Idag är det fem år sedan ”Operation Gjutet bly” och attackerna mot Gaza

Idag är det fem år sedan Israel attackerade Gaza i vad man kallade ”Operation gjutet bly”. Under tre veckor med flygbombningar över Gaza förstördes människors hus och hem. Medan vi gick på mellandagsrea och drack glögg kunde ingen sova lugnt i Gaza City. Det ständiga hotet om nya flyganfall höll människor vakna. Natthimlen lystes upp av nya explosioner och varje morgon tvingades man räkna de döda. Israel bombade terrorister sa man. Men raketer gör ingen skillnad på terrorister eller barn.

Över 1400 människor dödades i attackerna 2008 och många fler skadades. Då bombades byggnader till grunden, sjukhus förstördes och vattenreningsverk gjordes obrukbara. Under ett par mellandagar uppmärksammade världen den israeliska ockupationen, men efter att ha skålat in det nya året och druckit upp den sista nyårschampagnen föll ockupationen av Palestina och blockaden av Gaza återigen i glömska.

Men i Gaza tog inte lidandet slut bara för att fosforbomberna slutade falla. Ockupationen av Palestina är världens längsta ihållande och blockaden mot Gaza bryter tydligt mot både mänskliga rättigheter och internationella överenskommelser. Genom att hindra viktiga byggmaterial och varor att passera gränsen så har Israel effektivt förhindrat återuppbyggandet av en grundläggande samhällsstruktur. Man hindras föra in cement och teknik för vattenrening. Bristen på bensin har gjort att sophämtningen inte fungerar och berg av hushållsavfall fyller gatorna i Gaza City.

Medan vi för några dagar sedan återigen öppnade julklappar så dödades en treårig palestinsk flicka och tre av hennes anhöriga skadades i nya flygattacker mot Gazaremsan. I media pratas det om lika goda kålsupare, det har skjutits från båda håll. Och låt mig vara tydlig, det finns aldrig en ursäkt för någon att döda och skada civila. Men tillåt mig också att sätta det hela i ett sammanhang: Israel är en av världens absolut största militärmakter och bedriver just nu en människorättsvidrig ockupation av ett annat land. Gazaremsan är under en blockad och saknar tillgång på rent vatten. Arbetslösheten är skyhög och hälften av alla invånare är barn. Vattenbristen i kombination med en humanitär krissituation gör att FN betraktar Gaza som obeboeligt om bara sju år.

Hyckleriet från omvärlden blir nästan övertydligt när man inte reagerar starkare på vad som sker. Nelson Mandelas död har påmint oss om den sydafrikanska apartheidregimen och inte minst om hur omvärldens påtryckningar var en förutsättning för att apartheid skulle avskaffas. EU har alla möjligheter att visa sitt missnöje genom att omedelbart säga upp sitt handelsavtal med Israel. Internationella röster måste kräva sanktioner och en bojkott av israeliska varor så länge ockupationen pågår.

Det finns ingen möjlighet till lösning innan bosättningarna dras tillbaka, muren rivs och palestinska flyktingar får möjlighet att återvända hem. Under de fem år som förflutit sedan attackerna 2008 har läget blivit allt svårare i Gaza. Vi kan inte stillatigande se på när människor förvägras rätten till liv i fred och frihet och ingen fred är möjlig så länge ockupationen pågår. Det är dags att omvärlden reagerar.

Ung Vänster i solidaritet med Kärrtorp

I förra veckan attackerades en antirasistisk demonstration i Stockholmsförorten Kärrtorp, och därför har det under den gångna veckan över hela landet arrangerats demonstrationer mot nazism. Idag samlades 16 000 människor på Kärrtorps IP för att manifestera mot attacken och ytterligare tusentals på andra håll i Sverige.

Ung Vänster har varit drivande i att arrangera solidaritetsmanifestationer på många platser över hela landet. Till exempel i Borås, där Ung Vänsters förbundsordförande, Stefan Lindborg, talade idag. I talet sa Lindborg bland annat:

–      Nazisterna var beväpnade med järnrör och påkar, men antirasisterna hade ett mycket starkare vapen. De hade sin solidaritet, sin sammanhållning och sin kollektiva styrka. Och i det ryms en viktig insikt. Vi är många fler än nazisterna, och kommer alltid höja våra röster mot rasism och nazism.

Vi är många som vill vara Jason

Under de senaste dagarna har den antirasistiska kampanjen ”Jag är Jason” debatterats såväl i media som bland antirasister i stort. Det är bra. Synen på kampanjen utgör ett viktigt strategiskt vägval för den antirasistiska rörelsen. I ett läge där rasistiska krafter stärker sin ställning och vi dessutom kan se en omfattande folklig mobilisering mot rasism – inte minst kring de demonstrationer som nu arrangeras över hela Sverige – skulle det vara ett stort strategiskt misstag om antirasister börjar vända sig inåt.

Diskussionen om kampanjen är kopplad till ett filmklipp där artister läser upp Jason Diakités tal från Fem i tolv-rörelsens prisutdelning i riksdagen. Kritiken har handlat om hur ”vita, män, medelklass och cis-personer” – däribland Tomas Ledin – kan utge sig för att vara Jason. Det är en tolkning av filmens budskap som är alltför bokstavlig. Jag har svårt att se att Tomas Ledin och de andra menar att man fullt ut delar Jason Diakités upplevelser och erfarenheter. Jag tolkar filmens budskap som att många är beredda att tillsammans med honom kämpa mot rasism. Jag skulle önska att fler gjorde samma sak. Det som gör filmen viktig och träffsäker är just det som den kritiseras för – att den visar på en enad front i kampen mot rasism.

Självklart finns det strukturell rasism, förtryck och diskriminering som begränsar livet för många människor i vårt land. Personer som ser ut som mig eller Tomas Ledin löper ingen risk att drabbas av inre gränskontroller i tunnelbanan. Det är ingen som ifrågasätter vår rätt att befinna oss i Sverige. Den som har ett namn som likt våra klingar ”svenskt”, kommer inte att få sin jobbansökan bortsorterad enbart på grund av just namnet. Diskriminering och rasistiska föreställningar genomsyrar hela samhället. Varken jag eller Tomas Ledin kan hävda att vi utsätts för strukturell rasism, men diskussionen om privilegier riskerar att skymma vilka det är som verkligen tjänar på rasismen.

Det är inte hyresgäster som vinner på diskrimineringen på bostadsmarknaden, och detoavsett hur många generationer tillbaka man har bott i Sverige. Det gör fastighetsägare som utifrån rasistiska idéer kan välja och vraka mellan hyresgäster. Löntagare i Sverige – oavsett etnicitet och bakgrund – förlorar på att papperslösa och arbetskraftsinvandrade utnyttjas med löner och arbetsvillkor som ligger långt under villkoren i kollektivavtalen. De enda vinnarna på en rasistiskt färgad arbetsmarknad är arbetsgivare som vill ställa arbetare mot arbete. Vi som inte utsätts för godtyckliga krav på att identifiera oss när vi är på väg hem från jobbet, tjänar inget på att andra människor som bor i vår stad möts av den typen av krav. De som tjänar på rasismen är de som vill flytta fokus från verkliga konflikter och samhällsproblem – som klasskillnader, orättvisor och massarbetslöshet – och istället så misstro och falska konfliktlinjer mellan människor. Alla vi andra har istället allt att vinna på att hålla ihop mot rasismen.

Jason Diakités tal berörde också många av oss som inte utsätts för strukturell rasism, men som ser att rasistiska föreställningar splittrar, delar upp och förvrider människors syn på det samhälle vi lever i. Att talet sprids – också tolkat av andra – är viktigt. Vi behöver höra fler berättelser från människor som utsätts för diskriminering och rasistiskt förtryck. Av samma anledning och på samma sätt berördes jag mycket av alla de berättelser och erfarenheter som spreds på hashtaggen #minflykt för någon månad sedan. Genom dessa och andra berättelser synliggörs den strukturella rasismen. Grundfrågan är varför Tomas Ledin och Jason Diakité kan ha helt olika erfarenheter – och i praktiken olika utrymme och rättigheter – trots att båda är svenska medborgare och lever i samma land. Jag är helt övertygad om att också personer som inte påverkas direkt faktiskt kan se sig själv i andra.

Tendensen till att vända sig inåt, som börjar framträda i den antirasistiska rörelsen, oroar mig mycket. När man delar in antirasister i ett ”vi” och ett ”ni” är jag rädd för att man försvagar den antirasistiska rörelsen. I en allvarlig tid borde vi i den antirasistiska rörelsen fundera mindre på vilka som är med, och istället fokusera mer på de som inte är det och på hur vi ska nå dem. Självklart behövs det fler som har erfarenheter av strukturell rasism i den antirasistiska rörelsen – också i Ung Vänster. Det behövs fler av dem som riskerar att utsättas för inre gränskontroller, för diskriminering i krogkön eller som bär slöja och kan bli trakasserade enbart på grund av det. För att nämna några. Men vi behöver också fler långtradarchaffisar som heter Johansson och fler akademiker oavsett etnicitet. Återigen bara för att nämna några. Den antirasistiska rörelsen måste vara bred och bestå av människor med olika erfarenheter och bakgrund. Oavsett vad vi heter eller vilken färg vårt skinn har behöver vi stå sida vid sida på samma barrikad. Då måste vi fokusera på det som förenar snarare än på det som delar upp.

Kärnan i antirasismen är att människor i grunden är lika, och att strukturer och föreställningar som berövar vissa sina rättigheter ska rivas ned. Rasismen är ett samhällsproblem som i förlängningen rör oss alla. Det handlar om vilket Sverige vi vill leva i och om att det inte ska ha någon betydelse om man är en Tomas eller en Jason för vilka rättigheter som man i praktiken har. Därför är kampen mot rasismen en fråga om solidaritet, om att kunna se sig själv i andra och föra gemensam kamp för gemensamma intressen.

Snart dags för valveckokurs!

Den 2 januari går startskottet för Ung Vänsters nationella veckokurs, den viktigaste kursen du kan gå på under 2014. Då samlas aktivister ifrån hela landet för att dra igång valrörelsen och drilla sig i politik och organisation. Träffa Ung Vänstrare ifrån Kiruna i norr till Ystad i söder och lär dig hur man organiserar för förändring, snackar ner högern och hur du bygger din klubb.

Under fem dagar i Motala samlas klubbstyrelser ifrån alla Ung Vänsters klubbar under ett tak. På programmet står Ung Vänsters valfrågor, valets organisering, argumentation och mycket mycket mer. På kursens första dag lanseras Ung Vänsters valmaterial, och under kursens gång ges deltagarna verktyg att driva den och öka tempot fram till valdagen.

Läs mer här och anmäl dig på Facebook-eventet.

Manifestationer mot rasism och nazism

Med anledning av söndagens attack mot ett antirasistiskt torgmöte i Kärrtorp i Stockholm ordnas nu manifestationer och demonstrationer runt om i landet. Vi är många i kampen mot rasism och nazism och vi ska visa att vi vägrar låta oss tystas. Tipsa oss gärna om fler events på info@ungvanster.se. Listan uppdateras efterhand.

 

Tisdag 17 dec
Norrköping
Hörsalsparken 17.00
Arrangörer är Ung Vänster Östergötland
Facebookeventet hittar du här

Torsdag 19 dec
Göteborg

Götaplatsen 18.00
Arrangeras på privat initativ
Facebookeventet hittar du här

Malmö
Gustav Adolfs Torg 18.00
Arrangeras på privat initiativ
Facebookeventet hittar du här

Malmö
Möllevångstorget 19.00
Arrangeras av SUF Malmö
Facebookeventet hittar du här

Uppsala
Celsiustorget 16.30
Arrangeras på privat initativ
Facebookeventet hittar du här

Fredag 20 dec
Lund
Stortorget 18.00
Arrangörer är Ung Vänster Lund
Facebookeventet hittar du här

Lördag 21 dec
Eskilstuna
Information om plats kommer. 13.00
Arrangörer är Ung Vänster Eskilstuna och SSU Eskilstuna
Facebookeventet hittar du här

Falun
Stora torget 14.00
Arrangörer är Ung Vänster Dalarna och Vänsterns Studentförbund
Facebookeventet hittar du här

Kristianstad
Lilla Torg 16.00
Arrangörer är Ung Vänster Kristianstad mfl
Facebookeventet hittar du här

Umeå
Mimerskolans parkering 14.00
Arrangeras på privat initativ
Facebookeventet hittar du här

Sundsvall
Arrangeras på privat initiativ?
Stora torget 13.00
Facebookeventet hittar du här

Söndag 22 dec
Stockholm
Kärrtorp 12.00
Arrangörer är Linje 17 mot rasism och Boendeinitiativet
Här hittar du en länk till affischen för att skriva ut och sprida
Facebookeventet hittar du här

Motala
Stora Torget 12.00
Arrangeras på privat initiativ
Facebookeventet hittar du här

Östersund
Stortorget 12.00
Arrangörer är Nazistfritt Jämtland
Facebookeventet hittar du här

Helsingfors
Havis Amanda 13.00
Arrangörer är ARX-Antirasismi X och The Black Female Experience
Facebookeventet hittar du här

Luleå
Gula Paviljongen 12.00
Arrangeras på privat initiativ?
Facebookeventet hittar du här

Malmö
Möllevångstorget 12.00
Arrangörer är Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, SSU, Unga Socialdemokrater och Afrosvenskarnas Forum för rättvisa
Facebookeventet hittar du här

Måndag 23 dec
Tranemo
Vid ICA 16.00
Arrangeras på privat initiativ
Facebookeventet hittar du här

Lördag 28 dec
Hudiksvall
Glysis 15.00
Arrangeras på privat initiativ?
Facebookeventet hittar du här

Söndag 29 dec
Karlstad
Museiparken 12.00
Arrangeras på privat initiativ?
Facebookeventet hittar du här

 

Ung Vänster ordnar julinsamling till Fristadsfonden

Ung Vänster kommer inför julen att samla in pengar till Fristadsfonden – en perfekt julklapp till någon man bryr sig om. Fristadsfonden hjälper flyktingar som fått avslag på sin asylansökan till en andra prövning. Redan nu kan man bidra till fondens arbete och få ett fint gåvobevis som tack.

– Det pågår en massutvisningspolitik i Sverige, där människor bland annat skickas tillbaka till krigshärjade länder som Afghanistan och Irak. Fristadsfonden hjälper människor till en rättssäker asylprövning. Att stödja fondens arbete är att ta ställning och agera mot den omänskliga flyktingpolitiken, säger Stefan Lindborg, förbundsordförande för Ung Vänster.

Fristadsfonden instiftades av Vänsterpartiet 1995 och bistår med pengar till bland annat tortyrutredningar, sakkunnig juridisk hjälp eller psykologintyg. Fonden drivs helt ideellt och alla insamlade pengar går till arbetet med flyktingar. Den som deltar i Ung Vänsters julinsamling till Fristadsfonden får ett fint gåvobevis med bild av konstnären Elisabeth Biström.

– Fristadsfonden gör ett otroligt viktig arbete för att försvara rätten till asyl. Vi hoppas att många väljer att ge ett gåvobevis i julklapp till sina nära och kära, avslutar Lindborg.

Kolla in Fristadsfondens hemsida, eller gå direkt till insamlingen för att delta.

För mer information:
Tove Liljeholm,
pressekreterare,
073-669 17 34,
tove.liljeholm@ungvanster.se

Tillbaka till nittiotalet och fram till idag

I ärlighetens namn minns jag inte så mycket av det tidiga nittiotalet. Det är jag för ung för. Men några minnesbilder dyker upp. Ny Demokratis logga, greven och skivbolagsdirektören. Staplade backar, nedbrända flyktingförläggningar och en blivande partiledare som varnade för att ”svenska barn” skulle vända sina ansikten mot Mecka. Jag kommer ihåg Lasermannen, som under knappt ett halvår sköt elva personer i Stockholm och Uppsala. Jag minns hur jag själv – givetvis helt i onödan – höll utkik efter en röd prick på asfalten i byn där jag växte upp. Jag kommer ihåg bombarjackorna med svenska flaggan på ärmen, kängorna på de som var några år äldre och jag minns hur någon hade ristat in ”Ultima Thule” på trästaketet runt skolgården.
En del är säkert efterhandskonstruktioner. Sådant som man tror att man kommer ihåg, men som snarare är färgat av senare upplevelser eller något som man har fått återberättat av andra. Men det är ändå på dessa minnesbilder jag tänker tillbaka när jag läser om nazisternas attack på en antirasistisk demonstration i Kärrtorp under dagen. Klockan var strax efter ett när en kompis som var på plats ringde och berättade vad som hade hänt. Ett trettiotal nazister hade attackerat en folklig och fredlig demonstration mot rasism. Och jag och min vän bytte några ord om hur våldsamma nazister på våra gator och torg påminner om åren i början av nittiotalet.
Och visst finns det tydliga likheter mellan Sverige idag och Sverige under det tidiga nittiotalet. Då som nu har jag kompisar vars mammor är arbetslösa. Carl Bildt är också idag minister i en borgerlig regering som monterar ned vår gemensamma välfärd. Samma känslor av vanmakt och bristande framtidstro – verktyg som högerextremister kan använda för mobilisering – framträder tydligt i synen på hur samhället utvecklas. Normaliseringen av rasistiska inslag i den politiska debatten skapar då som nu utrymme för våldsamma nazister att genomföra attacker på gator och torg.
Samtidigt som likheterna är stora finns där också viktiga skillnader. Statsvetare och politiska kommentatorer brukar ta den mer positiva inställningen till invandring som intäkt för att svenska folket har blivit mindre rasistiskt. Kanske har de rätt, men framförallt blir jag rädd för att man missar skogen för alla träd. Som politisk rörelse är rasismen idag mycket starkare. Sverigedemokraterna som i början av nittiotalet marscherade i uniform, sitter idag i riksdagen och är i en del opinionsmätningar det tredje största partiet. Och det är ändå skillnad på Ny demokrati och ett parti som kommer direkt ur den nationella rörelsen. För den som hyser rasistiska uppfattningar är det uppenbart att steget idag är kortare och tröskeln lägre för att faktiskt rösta på ett rasistiskt parti.
Igår gick jag och samma kompis bredvid varandra i en annan antirasistisk demonstration. Över 2000 personer samlades på Södermalms torg för att tåga mot Medborgarplatsen och gemensamt visa vår avsky mot rasism. Man var blöt och kall när demonstrationen avslutades, men samtidigt också glad och stärkt. För ibland är det så lätt att glömma att vi är så många fler. Vi är så många fler som vägrar acceptera en gradering av människovärdet, som inte tänker låta högerextremister skapa falska konfliktlinjer och som aldrig, aldrig någonsin kommer att ge vika i kampen mot rasism.
När nazisterna attackerar en fredlig antirasistiskdemonstration och när synen av barnvagnar blandas med ljuden av knallskott och smällare, då är det hög tid för fler att ta ställning. Rasismen är ingen självklar ingrediens i ett samhällsbygge. Det var den inte i början av nittiotalet och det är den inte heller idag. Rasismen är en produkt av det samhälle vi lever i. Den är skapad av människor, och kan därför avskaffas av människor. Igår var vi flera tusen som skrek ”inga rasister på våra gator, inga nazister på Stockholms gator”, nästa gång blir vi ännu fler som skriker ännu högre. När Kawa Zolfagary avslutade mötet på Medborgarplatsen lovade vi varandra att under hela våra liv kämpa mot rasism. Och det kommer vi göra idag, imorgon och i övermorgon. Varje dag, så länge det behövs.


När vi försökte stoppa en deportation vid förvaret i Åstorp

Gästbloggare:
Simon Frohlund är ordförande för Ung Vänster Malmö. 

10:e december, på FN:s dags för mänskliga rättigheter, så deporterade svenska staten 20 människor till Afghanistan, ett land som fortfarande befinner sig i ett krigstillstånd. Det här är berättelsen från när vi försökte stoppa en deportation vid förvaret i Åstorp

Först är vi fem i en bil. Vi kör in på Migrationsverkets parkeringsplats. Vi väntade på att andra skulle ansluta sig. Efter några minuter kommer en grupp poliser och säger att vi får avlägsna oss. Vi meddelar dem att vi inte tänker göra det. De ger oss 1 minut. Vi lägger våra armar i krok och de släpar bort oss från parkeringsplatsen. Vi är inte här för att vara lydiga.
Nu står vi istället i gyttjan på andra sidan vägen, bakom polisens avspärrningstejp. Fler ansluter sig med tiden, vi blir omkring 20 stycken. Vi står med våra banderoller vid vägkanten. Ibland saktar en bil in för att se vad som står på banderollerna, en bil saktar in för att för att gubbarna i bilen vill kalla oss för kommunister. Det står alltid minst en polisbil motsatt oss över vägen.
De som ska deporteras är människor i alla åldrar. På Aktion mot Deportations Facebooksida kan man läsa om Abbas, som greps av gränspolisen när han hade praktik på ett café i Borås. En av de som står utanför förvaret är hans vän. Vännen berättar att de känt varandra sedan de först kom till landet. Under dagen ringer han flera gånger till Abbas för att prata, ibland tvärtom. De tar mobilerna först när deportationen ska påbörjas.
Timmarna går. Det kommer två bilar märkta med kriminalvårdens logga, de kör in på förvaret, bakom grindarna. Det kan vara de här bilarna som ska genomföra utvisningen. Plötsligt ser vi att en av bilarna kör ut. Vi bildar en kedja och försöker ställa oss på vägen, polisen trycker oss tillbaka och bilen passerar. Abbas vän springer efter bilen och bankar på rutan. Kanske är det Abbas som sitter i bilen? En kamrat springer efter, polisen brottar ner honom i ett dike.
Här börjar jag på allvar tappa grepp om tiden. Det har väl något att göra med hungern, kylan, väntan och de plötsliga konfrontationerna. Klockan är kring 17:00. Enligt den information vi får så var ingen av de som skulle utvisas med i den bilen. Det är för mig i skrivande stund oklart om det vi nyss var med om var någon slags förväxling eller om det var något slags psykologiskt trick från myndigheternas håll för att få oss att ge upp. Polisen och Migrationsverket har aldrig tvekat till att luras under tidigare blockader mot utvisningar, de tvekar heller aldrig om att ljuga om möten på Migrationsverket för att kunna gripa migranter på plats.

Vi väntar och vi väntar. En förvirrande mängd polisbilar tycks köra förbi förvaret. Efter vad som känns som en evighet så kommer de vita bussarna. Två helt vita bussar, bussbolag syns inte, nummerplåten är övertäckt. De vita bussarna är, bortom alla ursäkter om att de bara verkställer beslut eller att de bara lyder beslut, deras erkännande. De vet att vad de gör är skamligt. Annars så skulle alla veta vilka hyrda bödlar bussbolagen egentligen är. Det är viktigt att vi registrerar varje detalj på bussarna. Om vi kan ta reda på vilket bussbolag som genomför en utvisning kan vi driva kampanjer mot dem. Utan bussar och busschaufförer kan inte den sortens massdeportationer genomföras.

Grindarna öppnas och bussarna åker in. Nu uppstår ännu en lång väntan. Jag vet inte riktigt när, men efter ett tag tänds ljusen på bussen igen. Den står på det sättet i en timme. Jag hör någon säga att snart är det dags. Jag går fram bland de andra. Poliserna i ledningsfordonet på andra sidan vägen kliver ut och ställer sig på rad framför oss. Plötsligt händer det, bussarna åker ut. Någon ger signalen. Vi försöker rycka fram men polisen trycker omedelbart emot oss. Jag är längst till höger i kedjan. Ett ledningsfordon har kört fram alldeles bredvid mig. De vill nog använda den för att skära av vägen framåt för oss. Jag försöker luta mig mot den så att den inte kan dra fram. Polisen är många, starka och välkoordinerade. Polisen hindrar oss från att gå ut på vägen och bussarna och deras eskort passerar. Vi hoppas att se såg oss, att våra vänner som skulle utvisas såg att någon gjorde motstånd. Att det finns människor som ställer sig emot detta jävla systemet.
Polisen verkar nöjda med sin insats. De tar bort avspärrningstejpen. Vi aktivister samlas i en cirkel, alla håller varandra om axlarna. Många gråter.
Vi samlar oss. Vi vet inte till vilken flygplats de kommer att föras till. Vi som är beredda att följa efter sätter oss i bilarna. Vi vet inte vilken flygplats som de kommer att utvisas från. Kanske Sturup, kanske Kastrup, kanske så långt som Landvetter. Vi har tappat bort spåret efter bussarna. Någon ringer till Sturup, där människan i telefonen hävdar sig inte känna till något flyg till Afghanistan. Vi får ändå höra att det kan vara på Sturup så vi åker dit. Vi är inte säkra på om det är ett tecken på att vi hittat rätt eller om det är praxis att en massa snutbilar följer efter när vi försöker snoka runt utanför. Vi går in och försöker fråga personal och väntande människor om de sett något, tre poliser spanar över oss från en balkong på övervåningen. Vi börjar nästan tro att vi kan ha tagit fel när vi plötsligt ser polisbilar, bussar och kriminalvårdens bilar lämna flygplatsen. Att de lämnar kan bara vara ett tecken på att de fullbordat deportationen. Vi vet inte om flygplanen som vi ser lämna är flygplanen till Afghanistan men vi tror att de åkte medan vi var på flygplatsen. Vi ser utifrån att någon på byggnadens övervåning tittar ut och flinar åt oss. Det är ungefär midnatt.
Morgonen därpå kan man läsa att flygplatsen i Kabul skakades under morgonen av en exploderandebilbomb. Talibanerna tar på sig dådet. Detta är den värld som våra vänner har skickats tillbaka till.
Deportationerna kan stoppas. Men det krävs olydiga. Migranter som vägrar göra sig ”transportabla” för Migrationsverket Aktivister som ställer sig i vägen. Chaufförer och piloter om vägrar genomföra utvisningar. Medpassagerare som vägrar hålla käften och låtsas som ingenting. Men vi måste bli fler. Det kan handla om liv och död.

Vem är det som får synas och höras?

Gästbloggare:

Li Oskarson Kindstrand är ordförande i feministföreningen Lilith på Vasaskolan i Gävle. 
Medförfattare: Karin Mattsson Wesslén, Vera Viksten, Maja Svedlund som är också aktiva i föreningen. 

Den senaste veckan har något på vår skola uppmärksammats. En rad händelser har visat en struktur som är otroligt viktig att diskutera. Sabotagen mot den feministiska föreningen på Vasaskolan visar tydligt vad som ofta händer när tjejer tar plats i det offentliga rummet.

Det var för ungefär en månad sen som vi, fyra tjejer, bestämde oss för att återuppliva föreningen Lilith, som länge legat i vila. Vår skola är känd för sitt rika föreningsliv. Det finns föreningar för alla möjliga olika slags intressen. Astronomi, manga och idrott är bara några av dem. Precis som alla andra föreningar blev vi tilldelade en anslagstavla som vi valde att fylla med intressanta artiklar, informerande texter och serier. Vi jobbade en hel kväll med att få tavlan fylld med så mycket information som möjligt, men när vi dagen därpå skulle gå och inspektera vårt verk var allt sönderrivet.

Det kom som en chock. Ska jag vara ärlig kände vi oss alla förvånade. Inte för att vi inte mött de här åsikterna tidigare, under högstadiet var det något som man fick höra varje dag, utan för att vi trodde att gymnasiet skulle vara annorlunda. I efterhand känns det naivt men någonstans trodde vi att människor äntligen skulle mogna till. Kanske till och med få för sig att googla ordet ”feminist” och inse att det inte alls betyder manshat utan att det handlar om att män och kvinnor är lika mycket värda. Detta verkade dock inte vara fallet för vissa elever på den här skolan, vilket här tydligt har visats.

Vi gick direkt till skolledningen som viftade bort det som ett föreningsbråk och pojkstreck, vilket vi i början också trodde, men när tavlan fortsatte att rivas ned förstod vi att det handlade om något större. Det är inte en slump att det var just vår tavla som blev nedriven gång på gång. Det är inte en slump att detta bara händer för den feministiska föreningen på Vasaskolan.

Men det värsta är att det här är långt ifrån första gången som tjejer blir tystade. Det här möts många av dagligen. Att man tar plats i det offentliga rummet är otroligt provocerande för många och tystandet kan ske på många olika vis. Det kan ske genom att man blir avbruten, förlöjligad eller att ens föreningstavla blir nedriven. Att man som tjej blir straffad för att man hörs och syns är knappast något man kan kalla ovanligt. 

När vår tavla blev saboterad för åttonde gången, på bara en månad, kände vi att det var nog. Vi tog då en tuschpenna och skrev direkt på tavlan orden ”Här hängde en gång massor av information om genusfrågor. Vår tavla har blivit nedriven åtta gånger den senaste månaden. Är det det här som krävs för att vi ska få uttrycka våra åsikter? Ni kan inte tysta oss”. Vi delade också vår historia på Facebook som idag fått 25 000 klick. Också TV, tidningar och radio har valt att uppmärksamma det som hänt.

Även fast det var jobbigt att det så tydligt visades att våra åsikter var långt ifrån önskade på skolan, valde vi att fortsätta sätta upp tavlan. Vi bestämde oss för att vi inte tänkte låta någon tysta oss. De senaste dagarna, då vi fått ett sådant otroligt stöd, visar att det vi gjort inte har varit förgäves. För vår förening, och det föreningen står för, behövs verkligen. Mer än någonsin. Och kanske har också vi, genom vår historia, inspirerat fler att våga ta plats. Att våga säga vad de tycker. Och att inte låta sig bli tystade.

Föreningen Liliths Facebooksida går att hitta här.

Vi hedrar Mandela genom att föra kampen vidare

Gästbloggare:

Truls Persson sitter i förbundsstyrelsen för Ung Vänster. 

Sent under torsdagskvällen spreds budet att frihetskämpen och tillika Sydafrikas förste verkligt demokratiskt valde president Nelson Mandela avlidit 95 år gammal.
 
Nelson Mandela har genom sin övertygelse och sitt livsverk kommit att bli en symbol för den antirasistiska och socialistiska kampen världen över. Under merparten av 1900-talet var Mandela en framstående person i ANC, African National Congress. Resolut drev han kampen för ett Sydafrika där hudfärg inte skulle avgöra medborgarnas förutsättningar. Kampen för demokrati hade ett högt pris för Mandela som spenderade 27 år i fängelse. Utan att någonsin tveka bevisade han att världen är möjlig att förändra och att gemensam organisering lönar sig.
 
Mandela var också övertygad internationalist och agerade i solidaritet med förtryckta folk över hela jorden. Han viste att målet måste vara en värld fri från alla typer av förtryck. Genom detta engagemang har han kommit att personifiera innebörden av internationell solidaritet. Både tack vare den solidaritetsrörelse som växte fram i omvärlden till stöd för ANC och kampen mot apartheid, men också för att han konsekvent stod upp de förtryckta folken och riktade skarp kritik mot den koloniala utsugningen. Även om det är en lång väg kvar innan Sydafrika kan kallas ett jämlikt land, så är de demokratiska framsteg som ANC med Mandela i spetsen åstadkommit i Sydafrika ovärderliga och runt om i världen fortgår kampen för jämlikhet och frigörelse i Mandelas anda.
 
Idag är det många från stora delar av det politiska spektrumet som uttrycker sin sorg och sin beundran för Mandela. Det är också många som är noga med att påtala hur den svenska högern hycklar när de uttrycker sitt stöd för Mandela. Det är förvisso viktigt att komma ihåg hur den svenska högern kovände först när det stod klart att de demokratiska krafterna skulle segra, vilket Åsa Linderborg påminner oss om. Men att högern hycklar vet vi. Så för egen del tänker jag istället ta tillfället i akt att påminna om hur organisering och kamp gemensamma intressen leder till seger. Mandela var beslutsam, valde kampen och vann.
 
Vi i Ung Vänster deltar i sorgen tillsammans med miljoner andra världen över och sänder våra kondoleanser till kamraterna i Sydafrika som mist en person vars betydelse för kampen mot apartheid knappast kan betonas nog. Vi tänker hedra hanns minne genom att föra kampen vidare, mot rasism och förtryck, för jämlikhet och socialism.
 

Sida 1 av 212