skull utan för att förhålla sig till och förändra verkligheten. Och det är en omtumlande verklighet vi lever i.

Sedan den förra partikongressen har vi upplevt minst två stora imperialistiska anfallskrig. Det är inte slumpmässigt. Det vi ser är hur ett strukturellt orättvist system i kris i slutändan måste legitimeras med våld, när som helst, var som helst. För att säga det med Arundhati Roy: "Det finns inte ett land på Guds jord som inte sitter i kläm mellan den amerikanska kryssningsmissilen och IMF:s checkhäfte".

Mot denna ordning har vi protesterat och organiserat motstånd. Ung Vänster spelade en central roll under de svenska protesterna mot det planerade Irakkriget. Vi var aktiva huvud- eller medarrangörer till manifestationer på ett 40-tal orter den 15 februari 2003. Och vi kommer att fortsätta med den antiimperialistiska kampen, vår tids ödesfråga. Låt mig också understryka, att i arbetet för fred, mot imperialism, är motståndet mot ockupationen i Irak avgörande. Våra motståndare, som sällan hade några problem med Saddam Hussein så länge han använde gas mot kurder, försöker likställa ställningstagande mot ockupation med ställningstagande för Saddams förtryck. Låt dem skämma ut sig själva! Ung Vänsters ståndpunkt är tydlig. Vi inser att de nederlag som ockupationsmakten åsamkas i Irak, såväl politiskt som militärt, blir till segrar för de antiimperialistiska strävandena också långt utanför Iraks gränser. Ockupationskramarna tar ställning för rasistiskt förtryck. Vi tar ställning för internationella konventioner, folkrätt och människovärde.

Kamrater, det finns en hel del djupt obehagliga tendenser i vår samtid. Samtidigt stärks motståndet mot den nuvarande ordningen. Det djupa folkliga missnöjet med de globala eliternas vanskötsel och vansinne tar sig olika uttryck runt om i världen. Vi ser hur sociala rörelser bildas och sluter sig samman. Vi ser ett spirande motstånd mot nedskärningar och privatiseringar över hela världen. Och i Sverige bidrog vi själva aktivt till framorganiserandet av en politisk jordbävning. I folkomröstningskampanjen stod, på ett närmast övertydligt sätt folket mot eliten. Flera hundra miljoner i kampanjkassa, alla titlar som gick att skrapa ihop, goda bundsförvanter i mediavärlden. Eliterna hade det mesta. Men de hade också fel. Och de förlorade. Folket vann.

Ung Vänsters insatser i kampanjen var omfattande. Ulla nämnde att vi delade ut en miljon flygblad. Det var av våra egna. Dessutom deltog vi i utdelning av mängder med annat kampanjmaterial och framför allt i debatter, diskussioner och samtal. Svenskt Näringsliv gjorde istället ungdomssajter där man bland annat fick vara en dalahäst som åkte runt och blev itutad menlösa saker om Europa. Moderata ungdomsförbundet lanserade ett strutsliknande kampanjdjur, en "emu". Efter en TV-debatt i Göteborg som jag deltog i var det en stackare som sprang upp och ned för Avenyn iklädd en sådan dräkt. Runt 70% i åldersgruppen 18-21 röstade nej till EMU. (Det slår att vi håvade in 18 procent av förstagångsväljarna till partiet).

Nu vänder vi blickarna mot EU-parlamentsvalet. Istället för en skendebatt som på sin höjd handlar om vilken avdankad politruk som ska bli ny EU-president, vill vi föra den viktiga diskussionen om EU, demokratin, välfärden och själbestämmandet. Dagen efter folkomröstningen kallade DN:s Niklas Ekdal nej-röstarna för "passiva demokratikonsumenter utan eget ansvar". Jag hoppas att han och resten av etablissemanget får en till sån riktigt ansvarslös örfil.

Det som kommer att vara tongivande i förbundets arbete den närmaste tiden är dock vår kampanj Operation upprustning. Alldeles för länge har nedmontering av välfärden presenterats som en närmast ödesbestämd utveckling. Egentligen är det snarare tvärtom. Det minns mer resurser än någonsin i samhället. Det gäller att ta strid för att de används till konkreta förbättringar. Kampanjen utformas lokalt och det övergripande budskapet som ska förmedlas under kampanjen, det är att vi tänker inte ta vad som helst. Vi ifrågasätter inte bara nedskärningar. Vi kräver att det ska rustas upp. Vi går inte bara omkring och surar. Vi ser till att det händer saker. Vi accepterar inte dåliga beslut. Vi ställer till med ett jävla liv

Det krävs idag en konflikt med kapitalet och den politiska elit som företräder kapitalets intressen, till och med för att behålla drägliga förhållanden. Och den vänster som inte ger sig in i den kampen, som inte bygger ett stöd utanför de parlamentariska församlingarna, som inte inser att man måste vara disciplinerat olydig, den vänstern gör sig själv irre

levant. Självklart ska Ung Vänster och vänsterpartiet, som två delar av samma rörelse, stå på rätt sida i den konflikten. Lika självklart är att vänsterpartiet har problem och får problem när partiets företrädare ibland utvecklar en större lojalitet med andra parlamentariker än med partiets politik och de människor som partiet företräder. Och då tar vi strid. Inte i vänsterpartiet, utan i samhället. Strid för en offensiv vänsterpolitik.

Kamrater, vårt förbund har hunnit bli hundra år. Det har varit ett lärorikt firande, där kronan på verket är vår jubileumsbok som jag i princip kräver att ni köper där ute. Under Moa Elf Karléns redaktörskap har vi producerat ett viktigt bidrag till arbetarrörelsens historieskrivning. Men också till vår egen självförståelse. Att titta på vår hundraåriga historia är att genomskåda motståndarna. De byter bara skepnad. Vi lär oss av misstagen och kliver upp på tidigare generationers axlar.

Och vi ser hur vår rörelse genom historien stått för politisk förnyelse. I allt från ungdomsförbundets pamfletter till partiets riksdagsmotioner kan man se framtiden skymta fram. Och det är Ung Vänsters löfte att fortsätta vara förnyare. Mot reaktionär nykolonialism ställer vi en ny våg av antiimperialistisk ungdomskamp. Mot inskränkt 1800-talssyn på ekonomin ställer vi behovet av omfattande offentligt ägande. Mot en unken och blint historielös tilltro till kapitalismen, ställer vi en grundligt demokratisk övertygelse, om att vi alla kan och ska vara med och bestämma över våra gemensamma angelägenheter.

Vi ser också, kamrater, att mycket av det som vi idag uppfattar som självklart är resultatet av hård kamp. Vi "får" inget gratis. Det som är vårt har vi tagit. När levande människor av kött och blod under dessa hundra år har deltagit på möten, delat ut flygblad och pamfletter, sålt tidningar och agerat strejkvakter, fattat beslut och tagit ansvar för dem, sörjt motgångar och glatts i segrar, så har det gjort skillnad. Och det är ett löfte från ungdomsförbundet, att vi fortsätter att göra skillnad. För vi vet ju att världen skapas av människor och kan förändras av människor. Vi vet helt enkelt att en djup sanning ligger förborgad i denna korta, men kärnfulla dikt av Göran Sonnevi

Det är omöjligt, säger du
Men jag vet
att du inte kan veta det.

Extrakongress och ordförandeval

Ung Vänsters förbundsstyrelse utlyste på sitt möte den 8-9 februari en extraordinär kongress, som ska hållas 9-10 april i Strömsund. På extrakongressen kommer förbundet att behandla ett internt drogpolitiskt uttalande, ett politiskt och organisatoriskt dokument samt förrätta val av förbundsordförande, förbundsstyrelse och valberedning.

åtgärden är mycket ovanlig. Den vidtogs för att återföra viktiga frågor om förbundets politiska och organisatoriska färdriktning till medlemmarna och möjliggöra valet av en förbundsledning som kan börja om sitt arbete i enlighet med fattade beslut.

Jag har beslutat att inte ställa upp till omval till ordförandeposten.

Jag tar på mig ett ansvar för att de problem som funnits i organisationen inte konfronterats tidigare. Jag väljer att lämna mitt uppdrag vid extrakongressen, för att understryka betydelsen av att vi nu får en intern diskussion som i första hand fokuseras på förbundets politik och organisation, och för att kunna delta mer aktivt och tydligt i den interna debatten fram till och på extrakongressen. Det är viktigt att det politiska och organisatoriska projekt som Ung Vänster oerhört framgångsrikt utvecklat, särskilt sedan mitten av 90-talet, kan diskuteras internt genom förbundets demokratiska kanaler. Att säkerställa grundvalarna för detta projekt är viktigare än att vara kvar vid uppdraget som förbundsordförande.

Jag vill också passa på att tacka för den stora uppskattning som medlemmar och andra visat under min tid som ordförande och under de senaste turbulenta dagarna. Uppskattningen ska dock hänföras till förbundets kollektiva arbete. Det är det som jag blott haft förmånen att få sammanfatta och representera utåt.

Ali Esbati
Förbundsordförande

Heja Kungen!

Kungen har agerat kraftfullt för monarkins avskaffande. Det är bra. Det behövs mer raka rör och mindre skitsnack i konstitutionsdebatten.

Det som nu ytterligare klargörs är att vårt lands till ämbetet framavlade statschef framstår som den han ju är. Och nog måste vara, som hans liv ser ut. Kungen är en världsfrånvänd överklassgubbe med äckligt reaktionära åsikter. Såna finns det några stycken av. Men de behöver ju inte rimligen ha representativa uppdrag!

Det finns inget ”gulligt” med en aktivt arbetande feodal institution. Att man med stela leenden samlas framför en kamera och stoppar korv en gång om året ändrar inte på detta faktum. Och nej, det är inte ett dugg fint och ädelt med drottningens eller Victorias välgörenhetsutflykter. Det är vämjeligt när en societetsdam kommer och klappar på sjuka och fattiga människor och sedan går därifrån för att fortsätta parasitera på den gemensamma välfärden.

Monarkins avskaffande är ingen icke-fråga. Det är en viktig principiell fråga som går utöver själva hovets existens. Vi har kvar monarkin fastän det är uppenbart knäppt. Det finns en oacceptabel konservatism inbäddad i de resonemang som omgärdar försvaret av monarkin och den blir kvar för att vi aldrig kommer till skott med en faktisk demokratisk debatt.

Någon gång måste det ju få ta slut! Jag orkar inte se Elisabeth Tarras-Wahlberg sitta och säga i TV att kungens uttalanden om Bruneis sultan inte handlar om det politiska systemet i Brunei. Men för guds skull, sultanen ÄR ju det politiska systemet i Brunei. Och Elisabeth Tarras-Wahlberg har alldeles uppenbart inte något grepp om vad demokrati egentligen är. Visst är hon därmed en passande presschef på hovet, men hovet är inte en passande institution för svenska folket.

För övrigt vill jag – mest för skojs skull – påminna om att den borgerliga Fälldin-regeringen 1980 fattade beslut om att ge Nicolai Ceaucescu Serafimerorden. Den delades ut av Hans Majestät.

Kamratliga hälsningar,
Ali Esbati