Ännu ett 1 maj-firande att bära med sig

 Nu har vi firat 1:a maj tillsammans igen. Det rådde hög uppslutning på arbetarrörelsens högtidsdag överallt, från Skåne till Norrbotten. Konsekvenserna av den borgerliga regeringens politik och samhällutvecklingen är smärtsamt uppenbara. Kanske är det då första maj blir viktigare än någonsin. En dag som är vår, där vi tillsammans sätter dagordningen. Inte i media förstås, som rapporterar om 1:a maj-firandet som om det vore en parantes. Men att tusentals människor samlats för att gemensamt beskriva den verklighet som är vår är ingen bagatell, tvärtom. Det är dagen då missmod vänds till kamplust, då tveksamhet blir beslutsamhet och då vanmakt blir styrka.

Jag har nästan alltid demonstrerat på 1:a maj, demonstrationernas storlek och upplägg har varierat. Mitt första minne är från när jag var fyra år gammal. Vi var en ganska liten skara som samlades utanför partilokalen i Sandviken. Men det är nog ett utav de starkaste och finaste minnen jag har. Jag var som sagt ganska liten, men stoltheten, beslutsamheten och glädjen från den dagen har bitit sig fast. Det har blivit många 1:a maj-tåg sedan den dagen, ibland väldigt mycket större, men det första mötet med stoltheten i kampen är något väldigt speciellt.

Glädjen över gemenskapen som bultar i bröstet, ögon som fylls av stolta tårar, beslutsamma, segervissa blickar. Trots. Klasshat i koncentrerad form. Modiga, medvetna människor som tar sig själva på allvar. En massa jävlar anamma. Överlägsna men samtidigt ödmjuka. Allvarliga men segervissa, uppsluppna men definitivt inte lättsinniga. Samtidigt som vi inser allvaret i det läge vi befinner oss är vi övertygad om att en förändring är möjlig.

Jag demonstrerade och talade i Göteborg i år, vi var ungefär tre tusen på plats. Vädret, blåsorkestern och Ung vänsters sektion i tåget var helt fantastiska. Det talades om den svenska utrikespolitiken, om USA:s krig och om hur det hänger ihop med misstänkliggörandet av muslimer i Sverige. Om säkerhetspolisen i skolan och i våra bostadsområden, om hur invandrare används som slagträ för att genomföra inskränkningar i våra rättigheter. Vi konstaterade att det är nog nu, att det är på oss det hänger. För om inte vi, vilka? Och om inte nu, när?

Det som vi kanske talade allra mest om är den systemförändring som pågår på den svenska arbetsmarknaden. Den borgerliga regeringen, ivrigt påhejad, av Svenskt Näringsliv genomför långtgående försämringar. En jobbgaranti för unga som enbart garanterar att vi, till usla villkor, blir en murbräcka för en låglönemarknad. Förändringar av gymnasieskolan som syftar till att lågutbilda ungdomar och försvaga vår ställning på arbetsmarknaden. Försämringar i a-kassan, skatteavdrag för pigjobb, osäkra anställningsformer, och misstänkliggörandet av fackföreningsrörelsen. Vi slog gemensamt fast att det som krävs är det precis motsatta, en politik för arbete åt alla, starka kollektivavtal, höjd a-kassa och trygga jobb.

Det kommer aldrig vara någon folkstorm på överklassens möten för ett avskaffande av fastighetsskatten. Det säger ju sig självt, de är inte så många som bor i en lyxvilla. Vår kollektiva organiserade styrka kan de aldrig ta ifrån oss. Och det gör dem skräckslagna.

På 1:a maj ger vi borgaralliansen, unghögern, överklassen, timbro och dess lakejer fingret. Inte lättsamt och nonchalant utan målmedvetet och beslutsamt. Kampen för verklig frigörelse är urgammal, och Ung vänster har tillsammans med andra kämpat i över hundra år för socialism och människovärde. Så allvarligt talat, vilka i helvete tror de att de är.

Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar