Första maj-tal Göteborg 2005

Ung Vänsters förbundsordförande Tove Fraurud.

Kamrater, 1-majfirare, medlemmar av arbetarklassen!

Det här är vår dag. Denna dagen tillhör kassörskorna och snickarna, lågstadielärarna och undersköterskorna. Tandhygienisterna, dataprogrammerarna och Nisse på Manpower. Alla som jobbar på 7-eleven, delar ut din post, kör spårvagnen eller lagar mat i skolköken. Alla som får det här landet att fungera.

Det här är dagen då vi går ut på gatorna med lyfta huvuden och demonstrerar för vår rätt.

Så har vi gjort genom över hundra år av kamp. Medan tiden passerat har somligt förändrats, annat blivit sig förunderligt likt. Några av de första kraven redan gamla segrar, andra lika aktuella idag som den gång de först formulerades.

Och fortfarande är detta arbetarklassens dag.

Många har genom åren försökt hävda att vi inte längre finns. Att talet om klassamhället är förlegat. Att den nya tiden ersatt den arbetande klassen med något annat. Oklart vad.

Som om det inte längre fanns någon uppdelning i de som har och de som inte har.
Som om det inte längre fanns några utsugna eller några utsugare.
Som om klassamhället upphörde att existera för att vi slutar prata om det.

Sanningen är den, det är mer aktuellt än någonsin att tala om arbetarklassen.

Vi ser naturligtvis inte likadana ut som 1848, 1950 eller 1973 – men vi har heller aldrig någonsin varit likadana. Vi är kvinnor och män. Vissa av oss har arbete – andra är utan. Vi bor i förorter, i småstäder och på landsbygden; vissa av oss på den plats där vår släkt levt i generationer, andra uppryckta med rötterna och planterade på nytt. Vi lyssnar på hip-hop och dansband, schlager och Bruce Springsteen, vi har olika drömmar, tankar och bakgrund. Men trots alla våra olikheter så delar vi ändå gemensamma erfarenheter. Vi har gemensamma intressen. Och just därför måste vi fortsätta prata om arbetarklassen.

Tala om att vi existerar – för att se varandra. Upptäcka vår storlek och inse vår styrka. Formulera möjligheten att samhället skulle kunna vara annorlunda – om vi var de som satte dagordningen. För endast för att vi är tysta kan någon annan fortsätta bestämma vad som är sant och inte, vilka som räknas och vad som är viktigast. åt vilket håll samhället ska gå och vilka som ska behålla makten.
Därför firar vi 1 maj. För att ge varandra ett löfte att aldrig låta oss kuvas.
På arbetarklassens dag lovar vi varandra: Vi låter oss aldrig luras!

Sverige är idag rikare än någonsin. Aldrig någonsin tidigare har det producerats så mycket rikedomar i det här landet. Vi har så sjukt mycket pengar.

Jag sa det till min mormor för ett tag sen. Hon hade svårt att tro att det var sant. För hur ska någon kunna tro att vi är rika när det enda vi någonsin får höra är att vi inte har råd?

De skyller på statsskulden, på globaliseringen, pensionärerna eller något helt annat – men slutsatsen är varje gång densamma. Vi har inte råd, det finns inte pengar, vi måste allesammans spara. I landsting efter landsting, kommun efter kommun och i varje stadsdelsnämnd är mantrat detsamma – vi måste skära ned, vi måste privatisera – vi har inte längre råd med gemensam välfärd.

Människor i det här landet låter bli att gå till tandläkaren för att det är för dyrt. Barn till arbetslösa sitter i förorten hela sommaren för att deras föräldrar inte har råd att ta dem på semester. Ensamstående mammor låter bli att köpa skor för att pengarna inte räcker till.

Hur ska någon kunna tro att vi är rika när vardagen runt omkring oss säger att allting blivit sämre? Hur ska någon kunna veta hur det ligger till när ingen säger sanningen?

Förra året delade svenska storföretag ut sammanlagt 70 miljarder kronor i aktieutdelning.

Sanningen är att några blivit väldigt rika de senaste åren. Några har kunnat köpa sig ännu en segelbåt medan andra låter bli att åka på semester. Några skaffar träningskort för 15.000 per termin medan andra går med tandvärk. Några köper sig ännu en Gucciväska medan andra får ärva sina storasystrars skor.

Sverige är inte fattigt. Det finns pengar att satsa på offentliga sektorn, bygga bostäder och höja kvinnors löner. Det finns pengar att genomföra en miljöomställning, ge alla rätt till tandvård och ändå höja barnbidraget. Men några tjänar på att vi tror att det inte går att göra annorlunda.

Därför är vår uppgift, så enkel och så svår på samma gång: Att tala om vem som tjänar och vem som förlorar. Att berätta för din mormor vad som händer i Sverige. Att läsa och diskutera, att uppröras och organisera. Att vi fortsätter säga till varandra: Vi låter oss inte luras!

Människor går fortfarande utan arbete i Sverige. Arbetslösheten – det allra största slöseriet – den ligger fast på nivåer som för tjugo år sen skulle ansetts katastrofala. Trots det är det märkligt tyst.

Och varför? Inte för att det inte finns arbetsuppgifter som borde göras. Inte för att det inte finns resurser. Inte av någon slump. Utan för att någon tjänar på det.

För samtidigt som arbetslösheten permanentats, har också tystnaden brett ut sig på Sveriges arbetsplatser. Bland unga kvinnor ur min egen generation har närmare hälften någon form av otrygg anställning. Och medan tusentals går arbetslösa, arbetar andra ihjäl sig, stressar och bränner ut sig.

Sextimmarsdagen är en lösning lika enkel som genial. Vi delar på jobben, minskar utbrändheten, ökar kvalitén på jobbet och ger oss alla möjlighet att göra annat med våra liv än att arbeta. Sex-timmarsdagen skulle också i ett slag förändra villkoren för alla Sveriges deltidsarbetande kvinnor. För en feministisk rörelse som menar allvar finns få krav som kan vara viktigare.

Högern säger det är omöjligt att sänka arbetstiden. Det har de alltid sagt. Vi säger det är omöjligt att fortsätta så här. Därför säger vi till varandra på denna första maj: Vi låter oss inte luras. Det är dags för 6 timmars arbetsdag!

Jag är 24 år gammal. Jag hoppas att jag har några år kvar till pensionen. Men i min brevlåda landar ett orange kuvert där jag uppmanas välja pensionsförsäkring.

Så förvandlades löftet om en tryggad ålderdom till ovisshet inför börsens nycker. Varsågod och välj – lite pension eller jättelitet pension. Gratulerar.

Men jag vill inte välja pensionsförsäkring. Jag vill inte tvingas avgöra vem som ska tjäna pengar på min el eller vilka som ska göra vinst på min telefonräkning. Jag vill inte att några ska profitera på vårt behov av kollektivtrafik, vårdcentral eller utbildning.

Resultatet av privatiseringarna talar sitt tydliga språk. De enda som tjänat är de som plockat ut våra skattepengar i aktieutdelning. Vi andra har fått dyrare räkningar och sämre service. Personalen fått försämrade villkor, anställningstryggheten sopats undan och yttrandefriheten inskränkts.

Allt för länge har det varit tyst om privatiseringarna. Fastän undersökning efter undersökning visar att människor i Sverige vill ha mer och inte mindre gemensam välfärd har utvecklingen fortsatt åt samma håll.

Men nu växer motståndet. I fackföreningar och sociala rörelser växer kraven på stopp för privatiseringarna. Man organiserar sig för att försvara sin vårdcentral, fritidsgården eller kollektivtrafiken. För att säga att det finns ett alternativ till nedskärningar och privatiseringar. Vi behöver mer inflytande och inte mindre. Det är dags att utveckla, inte avveckla den offentl

iga sektorn. Demokratisera – inte privatisera.

Och på denna första maj säger vi till varandra: Vi låter oss inte längre luras. Det är dags att ta det tillbaka!

I en nyligen publicerad undersökning gjord på Lunarstorm, säger närmare hälften av alla unga tjejer i Sverige att de är rädda för att gå hem själva på kvällarna. Ingen borde vara förvånad. Rädsla för våld är något varje tjej och kvinna tvingas förhålla sig till någon gång under våra liv.

Samtidigt speglar undersökningen också den mytbildning som finns kring mäns våld mot kvinnor. I det allmänna medvetandet är den typiska våldtäktsmannen fortfarande ett dräglande pervo som kastar sig fram ur en buske. I själva verket är han oftast en killkompis, en pojkvän, någon vi känner och kanske älskar. Och den farligaste platsen i en kvinnas liv fortfarande vårt hem.

Mäns våld mot kvinnor är inget individuellt problem. Det är en del av en struktur för att hålla kvinnor på plats, tysta oss och ta ifrån oss makt. Mäns våld mot kvinnor måste erkännas som det allvarliga folkhälsoproblem det är, och lösningarna formuleras utifrån ett tydligt feministiskt perspektiv. Mer pengar till kvinnojourerna och feministiskt självförsvar i skolan är två självklara krav. Men det krävs också en medvetenhet om könsmaktsordningen i alla samhällets strukturer. I skolan, i vården, socialtjänsten och inte minst rättsväsendet.

Den feministiska rörelsen i Sverige har vunnit många segrar, men vi har fortfarande långt kvar. I den feministiska kampen står vänstern i första ledet.

Förra första maj firade vi fortfarande segern i höstens folkomröstning om EMU. Vi slog fast att det var en seger för arbetarklassen, för välfärden och demokratin. Vi ställde också krav på en folkomröstning om EUs nya grundlag. I år upprepar vi kravet. Och vi gör det med ännu större tyngd. Under detta år har vi stått över hela Sverige med namnlistor och argument, diskuterat och förklarat. Och över hundra tusen människor har redan skrivit på. Om du inte redan skrivit under, så gör det idag.

Trots det massiva stödet fortsätter regeringen att ignorera vårt krav. Det är naturligtvis inte förvånande. De vet att de skulle förlora varje debatt om EUs utveckling. Människor i Sverige vill inte ge ännu mera makt till något som saknar varje form av legitimitet. Vi vill inte bli en delstat i Europas förenta stater. Vi vill inte delta i bygget av ännu en militär supermakt.

Vi fortsätter därför kampanjandet. Vi fortsätter dela flygblad, samla namn, ordna studiecirklar och diskutera med klasskamrater och jobbarkompisar. Och vi minns att även kampen för en folkomröstning om EMU var lång och svår. även då ville etablissemanget helst bestämma själva. Med gemensam kamp tvingade vi dem att lyssna. Låt oss upprepa den segern. Och på denna första maj säger vi till varandra: Vi låter oss inte luras. Vi kräver folkomröstning om EUs grundlag!

We don t do bodycount.

Så säger den amerikanska ockupationsmaktens representanter i det ockuperade Irak. De vet att motståndet växer i takt med rapporterna om hur brutalt omänskligt detta krig är.

Men det finns andra som räknar. över 100.000 människor beräknas ha dött i Irak till följd av amerikansk ockupation. Siffran är oerhörd. ändå är den svenska regeringen tyst. Det är inget annat än en skandal.

Kamrater, och 1-majfirare, situationen i Irak är på många sätt komplex. Men det finns också sådant som är enkelt. Vi måste försvara det irakiska folkets rätt till motstånd mot ockupation. Vi måste fortsätta säga till varandra: Vi låter oss inte luras. USA – ut ur Irak!

Kamrater och 1 maj-firare, medlemmar av arbetarklassen!

Några tjänar på att vi tror att vi inte förstår. De vill göra politiken till något för experter och byråkrater, ett politikens Big-brother där vi andra får titta på medan samhällets orättvisor består.

För oss är utmaningen att göra demokratin till något mer än en dokusåpa. Att föra ut demokratins principer till våra skolor, bostadsområden och arbetsplatser. Där vill vi tillsammans diskutera, förstå och lära oss hur samhället fungerar. Där vill vi ta makten över vår framtid.

Vi kallar det socialismen, någon kanske vill hävda att det är passé. I själva verket är den mer aktuell än någonsin.

Till sist, kamrater, mötesdeltagare, bröder och systrar ur arbetarklassen – titta på varandra – och inse vår styrka. Inse att ensam inte är stark, men tillsammans kan vi förändra världen. Och om ni gillar vad jag sagt, applådera gärna när jag är färdig, men inse att applåder aldrig förändrat världen. För det krävs att ni också tar steget och organiserar er. I din fackförening, i jämställdhetsgruppen på din skola, i fredsörelsen eller hyresgästföreningen, i Ung Vänster och vänsterpartiet.

Och så kan vi säga till varandra på denna första maj: Vi låter oss inte längre luras!

För mer information, kontakta Tove Fraurud:
070-799 16 51, tove@ungvanster.se

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar