Hälsning till vänsterpartiets kongress

Hälsningsanförande vid vänsterpartiets kongress, Stockholm 040219

Ali Esbati, förbundsordförande i Ung Vänster

— Talade ordet gäller —

Kamrater!

Ulla Hoffmann var inne på ett välkänt fenomen i sitt inledningstal. Vår rörelse har lätt för att dra till sig medialt intresse. Det räcker med att ha eller antyda interna konflikter. Skriver man debattartiklar om dem, är man garanterad publicering. Hoppar man av strax före val, kan man till och med bli minister.

Idag kommer jag till er med en hälsning från ett starkt och slagkraftigt förbund. Men också ett förbund med interna konflikter. De konflikterna är av mycket stort intresse för våra vänner i media. För er, ombuden på kongressen, tänker jag berätta annat, minst lika intressant.

Ung Vänster är vänsterpartiets ungdomsförbund. Och vi sätter en ära i att vara det. Men Ung Vänster är också mycket mer. Ung Vänster är bärare av ett oerhört framgångsrikt politiskt och organisatoriskt projekt.

Det är svårt att ge en hastig beskrivning av ett arbete som måste upplevas och begripas i praxis. Men det finns några grundvalar. Förbundet har betonat konfliktperspektivet i ett läge där den politiska debatten kvävs av konsensustänkande. Vi har aktivt sökt förstöra bilden av att man är politisk aktiv för att man gillar politik som verksamhet. Vi är politiskt aktiva för att vi inte gillar högerns politik och de effekter den får på våra livsvillkor. Ung Vänster har utvecklat en tydlig feministisk profil med teoretisk skärpa och praktisk tyngd. Vårt arbete med feministiskt självförsvar för tjejer runt om i landet är omfattande och många oberoende jämställdhetsgrupper på landets skolor har kommit till på genom våra medlemmar. Vi har flyttat fram de socialistiska positionerna och skrämt slag på borgerligheten. Då har vi arbetat utifrån en för dem farlig insikt; att kampen för socialismen inte i första hand förs genom att beskriva framtiden och strida om dessa beskrivningar, utan genom konkreta förändringar, som samtidigt tydliggör och hotar systemets ramar. Vi har byggt politisk bredd utan att förlora udden. Det har vi kunnat göra genom en god skolningsverksamhet och en kompromisslös respekt för intern debatt och fattade beslut. Vi har strävat efter och blivit en organisation där det inte är symboler, ett enhetligt språkbruk eller speciella subkulturer som skapar gemenskap, utan det gemensamma arbetet för en bättre värld. En organisation dit man kan söka sig av många olika skäl för att sedan utvecklas tillsammans med andra. Och detta har vi kunnat göra, för att vi bedrivit ett konkret basarbete – med allt från flygbladsutdelningar till graffitifestivaler – och samtidig haft en tydlig ledning med mandat att agera.

Inget av detta är självklart eller oföränderligt. Jag vill inte ge er bilden av ett monolitiskt förbund. Men ett förbund som jag tycker det finns anledning att vara stolt över. Ett förbund som lär sig av sina misstag, men, för att citera den franske filosofen Althusser, "vågar ha rätt".

Men kamrater, förbundet finns ju inte till för sin egen skull utan för att förhålla sig till och förändra verkligheten. Och det är en omtumlande verklighet vi lever i.

Sedan den förra partikongressen har vi upplevt minst två stora imperialistiska anfallskrig. Det är inte slumpmässigt. Det vi ser är hur ett strukturellt orättvist system i kris i slutändan måste legitimeras med våld, när som helst, var som helst. För att säga det med Arundhati Roy: "Det finns inte ett land på Guds jord som inte sitter i kläm mellan den amerikanska kryssningsmissilen och IMF:s checkhäfte".

Mot denna ordning har vi protesterat och organiserat motstånd. Ung Vänster spelade en central roll under de svenska protesterna mot det planerade Irakkriget. Vi var aktiva huvud- eller medarrangörer till manifestationer på ett 40-tal orter den 15 februari 2003. Och vi kommer att fortsätta med den antiimperialistiska kampen, vår tids ödesfråga. Låt mig också understryka, att i arbetet för fred, mot imperialism, är motståndet mot ockupationen i Irak avgörande. Våra motståndare, som sällan hade några problem med Saddam Hussein så länge han använde gas mot kurder, försöker likställa ställningstagande mot ockupation med ställningstagande för Saddams förtryck. Låt dem skämma ut sig själva! Ung Vänsters ståndpunkt är tydlig. Vi inser att de nederlag som ockupationsmakten åsamkas i Irak, såväl politiskt som militärt, blir till segrar för de antiimperialistiska strävandena också långt utanför Iraks gränser. Ockupationskramarna tar ställning för rasistiskt förtryck. Vi tar ställning för internationella konventioner, folkrätt och människovärde.

Kamrater, det finns en hel del djupt obehagliga tendenser i vår samtid. Samtidigt stärks motståndet mot den nuvarande ordningen. Det djupa folkliga missnöjet med de globala eliternas vanskötsel och vansinne tar sig olika uttryck runt om i världen. Vi ser hur sociala rörelser bildas och sluter sig samman. Vi ser ett spirande motstånd mot nedskärningar och privatiseringar över hela världen. Och i Sverige bidrog vi själva aktivt till framorganiserandet av en politisk jordbävning. I folkomröstningskampanjen stod, på ett närmast övertydligt sätt folket mot eliten. Flera hundra miljoner i kampanjkassa, alla titlar som gick att skrapa ihop, goda bundsförvanter i mediavärlden. Eliterna hade det mesta. Men de hade också fel. Och de förlorade. Folket vann.

Ung Vänsters insatser i kampanjen var omfattande. Ulla nämnde att vi delade ut en miljon flygblad. Det var av våra egna. Dessutom deltog vi i utdelning av mängder med annat kampanjmaterial och framför allt i debatter, diskussioner och samtal. Svenskt Näringsliv gjorde istället ungdomssajter där man bland annat fick vara en dalahäst som åkte runt och blev itutad menlösa saker om Europa. Moderata ungdomsförbundet lanserade ett strutsliknande kampanjdjur, en "emu". Efter en TV-debatt i Göteborg som jag deltog i var det en stackare som sprang upp och ned för Avenyn iklädd en sådan dräkt. Runt 70% i åldersgruppen 18-21 röstade nej till EMU. (Det slår att vi håvade in 18 procent av förstagångsväljarna till partiet).

Nu vänder vi blickarna mot EU-parlamentsvalet. Istället för en skendebatt som på sin höjd handlar om vilken avdankad politruk som ska bli ny EU-president, vill vi föra den viktiga diskussionen om EU, demokratin, välfärden och själbestämmandet. Dagen efter folkomröstningen kallade DN:s Niklas Ekdal nej-röstarna för "passiva demokratikonsumenter utan eget ansvar". Jag hoppas att han och resten av etablissemanget får en till sån riktigt ansvarslös örfil.

Det som kommer att vara tongivande i förbundets arbete den närmaste tiden är dock vår kampanj Operation upprustning. Alldeles för länge har nedmontering av välfärden presenterats som en närmast ödesbestämd utveckling. Egentligen är det snarare tvärtom. Det minns mer resurser än någonsin i samhället. Det gäller att ta strid för att de används till konkreta förbättringar. Kampanjen utformas lokalt och det övergripande budskapet som ska förmedlas under kampanjen, det är att vi tänker inte ta vad som helst. Vi ifrågasätter inte bara nedskärningar. Vi kräver att det ska rustas upp. Vi går inte bara omkring och surar. Vi ser till att det händer saker. Vi accepterar inte dåliga beslut. Vi ställer till med ett jävla liv

Det krävs idag en konflikt med kapitalet och den politiska elit som företräder kapitalets intressen, till och med för att behålla drägliga förhållanden. Och den vänster som inte ger sig in i den kampen, som inte bygger ett stöd utanför de parlamentariska församlingarna, som inte inser att man måste vara disciplinerat olydig, den vänstern gör sig själv irre

levant. Självklart ska Ung Vänster och vänsterpartiet, som två delar av samma rörelse, stå på rätt sida i den konflikten. Lika självklart är att vänsterpartiet har problem och får problem när partiets företrädare ibland utvecklar en större lojalitet med andra parlamentariker än med partiets politik och de människor som partiet företräder. Och då tar vi strid. Inte i vänsterpartiet, utan i samhället. Strid för en offensiv vänsterpolitik.

Kamrater, vårt förbund har hunnit bli hundra år. Det har varit ett lärorikt firande, där kronan på verket är vår jubileumsbok som jag i princip kräver att ni köper där ute. Under Moa Elf Karléns redaktörskap har vi producerat ett viktigt bidrag till arbetarrörelsens historieskrivning. Men också till vår egen självförståelse. Att titta på vår hundraåriga historia är att genomskåda motståndarna. De byter bara skepnad. Vi lär oss av misstagen och kliver upp på tidigare generationers axlar.

Och vi ser hur vår rörelse genom historien stått för politisk förnyelse. I allt från ungdomsförbundets pamfletter till partiets riksdagsmotioner kan man se framtiden skymta fram. Och det är Ung Vänsters löfte att fortsätta vara förnyare. Mot reaktionär nykolonialism ställer vi en ny våg av antiimperialistisk ungdomskamp. Mot inskränkt 1800-talssyn på ekonomin ställer vi behovet av omfattande offentligt ägande. Mot en unken och blint historielös tilltro till kapitalismen, ställer vi en grundligt demokratisk övertygelse, om att vi alla kan och ska vara med och bestämma över våra gemensamma angelägenheter.

Vi ser också, kamrater, att mycket av det som vi idag uppfattar som självklart är resultatet av hård kamp. Vi "får" inget gratis. Det som är vårt har vi tagit. När levande människor av kött och blod under dessa hundra år har deltagit på möten, delat ut flygblad och pamfletter, sålt tidningar och agerat strejkvakter, fattat beslut och tagit ansvar för dem, sörjt motgångar och glatts i segrar, så har det gjort skillnad. Och det är ett löfte från ungdomsförbundet, att vi fortsätter att göra skillnad. För vi vet ju att världen skapas av människor och kan förändras av människor. Vi vet helt enkelt att en djup sanning ligger förborgad i denna korta, men kärnfulla dikt av Göran Sonnevi

Det är omöjligt, säger du
Men jag vet
att du inte kan veta det.

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar