En omöjlig dröm om en egen lägenhet

Gästbloggare: 

Maria Rosén sitter i distriktsstyrelsen för Ung Vänster Storstockholm. 

Jag heter Maria Rosén och är 22 år gammal. 2011 slutade jag gymnasiet och flyttade hemifrån. Innan dess hade jag ett hopp om att kunna få tag i en hyreslägenhet i någon av Stockholms förorter för att kunna starta mitt egna vuxna liv och äntligen slippa behöva anpassa mitt liv efter andras vilkor. Men så såg inte bostadsmarknaden ut. De senaste två åren har jag, om man räknar på de ställen jag kunnat säga ”hemma”, flyttat fyra gånger. Jag har bott som inneboende, hyrt i andrahand eller levt i ett kollektiv med människor jag aldrig träffat innan. Under ett par månader för snart ett år sedan hyrde jag en läggenhet under tiden som det pågick ett stambyte i samma lägenhet, vilket var minst sagt för jävligt.

Alla ställen där jag bott har jag haft flyttkartonger som aldrig packades upp. Mellan flyttarna har jag ofta varit tvungen att bo tillfälligt på kompisars eller familjemedlemmar soffor. Det har varit långt ifrån den där drömmen om att ha ett ställe jag skulle kunna kalla mitt, ett ställe där jag kunde ringa värden om elementen gick sönder på vintern utan att vara rädd för att bli utkastad eller ett ställe där jag kunde packa upp mina kartonger och veta att jag fick stanna.

Den drömmen känns för varje flytt eller vare intresseanmälan på Blocket mer och mer overklig. För utifrån dagens bostadspolitik är det en omöjlig dröm. Jag vet att det finns fler som känner igen sig i det jag varit med om, att det finns fler som levt i andrahandskarusellen längre tid än vad jag har gjort och att det finns många som haft det ännu värre, för det här är något nästan alla ungdomar idag har gemensamt. Där det som kännetecknar gemenskapen är känslan av att inte veta vart man ska ta vägen. En känsla som gör det svårt att sova, där stressen blir mer och mer påträngande för varje dag som går. Var ska vi bo?

Antingen tvingas vi bo kvar hos våra föräldrar, som kanske inte ens har råd att försörja oss för evigt, eller så förpassas vi till en otrygg bostadsmarknad där vi kan kastas ut från våra hem när som helst och där vi betalar mer än vad boendet är värt. Där det krävs fast jobb för att över huvud taget kunna ha en chans att få bostad, men där vi i bästa fall har en osäker anställning. För att få jobb måste man ofta flytta dit jobben finns, men där finns det inga bostäder.

Det skulle vara så mycket lättare att kunna leva, gå till jobbet eller skolan om jag visste att jag har ett hem att komma tillbaka till. Att det inte kommer vara någon främmande man i min lägenhet när jag kommer hem. Eller att kunna hälsa på grannen i tvättstugan utan att vara nervös över att bli utslängd för att denne får veta att man hyr lägenheten mittemot.

Idag tältar Ung Vänster mot bostadsbristen. Följ oss på #varskavibo. 

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar