Historisk seger för Syriza men många utmaningar återstår
Igår vann vänsterpartiet Syriza en historisk seger i det grekiska nyvalet, som utlystes då den tidigare regeringens presidentkandidat förlorade en omröstning i parlamentet. Syriza blev det största partiet, vilket medförde att man fick de 50 extra mandat som enligt valsystemet tillfaller det största partiet. Syriza fick 149 mandat, två till hade krävts för egen majoritet. Syrizas framgångar i Grekland visar vägen för vänstern i andra delar av Europa och utgör en viktig seger i kampen mot den europeiska åtstramningspolitiken.
På kort tid har Syriza gått från att vara en liten valkoalition, dominerad av partiet Synaspismos med ett stöd på några få procent procent, till att bli Greklands största parti. Bakgrunden är givetvis den djupa ekonomiska och sociala krisen. Medan de gamla maktpartierna, Ny demokrati (höger) och kanske framförallt socialdemokratiska Pasok, kommit att bli symboler för korruption och etablissemang, har Syriza symboliserat det rakt motsatta. Praktiskt solidaritetsarbete och självorganisering, framförallt genom den partiet närstående organisationen Solidarity for all, har Syriza visat att man är något annat än alla andra partier. Att man har uppfattats som något nytt, ett alternativ ståendes utanför etablissemanget, är en viktig orsak till framgången.
I torsdags höll Syriza det sista stora mötet innan valet. När publiken slutade skrika slagorden ”Syriza! Podemos! Venceremos!” sa Pablo Iglesisas, ledaren för det spanska vänsterpartiet Podemos: ”First we take Athens, then we take Madrid”, något som kan förverkligas senare i år i det spanska valet. Den ekonomiska krisen och EU-etablissemangets brutala svar har ritat om den politiska kartan i Europa. I Spanien är det Podemos, även de är ett nybildat vänsterparti, som är det största partiet i opinionsmätningarna. På Irland, ett av de första europeiska länder som drabbades hårt av krisen, är Sinn Fein störst i många mätningar. Förhoppningsvis kan Syrizas seger vara historisk också i bemärkelsen att den utgör startskottet för en ny tid i Europa.
Omvärldens reaktioner på valresultatet har varit blandade. Medan den franska presidenten François Hollande gratulerade Alexis Tsipras, varnade den brittiska premiärministern David Cameron för ökad ekonomisk osäkerhet. Sveriges socialdemokratiska finansminister Magdalena Andersson ville varken uttrycka stöd eller antipati, men Finlands borgerliga statsministern, Alexander Stubb, markerade tydligt att han förutsätter att Grekland respekterar ingångna avtal. Från den tyska förbundskanslern Angela Merkel och från Europeiska rådets ordförande Donald Tusk har det än så länge varit tyst.
Syrizas viktigaste valfråga har varit kravet på en omförhandling av landets lånevillkor. Detta för att bryta den sociala katastrofen som trojkans krispolitik har skapt. Från ECB har man under dagen skickat tydliga signaler att någon skuldavskrivning inte är aktuell. Mycket talar för att EU-eliterna kommer att göra sitt yttersta för att behålla sin maktposition. Ur deras perspektiv är det livsfarligt att signalera att en annan krispolitik skulle vara möjlig, för vad händer då i det spanska valet? Spanien är ett större land och har en större ekonomi än Grekland. Syrizas motståndare finns långt ifrån bara i det grekiska parlamentet, utan också i Bryssel och Frankfurt. Med största säkerhet är de senare också de mäktigaste.
Även i fortsättningen behöver det grekiska folket solidaritet från alla Europas progressiva krafter. Trojkans krishantering har inte ens varit lösningen på de ekonomiska problemen. Den grekiska skuldkvoten har under åtstramningspolitiken ökat till 170 procent av BNP. Det är uppenbart att besparingar inte är vägen ut ur den ekonomiska krisen, åtstramningspolitiken har istället förlängt och fördjupat den grekiska depressionen. För att den grekiska ekonomin ska komma på fötter krävs det skuldavskrivningar. För att det ska realiseras behövs det folklig mobilisering i hela Europa och att progressiva regeringar, som den svenska, driver på inom EU för ett annat svar på den ekonomiska krisen.
Syriza kommer inte att få en lätt resa i regeringsställning. Vid sidan av motståndet från andra EU-länder finns det också stora inhemska problem som man måste hantera. Hur kommer samarbetet med det högerpopulistiska Anel, Independent Greeks, att fungera och vad blir i sin tur konsekvenserna av det? Vad ska man göra för att bekämpa korruption och klientelism? Hur ökar man skatteintäkterna och får bort hålen i skattesystemet? Hur kommer det inhemska kapitalet att reagera på en vänsterregering som vill föra radikal politik? Utmaningarna är många, stora och viktiga att komma till rätta med. Det kommer inte att bli lätt, men det är helt nödvändigt.
De senaste decennierna har inte varit en framgångsrik tid för den europeiska vänstern och till detta kommer en ekonomisk kris, där bördorna flyttats till folket och finanskapitalet hållits skadelöst. Syrizas valseger visar att ett Europa bortom orättvisor och åtstramningar är möjligt. Den öppningen måste vi ta tillvara på.
Ung Vänster gratulerar Syriza till valsegern
Ung Vänster gratulerar Syriza och ungdomsförbundet Neolaia Syriza till den historiska segern i det grekiska valet.
Krispolitiken, som trojkan har påtvingat det grekiska folket har skapat en social och ekonomisk katastrof. Det är vanligt folk – med arbetslöshet, massiva nedskärningar och stora lönesänkningar – som har tvingats betala priset för den ekonomiska krisen. Detta medan bankerna och finanskapitalet har hållits skadelöst. Framgångarna för Syriza är viktiga i kampen mot den europeiska åtstramningspolitiken.
Syrizas seger i det grekiska valet visar vägen för den europeiska vänstern. Den åskådliggör att vi kan bygga ett Europa bortom ojämlikhet och orättvisor. Förhoppningsvis kommer vänsterns valvinst i Grekland följas av segrar i fler länder.
Utmaningarna som det grekiska folket står inför är fortsatt stora. Ung Vänster vill framföra de varmaste lyckönskningarna till Syriza – ni har vårt stöd och vår solidaritet.
/Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster
The Young Left of Sweden congratulate Syriza victory in the Greek election
The Young Left of Sweden congratulate Syriza and the youth organisation Neolaia Syriza to the historic victory in the Greek election.
The crisis policies, dictated by the troika, have created a social and economic disaster. It is the greek people – with unemployment, massive cuts and big pay cuts – who have been forced to pay the price for the economic crisis. All while no harm has come to the banks and the finance capital. The success of Syriza is important in the struggle against the European austerity policies.
Syriza’s victory in the Greek election shows the way for the European Left. It illustrates that we can build a Europe beyond inequality and injustice. Hopefully the sucess for the Left in Greece will be followd by victories in more countries.
The challenges that the Greek people faces is still big. The Young Left of Sweden would like to extend the warmest gratulations to Syriza – you have our support and our solidarity.
/Stefan Lindborg, General Secretary of The Young Left of Sweden
For more information:
Tove Liljeholm
Pressekreterare/Press secretary
+46 8 654 31 00
+46 72 587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se
Ung Vänster kräver sanningskommission om terrorlagstiftning och islamofobi
Idag skriver Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg i Dagens Arena om islamofobi och hatbrott. Efter attentaten mot Charlie Hedbo och kosherbutiken i Paris har attackerna mot moskéer och muslimer i Europa ökat.
– Man kan tycka att vi borde ha lärt oss något av den dyrköpta läxa som det så kallade kriget mot terrorismen innebar. Efter terrorattackerna den 11 september 2001 blev islamofobin allt mer utbredd. Det gäller inte bara risken att utsättas för hatbrott, med kriget som terrorismen som förevändning har det begåtts övergrepp mot muslimer i Sverige, säger Stefan Lindborg.
Ung Vänster vill att en sanningskommission tillsätts som granskar terrorlagstiftningens konsekvenser.
– Vi minns hur oskyldiga familjer har fått sina hem stormade, personer som har fått sina tillgångar frysta utan rättegång och skandalen när Egyptiensvenskarna utvisades till tortyr. Det skulle vara en viktig signal för att visa att samhället också tar muslimers rätt till säkerhet på allvar, avslutar Lindborg.
För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare
08-654 31 00
072-587 86 85
Stefan Lindborg ställer inte upp till omval
Stefan Lindborg har meddelat valberedningen att han inte kandiderar till omval. Lindborg blev vald till förbundsordförande för Ung Vänster på kongressen 2011 och omvaldes sedan 2013.
– Det har varit fyra intensiva år då Ung Vänster har stärkts både politiskt och organisatoriskt. Jag är stolt och tacksam över att ha fått förtroendet att leda Ung Vänster under de här åren, men nu är det dags för nya krafter att ta vid, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.
Den nya förbundsordföranden väljs på Ung Vänsters kongress under Kristi himmelsfärdshelgen, den 14-17 maj.
– Orättvisorna har vuxit snabbt i Sverige och otryggheten, inte minst för unga, har blivit allt mer påtaglig. De allra rikaste har gjorts till vinnare medan alla vi andra tvingats betala priset. Ung Vänster är vänsteralternativet som tar kampen för ett Sverige där unga har rätt till trygghet i vardagen och makt över det egna livet. Den som en gång har varit organiserad socialist och feminist kan inte bara sluta vara det. Jag kommer att fortsätta kämpa för jämlikhet och rättvisa, säger Stefan Lindborg.
Valberedningen inleder nu arbetet med att ta fram ett förslag till ny förbundsordförande. Anna Herdy är sammankallande för Ung Vänsters valberedning.
– Stefan Lindborg har varit en del av Ung Vänsters ledning under lång tid och har som förbundsordförande betytt väldigt mycket för förbundet. När han nu valt att inte kandidera till omval börjar vårt arbete med att ta fram ett förslag till ny ordförande och förbundsstyrelse för Ung Vänster, säger Anna Herdy, sammankallande i Ung Vänsters valberedning.
För mer information:
Tove Liljeholm
Pressekreterare
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se
Anna Herdy
Sammankallande i valberedningen
073-593 33 86
valberedningen@ungvanster.se
Nu krävs mobilisering för att försvara alliansfriheten
Enligt en ny rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) är för första gången stödet för ett svenskt medlemskap i Nato större än stödet för att vi ska fortsätta stå utanför. Under de senaste åren har försvars- och säkerhetspolitiska frågor ökat i betydelse. Bakgrunden till varför finns framförallt i det försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde, men också den stora försvarsreformen från 2009 och vår egen bristande försvarsförmåga har spelat en viktig roll. Utvecklingen har inte enbart inneburit att de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna tagit större plats i debatten, utan den har också medfört betydande förändringar i opinionen. Sextio procent av svenska folket är idag positiva till att öka försvarsanslagen och synen på ett svenskt medlemskap i Nato har förändrats. Det sistnämnda beror i hög utsträckning på att de som förordar ett sådant har lyckats framställa det som ett rationellt svar på det försämrade säkerhetspolitiska läget och bristerna i försvaret.
Att en sådan argumentationen väcker gehör i bredare lager av svenska folket borde inte förvåna, men för vänstern finns all anledning till vaksamhet. Igår invigdes Folk och försvars årliga rikskonferens i Sälen, och det tog inte många minuter innan frågan om ett svenskt medlemskap aktualiserades. De borgerliga partiernas krav på en utredning om vad ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära står idag i centrum av den politiska debatten. Under de närmsta åren kommer detta troligen att vara en stridsfråga mellan höger och vänster, inte minst genom att de borgerliga lär använda den som ett påtryckningsmedel i de försvarspolitiska samtal som utlovades i decemberöverenskommelsen.
Ett Nato-medlemskap skulle på ett genomgripande sätt förändra den svenska försvars- och säkerhetspolitiken, men också påverka vår utrikespolitik. För överskådlig framtid skulle ett sådant beslut vara mycket svårt, i praktiken nära nog omöjligt, att förändra. Argumenten för bibehållen militär alliansfrihet står sig fortfarande bra och ytterst hänger de samman med vilken roll man vill att Sverige ska spela i världen. Vår grundläggande uppfattning är att Sverige ska vara ett land som står för icke-militära lösningar på världens krig och konflikter. En röst för global nedrustning, diplomati och konfliktförebyggande arbete. En aktör som angriper de globala orättvisor som ligger till grund för så många konflikter runt omkring i världen. En sådan inställning överensstämmer inte med Natos, där istället militära medel står i centrum. Ett medlemskap i militäralliansen skulle försvåra en självständig utrikespolitik som är konsekvent i sitt försvar av mänskliga rättigheter, som varken tar hänsyn till stormakter eller ekonomiska intressen. Därutöver är det dessutom sannolikt att anspänningen skulle öka och säkerhetsläget försämras i vårt eget närområde om Sverige (och Finland) skulle gå med i Nato.
Från scenen på Folk och försvars rikskonferens raljerade folkpartiledaren Jan Björklund om vänsterns syn på ett Nato-medlemskap. Han menade att det handlade om neutralitetsnostalgi och anti-amerikanism. Om det är på den nivån som förespråkarna för ett svenskt medlemskap tänker ta debatten förstår jag varför de vill ha en utredning, helt uppenbart behöver de nya argument.
Vänstern har många gånger ett ambivalent och tvekande förhållande till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Ofta är det som om vi allra helst skulle vilja diskutera något helt annat, något som vi själva är mer intresserade av. Det är ett förhållningssätt som inte fungerar. Försvars- och säkerhetspolitiken är för viktig för att helt lämnas över till högern. Vänstern är många gånger bra på att ge principiella ställningstaganden som kan fungera som vägledning, men ibland är våra principer, i vart fall ur ett kort perspektiv, motstridiga. Den som tycker att fortsatt militär alliansfrihet idag är den viktigaste försvars- och säkerhetspolitiska frågan för vänstern – jag tillhör dem – måste dra slutsatser av en sådan prioritering. Alliansfriheten förutsätter en egen försvarsförmåga, en försvarsförmåga som är större än den vi har idag. Ur ett lite längre perspektiv är det svårt att se att det går att göra utan att försvarsanslagen ökar. Den omläggning av försvarspolitiken som Vänsterpartiet genomförde 2013 var ett viktigt steg i rätt riktning.
Den breda vänstern måste mobilisera mot ett svenskt medlemskap i Nato. Precis som vi en gång i tiden mobiliserade mot ett svenskt medlemskap i EU och EMU måste vi agera i samband med Nato-frågan. Det finns dessutom viktiga delfrågor att fånga upp, som exempelvis frågan om ett svenskt värdlandsavtal med Nato. Genom breda allianser och ett i det närmsta folkbildande arbete måste vi bygga en bred rörelse mot ett medlemskap. Och det är hög tid att börja nu – annars kommer gränserna fortsätta förskjutas och ett Nato-medlemskap snart vara en realitet.
Vi tar kampen
Sverige är idag rikare än någonsin. Problemet är inte att det saknas pengar för att alla ska kunna leva ett bra liv – problemet är fördelningen. Ung Vänster är socialisterna som tar kampen mot klasskillnader och orättvisor. Vi är det feministiska vänsteralternativet som tar kampen mot sexuella trakasserier i skolan, står upp för välfärden och ser maktstrukturerna bakom orättvisorna. Ung Vänster är aktivisterna som alltid agerar för förändring.
Politik är ingen tävling om vem som är bäst på att ta ansvar eller duktigast på att förvalta statsfinanserna. Politik handlar om våra liv och om vem som har makten. Idag är vardagen för unga präglad av otrygghet, men så behöver det inte vara. Den politiska kampen handlar om våra livsvillkor. Om inte vi organiserar oss för att ta tillbaka makten över våra liv så kommer den att ligga i händerna på någon annan. Då kommer klassamhället och könsmaktsordningen fortsätta styra våra möjligheter och våra villkor.
Det är när vi organiserar oss tillsammans som vi kan förändra. Vår styrka är att vi är aktivister som kämpar i vardagen och vår organisering grundas i solidaritet; gemensam kamp för gemensamma intressen. Vi är starka tillsammans och vet att människor som håller ihop alltid kan förändra mer än vad som först verkar möjligt.
Varje dag, också när det inte är val är det vi som tar kampen. Ung Vänster består av feminister, socialister och aktivister som organiserat sig tillsammans. Bli en av oss och var med i kampen för ett samhälle där din bakgrund inte avgör dina möjligheter. Kom med i kampen för jämlikhet och rättvisa, mot högerpolitik och rasism. Gå med i Ung Vänster här.
Ung Vänster lanserar kampanj om lokal organisering
I veckan lanseras Ung Vänsters nya kampanj Vi tar kampen. Det är en kampanj som sätter fokus på de ökande klyftorna och som ställer krav på jämlikhet och rättvisa. Kampanjen kommer att fokusera på lokala frågor i ungas vardag.
– Politik är inget spel utan något som handlar om vardagen. När våra motståndare fokuserar på vad som händer i maktens korridorer, då väljer vi att fokusera på det som verkligen gör skillnad; lokal organisering för förändring. Genom att ställa krav, och driva frågor som är relevanta för unga på orten där man bor ska vi vinna segrar som på ett konkret sätt förbättrar livet för unga. Vi vill visa att organisering alltid lönar sig, säger Stefan Lindborg, Ung Vänsters förbundsordförande.
Kampanjen drivs över hela landet men de konkreta kraven kommer att variera beroende på situationen där man bor. Det kan till exempel handla om att kräva billigare kollektivtrafik, en mer tillgänglig ungdomsmottagning, feministiskt självförsvar i skolan, en kommunal sommarjobbsgaranti – eller något helt annat.
– På varje ort där vi finns, där finns också kampen för jämlikhet och rättvisa. Ung Vänster består av socialister, feminister och aktivister som har organiserat oss för att förändra samhället. Vi nöjer oss inte med växande klyftor och otrygga villkor, därför tar vi kampen för jämlikhet och rättvisa, avslutar Lindborg.
För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se
Organisering lönar sig alltid
Det är dags att lägga 2014 bakom sig. Efter hösten, då det mesta har handlat om det politiska spelet, måste vi återvända till verkligheten och till det som spelar roll. I Sverige lever allt fler som aldrig får sin vardag beskriven och som upplever att distansen till det som politik framställs som blir allt längre. Politik är inget spel. Oavsett vad sociala medier-tyckare, ”debattörer” och Vita huset-lajvare tycks tro, så handlar politik om våra liv, vår vardag och våra villkor. De stora politiska frågorna låter sig inte behandlas med spelteoretiska resonemang. När debatten fokuserar på utsträckta händer, slutna förhandlingsrum och vinnare respektive förlorare i dess mest banala form, då får frågor om växande klyftor, skyhög arbetslöshet, krackelerande välfärd och otrygghet som breder ut sig, stryka på foten.
I alla tider har de som kommit upp i åren sett ned på de unga, ansett de vara lata och bortskämda. Men det som kännetecknar min ungdomsgeneration är varken förslappning eller moralisk förflackning. Min generation är istället den första som på avgörande områden har fått det sämre än sina föräldrar. Att vara ung i Sverige idag är att sova med telefonen på kudden, utifall att man kommer att vara behövd på jobbet nästa morgon. Det är att gå i skolor där vilken bakgrund man har avgör vilken framtid man får. Den som vill flytta hemifrån i någon av de större städerna, gör bäst i att desperat skapa Facebookevent i jakt på ett andrahandskontrakt. Självklart måste det inte vara så här, men utan politisk kamp för förändring lär otryggheten bestå.
Historien kännetecknas av att orättvisor och förtryck alltid föder motstånd, men att det är först när motståndet och kampen organiseras som det överhuvudtaget finns förutsättningar för att besegra orättvisorna. Inga av de rättigheter vi har idag, ingen progressiv reform och ingen av välfärdssamhällets byggstenar hade varit möjlig, om inte människor gick ihop och tillsammans kämpade för dem. Man är bara stark tillsammans med andra. Rättigheter och bättre villkor får man inte gratis, utan det är något som man kämpar sig till. Trettio år av nyliberalism, växande klyftor, nedskärningar och försämringar, har tillsammans med minskande reella skillnader mellan höger och vänster, urholkat tilltron till att politisk kamp leder till förändring.
Idag sprids bilden av att politisk organisering skulle vara något förlegat. Människor vill inte ”köpa hela åsiktspaket”, sägs det. Istället för att organisera sig kan man på sin höjd underteckna en namnlista eller skicka en indignerad tweet. Motståndskampen ska, enligt den gängse samhällsdebatten, föras individuellt istället för i begränsande kollektiv. Bilden som sprids av politisk organisering är inte neutral. Den gynnar högern och slår hårt mot vänstern. Hela vår grundidé om hur samhället förändras, och om hur politisk kamp förs, bygger på att man ser till det gemensamma intresset och går ihop och tillsammans kämpar för det.
Ett allt för stort fokus på det politiska spelet, ungas otrygga villkor och misstron mot organisering utgör bakgrunden till Ung Vänsters nya kampanj, Vi tar kampen. Kampanjen griper in i själva kärnan av vad Ung Vänster handlar om. Genom att ställa krav, och driva frågor som är relevanta för unga på orten där man bor, vill vi vinna segrar som på ett konkret sätt förbättrar livet för unga och som visar att organisering är vårt enda sätt för att förändra samhället. Frågorna vi driver kan handla om billigare kollektivtrafik i Falun, en sommarjobbsgaranti i Eskilstuna, ett ungdomens hus i Överkalix, feministiskt självförsvar på skolorna i Helsingborg – eller kanske om något helt annat. När våra motståndare fokuserar på vad som händer i maktens korridorer, då väljer vi att fokusera på det som verkligen gör skillnad; lokal organisering för förändring.
På varje ort där vi finns, där finns också kampen för jämlikhet och rättvisa. Ung Vänster består av socialister, feminister och aktivister som har organiserat sig för att förändra såväl sin egen situation som samhället i stort. Politik är inget spel. Det handlar om kamp för konkreta förändringar här och nu. Organisering lönar sig alltid.
Stefan Lindborg invigde veckokursen
Idag inleddes Ung Vänsters årliga veckokurs i Motala. Nästan två hundra deltagare från hela landet har samlats för att lyssna på föredrag, diskutera politik och ta del av den nya kampanjen Vi tar kampen.
-Aldrig tidigare har fascinationen för det politiska spelet varit större än under de senaste veckorna. När våra motståndare väljer att fokusera på vad som händer i maktens korridorer då är vårt svar; lokal organisering för förändring. Här på veckokursen lanserar vi därför Ung Vänsters nya kampanj Vi tar kampen. Genom att driva lokala krav ska vi förändra vardagen för unga på orten där vi bor, säger Stefan Lindborg, Ung Vänsters förbundsordförande.
I sitt inledningstal pratade Lindborg bland annat om den rasistiska samhällsutvecklingen och den senaste tidens brutala attacker mot moskéer.
– Det rasistiska våldet måste bekämpas – genom organisering, politisk kamp och genom hårdare krav på polisen. Vi backar aldrig en millimeter i kampen mot rasism, sa Lindborg.
Kursen avslutas den 5 januari.
Stefan Lindborgs invigningstal, veckokursen 2015
__________________________________________________
Kamrater, å förbundsstyrelsens vägnar vill jag hälsa er välkomna till Bona folkhögskola och till Ung Vänsters veckokurs.
Vi som befinner oss på den här veckokursen är med om något historiskt. Aldrig någonsin tidigare har en veckokurs planerats så många gånger. En månad före veckokursen kom beskedet om nyval. Vi planerade om veckokursen, gjorde en valplanering och tog fram en valkampanj. Som ni vet blev det inget extra val. En vecka före kursen fick vi göra om planeringen. Jag vågar lova att det inte kommer att märkas.
Veckokursen är kanske det finaste som Ung Vänster har. Det är vår största klubbsammandragning, en ovärderlig institution och en fin tradition i början av varje år. Det är på veckokursen vi vässar argumenten spetsiga, lär oss bygga klubben starkare och får nya vänner från hela landet. Det är här som man blir ung vänstrare på riktigt. Under långa föreläsningspass i syrefattiga klassrum, på hårda golv när luftmadrassen läcker och under sena nätter i coopet. Så ta tillvara på de här dagarna. De är värdefulla för dig som aktivist och oersättliga för förbundet som helhet. Återigen varmt välkomna till Ung Vänsters veckokurs.
* * * * *
För ett år sedan samlades vi här på Bona folkhögskola för att bygga valmaskinen Ung Vänster. Argumenten skulle slipas, kraven gås igenom och valkampanjen förankras i hela förbundet. Sedan dess har mycket förändrats. Det politiska landskapet ser idag drastiskt annorlunda ut. I början av 2014 var den feministiska vågen och den antirasistiska mobiliseringen enbart i sin linda. Sverigedemokraterna var förvisso alldeles för stora redan då, men de var inte landets tredje största parti. Vår statsminister hette Fredrik Reinfeldt – det kan vara värt att påminna om eftersom han gjort sig osynlig efter valförlusten. Sverige har förändrats under det här året. I en del fall till det bättre, men i andra helt klart till det sämre.
Sedan förra veckokursen har vi genomfört en valrörelse där vi uppnådde vår viktigaste målsättning; Sverige fick en ny regering. Men det fanns också andra målsättningar vi inte nådde. Det måste vi analysera och göra något åt, men det står likväl klart att Ung Vänster idag är starkare. Vi har fler medlemmar, fler klubbar och en mer slagkraftig organisation.
Samtidigt är vi fortfarande svagare än vad som skulle behövas. Vår kapacitet är för låg för att vi ska nå vår fulla potential. Ung Vänster måste byggas starkare. Vi ska vara ett slagkraftigt alternativ i kampens alla dimensioner. Den utåtriktade aktivismen är avgörande, men det är också de interna politiska diskussionerna, studiearbetet och förmågan att hela tiden bygga förbundet starkare.
Ung Vänster har utgjort en bärande del av motståndsrörelsen som tvingade bort den borgerliga regeringen från den politiska maktens taburetter. Och det spelar roll vilka som sitter där. Det utgör skillnaden mellan en anständig a-kassa och att arbetslösa tvingas lämna hus och hem. Det utgör skillnaden mellan att erkänna staten Palestina och motarbeta det palestinska folket i FN-systemet. Och vilken regering vi har utgör skillnaden mellan en ekonomisk politik för de rikaste och en som kan minska orättvisorna. Med det sagt måste vi också se regeringsskiftet för vad det är. En regering som representerade helt andra samhällsintressen än våra har ersatts av en regering som många gånger kommer att göra oss besvikna. Ibland på grund av den solida högermajoritet som finns i parlamentet, men andra gånger på grund av sin egen oförmåga, ovilja och rädsla för konflikt med högern och de besuttna.
Vår kamp för att regeringsskiftet ska innebära en ny politisk riktning måste fortsätta. Det är maktförhållanden ute i samhället som avgör vad som är möjligt och vad som stämplas som orealistiskt ansvarslöst. Vi är de som avslöjar maktstrukturerna, sätter fingret på motsättningarna och organiserar unga i kamp för sina intressen. Vår uppgift i det här politiska läget är att förändra ungas konkreta livsvillkor, förskjuta den politiska debatten vänsterut och vidga rummet för vad som anses möjligt att förändra. Ung Vänster är och ska vara det tydliga vänsteralternativet i svensk politik. Det är vår uppgift här och nu.
Kamrater, när jag var på min första veckokurs 2002 talade Ali Esbati, som då var förbundets ordförande, om att ”vi lever i en tid av hårdnande politiska motsättningar”. Det var rätt då, men det är minst lika giltigt idag. Valresultatet har inneburit en tyngdpunktsförskjutning inom högern. De fyra borgerliga partierna gjorde sitt sämsta resultat sedan demokratins införande och rasisterna i Sverigedemokraterna blev landets tredje största parti. Under hösten har de politiska motsättningarna mellan höger och vänster ställts på sin spets. I sin vilja att stoppa varje tillstymmelse till progressiv ekonomisk politik, var de borgerliga beredda att med stöd av Sverigedemokraterna fälla regeringens och Vänsterpartiets budget. Det finns mycket att säga om den så kallade decemberöverenskommelsen, en del är det ännu för tidigt att analysera, men den kommer att innebära att skiljelinjen mellan höger och vänster upprätthålls. Vi ser framför oss en tid av fortsatt hårdnande motsättningar, en tid av kamp mot högerpolitik och rasism och kamp för jämlikhet och rättvisa. Det beror på oss vilken riktning Sverige ska gå.
Politik är ingen lek med siffror, men ändå måste vi dra slutsatser av att stödet för arbetarrörelsens partier i höstens val enbart var en halv procent bättre än katastrofvalet 2010 och låg långt under resultatet i förlustvalet 2006. Sverige har förändrats, långsiktigt och avgörande. Borgerligheten har metodiskt och med kirurgliknande precision genomfört en politik som sliter isär samhället, bryter solidariteten och förhindrar varje större berättelse genom att splittra, dela upp och dra isär. När samhällsutvecklingen går åt höger, då förändras också förutsättningarna för politisk kamp. Arbetarrörelsen och vänstern måste hela tiden ha blicken riktad mot att bygga kollektiv som står redo att kämpa för sina intressen och genomföra reformer som långsiktigt stärker vår ställning i kampen för ett annat samhälle.
Utvecklingen mot ökade klasskillnader, nedmonterad välfärd, utförsäljningar och privatiseringar ligger inte i folkflertalets intressen, men accepteras ändå i praktiken av stora delar av befolkningen. Högerns klasspolitik befästs inte med vapenmakt, Sverige är inte Chile på sjuttiotalet, utan klasspolitiken befästs genom ideologiproduktion, vanmakt och misstro mot att politisk kamp kan bygga jämlika samhällen.
Även om de politiska motsättningarna har hårdnat, är de reella politiska skillnaderna mellan höger och vänster för små. Om det inte ens är möjligt att höja skatten för de som tjänar över 50 000 kr i månaden, hur kan det då vara möjligt att genomföra ett helt annat samhällsbygge? Men vi, vi räds inte konflikter. För vi vet att politik handlar om motsättningar. Det finns ingen enda vägens politik. En vänster som vill förändra samhället i grunden kan inte stillsamt acceptera de snäva ramar som de förhärskande marknadsliberala föreställningarna innebär. Kampen mot högerns dominans måste föras på samhällets alla arenor. På arbetsplatser, i bostadsområden, på skolor och på fritidsgårdar, men den måste också föras i den intellektuella samhällsdebatten och genom långsiktig ideologiproduktion.
Giltigheten för vår politiska kamp avgörs inte av valresultat. Det svenska klassamhället hårdnar och könsmaktsordningen fortsätter förvägra kvinnor makten över det egna livet. Vi vet att vi har rätt – socialistisk och feministisk kamp är nödvändig – men att enbart ha rätt det räcker faktiskt inte, vi måste också få rätt. Ung Vänster är som bäst när vi lyckas förena konkret kamp för förändring här och nu, med en grundläggande socialistisk och feministisk systemkritik. Bara en stark organisation kan bära upp vår vilja till förändring. Kamrater, nu bygger vi en starkare rörelse för socialism och feminism.
* * * * *
Politik är inte ett spel. Det är inte något som sker genom nattmanglingar i slutna rum eller som förverkligas genom blocköverskridande förhandlingar. Politik är inget reserverat för de mest intresserade, de som skriver minst tio tweets om dagen eller de som levererar den ena plattare analysen än den andra i någon av våra dagstidningar. Politik handlar om våra liv, om vår vardag och om våra villkor.
Aldrig tidigare har fascinationen för det politiska spelet varit större än under de senaste veckorna. När våra motståndare väljer att fokusera på vad som händer i maktens korridorer då är vårt svar; lokal organisering för förändring. Här på veckokursen lanserar vi därför Ung Vänsters nya kampanj Vi tar kampen. Genom att driva lokala krav ska vi förändra vardagen för unga på orten där vi bor. Feministiskt självförsvar på alla skolor i Östersund, sommarjobbsgaranti åt alla unga i Haninge, bättre öppettider på ungdomsmottagningen i Sandviken, gratis kollektivtrafik i Falun och en fritidsgård i varje stadsdel i Göteborg. Eller kanske något helt annat. Politik handlar om våra liv – vi tar kampen för rätten till trygghet i vardagen och makt över det egna livet.
Orättvisor föder motstånd, men om motståndet ska leda till förändring måste det organiseras. Ingen progressiv reform har varit möjlig utan att människor har gått ihop och tillsammans kämpat för den. Trettio år av nyliberalism, årtionden med växande klyftor och nedskärningar, en omfattande maktförskjutning från arbete till kapital och den lägsta perioden någonsin med borgerlig regering, det har påverkat tilltron till att politisk kamp kan förändra Sverige. Vi behöver vinna segrar som i sig förändrar ungas liv till det bättre men som också fungerar som propagandaverktyg, kvitton som visar att organisering alltid lönar sig.
Den här kampanjen griper in i själva kärnan av vad Ung Vänster är. Vi är socialister, feminister och aktivister som har organiserat oss för att förändra samhället. Vi gräver där vi står, i den egna vardagen, för att åstadkomma konkreta förändringar. Alltid med ett maktperspektiv och alltid med blicken mot horisonten, riktad mot de grundläggande samhällsförändringar som vi vill åstadkomma. Vi accepterar inte högerns brutala klasspolitik och tillåter aldrig att Sverigedemokraterna avgör landets framtid. Vi är vänsteralternativet som tar varje tillfälle att bygga ett annat Sverige än högerns – ett Sverige där jämlikhet och rättvisa går före vinstintressen och skattesänkningar.
Det finns inget som skiljer oss från de vi vill organisera. Vi är cafébiträdet som förvägras ett fast jobb och istället blir inringd varje dag, 25-åringen som på grund av bostadsbristen tvingas bo kvar hemma och vi är gymnasieeleven som får leta ny skola när hon enligt ägaren inte längre är tillräckligt lönsam. Vi är de som ordnar feministiskt självförsvar på fritidsgården, som ser till att jobbarkompisen går med i facket och som drar med hela klassen på en demonstration mot rasism. Vi är socialisten som inte viker en tum i kampen för jämlikhet och feministen som konsekvent bekämpar könsmaktsordningen.
Vi är de som tar kampen för jämlikhet och rättvisa.
* * * * *
Kamrater, jag vill tala med er om rasismen. För det går snabbt nu. Gränser förflyttas; både i ord och i handling. Några av oss som lever i det här landet tvingas vara rädda; för våld, för diskriminering, för att inte få samma chans till ett bra liv som vi andra och en del är rädda för att inte få stanna kvar här i landet där de levt stora delar av sina liv. Men rasismen angår också oss som inte direkt utsätts för den. Rasismen förgiftar Sverige, begränsar människors liv och undanröjer solidariteten.
Medan många av oss var mitt i julfirandet utfördes ett brandattentat mot moskén i Eskilstuna, några dagar senare attackerades moskén i Eslöv och igår utfördes ett attentat mot moskén i Uppsala. Händelserna utreds fortfarande, men de passar alltför väl in i ett mönster där moskéer och muslimer attackeras. Den som blundar för islamofobin vägrar att se sin samtid.
Hatet och hoten mot muslimer måste sättas i sitt sammanhang. Det sker samtidigt som riksdagens andre vice talman stämplar judar och samer som icke-svenska. När människor som tvingas tigga på våra gator möts av systematiskt våld och trakasserier. Då romers boplatser bränns ned. När nazister begår grova våldsdåd mot antirasister. Då judar som bär kippa trakasseras och afrosvenskar utsätts för hatbrott. Det rasistiska våldet måste bekämpas – genom organisering, politisk kamp och genom hårdare krav på polisen. Vi backar aldrig en millimeter i kampen mot rasism.
Bärande för förståelsen av vår tids rasistiska strömningar är växelverkan de har med framgångarna för högerextrema partier, klassamhällen som etnifieras och nykoloniala föreställningar nödvändiga för att upprätthålla västvärldens globala dominans. Dessa samband ser vi också här i Sverige.
På de förment liberala ledarsidorna förs en debatt om Sverige verkligen kan anses vara ett rasistiskt land. För många ter sig diskussionen semantisk, i verkligheten är det uppenbart. Det är klart att Sverige inte är apartheidregimens Sydafrika, inte trettiotalets Tyskland eller sextiotalets amerikanska sydstater – men visst finns det strukturell rasism i Sverige. För den som tvivlar är det bara att öppna statistisk årsbok, lyssna på erfarenheterna från de som aldrig blir kallade till en anställningsintervju eller se hur bostadsområdena behandlas där de boende har andra namn än Andersson, Pettersson eller Lundström. Den strukturella rasismen måste synliggöras, men framförallt måste den attackeras genom politiska handlingar som garanterar allas rätt till arbete, bostad, utbildning och frihet från diskriminering.
Skiljelinjen i samhället går inte mellan en byggnadsarbetare från Bålsta och en från Bulgarien, inte mellan en servitör från Syrien eller en från Söderhamn, inte mellan en undersköterska från Karlskoga eller en från Kosovo. De som exploaterar falska skiljelinjer för att slå split mellan människor med gemensamma intressen – de kommer alltid att vara våra fiender. Och vi ska bekämpa dem, aldrig låta Sverigedemokraterna normaliseras utan istället visa var de verkliga motsättningarna finns; mellan vanligt folk och överklassen, mellan höger och vänster. Det största hotet mot Sverigedemokraterna är en offensiv vänster som mobiliserar arbetarklassen i kamp för sina intressen.
* * * * *
Kamrater, det finns ingen gräns för uppgifterna som vi har framför oss. Jag har aldrig gillat domedagsprofeter, men jag tror att året vi har framför oss är avgörande. Kommer vi och andra lyckas stoppa den rasistiska utvecklingen? Kommer vi få se hur den feministiska vågen omsätts i konkreta reformer som stärker tjejers ställning? Kommer vi att vinna de lokala segrar som krävs för att unga ska få det bättre och för att Ung Vänster ta ett stort steg fram? Kommer vi uppleva en arbetarrörelse som vågar stå upp för sig själv, för sin vilja till förändring och för människorna som den representerar? Kommer vi se en vänster som flyttar fram positionerna i kampen för jämlikhet och rättvisa?
I förrgår skulle man ge nyårslöften. Jag lovade mig själv att tillsammans med alla er se till att svaren på de frågor jag just ställde blir ett ”ja”.
Men allra först ska vi köra igång veckokursen.
Tack!
För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se