HANNA CEDERIN INVIGER UNG VÄNSTERS 48:e KONGRESS
Ung Vänster håller under helgen kongress på Karlbergsskolan i Köping. Den avgående förbundsordföranden Hanna Cederin invigde på torsdagskvällen kongressen inför 149 ombud från hela landet. I sitt tal beskriver Hanna ett förbund som förmår skapa hopp trots ökande klyftor och ett hårdnande klimat.
– Historien står aldrig stilla, och historien upprepar sig aldrig. Nu når motsättningarna sin spets. Ojämlikheten har nått ogripbara proportioner. 1 % äger lika mycket som övriga 99 % tillsammans.
– Historien har gett oss rätt. “Det går inte att kriga fram fred” sa vi om Irak-kriget 2003. “Euron skapar obalans och orättvisa” sa vi samma år. Vinstintresset kommer fördärva välfärden sa vi, och nu läcker omsorgsresurser direkt ner i fickorna på riskkapitalister. Och vi sa, från den stund som detta nya ekonomiska system tog form, bara några generationer tillbaka, att det är ohållbart. Vi sa vi har en annan idé om en annan ordning. Vi sa tänk om av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov. Nu vet vi att det var inte sant som Socialdemokraterna svarade oss, att det går att få både jämlikhet och marknadslogik, det gick inte att äta kakan och ha kvar den. Det var inte heller sant som liberalerna sa att friheten kommer av sig självt om lagen är lika för alla.
Hon menar vidare att vi har historien på vår sida när vi säger att en annan, bättre värld är möjlig. Hon fortsätter;
– Vår rörelse har genom gemensam kamp befriat generation efter generation från bojor och murar. Trots bekväma makthavare som sa att det går aldrig. Glöm din dröm sa dom till oss. 8 timmarsdag sa dom var löjligt. Aborträtten skulle aldrig gå. Vi gjorde det ändå och vi kan göra det igen.
– Vår övertygelse bygger på inget mindre än att vi är människor, lika sårbara som starka. Vi gör oss inte beroende av konstruktioner som tillfälliga platshållare, överbyggnad. Marknadsfundamentalism, rasbiologi, folkhemmet, Miljöpartiet, frihandel. Sandslott som sköljs bort vid nästa tidvatten. Så vi säger välkomna hit. Kasta av er konstruktionerna. Lämna sandslotten och kom med oss. Vi har en hel värld att vinna, och bara våra bojor att förlora.
Hanna avgår som ordförande efter två år och ger förbundet en sista kärleksdeklaration.
– Jag håller mitt sista tal till er och jag vill säga att ta inget för givet. Allt det vi har idag har vi tagit, aldrig lättvindigt utan motstånd. Det vi har, har vi därför att andra före oss gjorde morgondagen framtiden till sin egen, för att dom misslyckades och för att dom försökte igen.
Kontakt
Elin Morén
072-587 86 85
[email protected]
Hela talet:
Invigningstal, Ung Vänsters 48:e kongress
Hanna Cederin, förbundsordförande
Karlbergsskolan, Köping 170525
Vi samlas till Ung Vänsters 48:e kongress därför att förändringen är oundviklig och vi vill vara mitt i den. Historien står aldrig stilla, och historien upprepar sig aldrig.
Förändringen är oundviklig och det är alltid fråga om vad som kommer ur den. Vi vet att valet är vårt, att det gäller oss som lever idag. Ingen dag är likadan, ingen kongress, inget krig, ingen fred.
Jag håller mitt sista tal till er och jag vill säga att ta inget för givet. Det vi har, har vi därför att andra före oss gjorde morgondagen framtiden till sin egen, för att dom misslyckades och för att dom försökte igen. Dom såg att utgången inte var på förhand given. Allt det vi har idag har vi tagit, aldrig lättvindigt utan arbete och motstånd.
Nu är historien på väg att inte upprepa sig igen. Något nytt är på väg mot oss och utgången är inte given.
Kära socialister, feminister, aktivister. Välkomna till kongressen.
—
Vår tid är slutet på en tid. Det märks världen över. Motsättningarna når sin spets. Å ena sidan är rikedomarna enorma, å andra sidan kan inte alla ungar gå i skolan. Vi har teknologi och forskning kunskap vetenskap som ger möjligheter bortom allt vi nånsin sett. Ändå lever stora delar av världen utan rent vatten. Ändå tycks klimatförändringarna ohejdbara. I Sverige har tillväxten varit konstant och i Sverige ökar barnfattigdomen. Trots deklarationer och högtidstal om mänskliga rättigheter internationella lagar fredsavtal och global handel brinner konflikthärdar berövas vi på liv och hem.
Ojämlikhetens pris är högt. Det går inte att förneka. Klassamhället är inte till för mänskligheten, det är till för en liten elit.
Mina år i Ung Vänster har varit speciella på det sättet. Tiden går fort även när man inte har roligt och för oss som söker rättvisan har det gått fort att räkna in förlusterna. Sen jag gick med 2002 har marknadsfundamentalisternas sista kort spelats ut genom dom mest brutala svenska högerregeringarna i modern tid. Kapitalismen har åter igen krisat och makthavarna har åter igen låtit folken betala. Imperialistiska invasioner i Mellanöstern har satt igång bränder som fortsätter att ta liv och ladda ammunition. Ojämlikheten har nått ogripbara proportioner. 1 % äger mer än övriga 99 % tillsammans.
Och jag tror att det är extra slitsamt att vara vänster just i vår tid, av en så paradoxal anledning som att historien har gett oss rätt.
“Det går inte att kriga fram fred” sa vi om Irak-kriget 2003. Idag medger alla att kriget var illegitimt och en avgörande faktor i varför hela regionen drabbats av blodig konflikt. “EMU skapar obalans och orättvisa” sa vi sommaren samma år. Nu betalar folken i Sydeuropa för eurons konsekvenser. Vinstintresset kommer fördärva välfärden sa vi, och nu läcker omsorgsresurser direkt ner i fickorna på riskkapitalister.
Och vi sa, från den stund som detta nya ekonomiska system tog form, bara några generationer tillbaka, att det är ohållbart. Att ojämlikheten kommer växa och dom sociala problemen i takt med den. Att naturresurserna kommer inte att räcka till. Att det kommer bli vansinnigt orättvist för tillgångarna kommer samlas hos några få och det kommer bildas monopol. Och i klyftorna kommer rasismen växa. Vi sa lyssna på oss, vi har en annan idé om en annan ordning. Vi sa tänk om av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov.
Nu vet vi att det var inte sant som Socialdemokraterna sa, att det går att förlita sig på reformism och institutioner som reglerar storfinansen. Det var inte sant att arbetsmarknaden välfärden jämlikheten skulle stå stark. Vi kunde inte få jämlikhet och marknadslogik. Det gick inte att äta kakan och ha kvar den.
Det var inte heller sant som liberalerna sa att det jämnar ut sig, det går om sig, att så länge lagen är lika för alla så kommer friheten av sig självt. Att ojämlikhet inte är farligt, att om vi sluter avtal om grundläggande mänskliga rättigheter så är det lugnt. Det blev inte lugnt.
Och när det sen mycket riktigt leder in i sämre tider, kriser, ovärdiga livsvillkor och klimatproblem, då spelar liberalerna och socialdemokraterna förvånade. Och när dom blir avsatta till förmån för högerpopulister talar dom om det som en blixt från klar himmel.
Hyckleriet har avslöjat sig självt. Det har blivit svårare att legitimera världsordningen i takt med att den blivit skarpare brutalare. Överbyggnaden har fått sig ordentliga törnar dom senaste decennierna. Maktfördelningen strukturen för vem som vinner och vem som förlorar den är sig lik, men vi hör inga försäkrande ord utan möts av krokodilsnyft och trötta utdaterade repliker om ordning och reda.
—
Vi har fått rätt. Så vad gör vi? Vi tar på oss skulden. Kanske var vi inte tydliga nog? Använde vi fel ord? Fel kläder? Kanske var vi för hårda, eller för mjuka?
Hjulet måste uppfinnas på nytt för dom ville inte sätta våra hjul i bruk. Nya hjul blir lösningen. Så vänstern sätter ny färg och ny rubrik och lämnar ängsligt över sitt budskap till arbetarklassen i hopp om att dom ska ta emot det bättre denna gång.
Vi tänker att det beror på oss för det vore för smärtsamt att inse att vi gjort oss förstådda men ändå blivit bortvalda. Det är lättare och bekvämare att tänka så, att det är upp till oss, att om vi hittar nyckeln, den magiska formeln då är vi plötsligt där. Så slipper vi acceptera att vi blivit avvisade av dom vars politiska rörelse vi gör anspråk på att vara. Att detta system och dess konsekvenser är vad majoriteten är beredda att acceptera.
Vi ville inte. Vi invände, protesterade. Ja, en och annan gång kanske vi lät det vara. Men inte utan reservation. Och ja, visst har vi gjort avsteg varit hamnat på villovägar. Men vi har alltid återvänt. Ingen kan ha missat att det skulle blivit annorlunda om vi fått välja väg.
—
Vad är det då för slutsats som ska dras? Inte är det att vi stämplar ut, slår läger, dunkar varandra i ryggen och pekar ut varje människa som inte är som oss som förlorad, oupplyst eller lurad. Som ondskefull rasist, som förblindat priviligierad eller dum och förtappad. Vi ska inte straffa dom som avvisat oss genom hot och förakt, inte ställa oss utanför och betrakta samhällsutvecklingen från sidolinjen, inte nöja oss med att ordna symboliska uppvisningar, bränna pengar eller krossa butiksfönster.
Inte heller ska vi ängsla oss, släta över och ursäkta dom som borde sluta upp men som låter bli. Dom som påstår att ”vi vill samma sak”, vad det nu må vara – jämlikhet, solidaritet, antirasism – dom ska konfronteras med att det i förlängningen betyder ett annat slags samhälle. Det går inte att äta kakan och ha kvar den. Friheten kommer inte av sig självt.
Vi har nyckeln, den magiska formeln. Och våra hjul är jättebra. Det har visat sig när dom väl fått rulla. När vår rörelse genom gemensam kamp befriat generation efter generation från bojor och murar. När vi byggt miljonprogram och intagit universitet. Slutit kollektivavtal och upprättat mänskliga rättigheter. Fått slut på krig och startat demokratiska institutioner.
Och vi gjorde det trots att det även då fanns misstro, fascister, medlöpare. Bekväma makthavare som sa att det går aldrig. Glöm din dröm sa dom till oss. 8 timmarsdag sa dom var löjligt. Aborträtten skulle aldrig gå. Sitt lugnt i båten.
Vi gjorde det ändå och vi kan göra det igen. Men vi har aldrig tagit på oss att göra hela jobbet. För det kan vi ju inte. Det behövs mer, fler. Vi är vägröjare. Vi säger var inte rädd.
Vi säger som Beyonce att
You and me could move a mountain
You and me could call this wall down
You and me could make it rain
Och till dess säger vi som Dolly Parton att
Wild flowers don’t care where they grow
Tills vi kan odla en vacker vildvuxen trädgård där alla får näring och ljus och vatten ja då får vi skapa omständigheter där vi kan växa vilt så gott det går. Små vilda tuvor med god jordmån.
På våra tuvor ryms alla. Var och en, i all sin ofullkomlighet sårbarhet styrka. Hit tar vi med oss berättelser om motstånd frihetskamp normbryteri myteri. Klumpar i magen, erfarenheter av att skapa fred, känna trygghet och segra genom solidaritet. Här har vi det lyckligt och besvärligt.
Hit får man komma och gå som man vill, men vi följer inte med bort. Man måste inte inte tveka men man måste välja. Man måste välja friheten.
Vi står på frihetens sida, också när den inte finns i sikte. Vi lever så fritt som vi kan, även när den värld som omger oss inte är fri.
—
Men nu spelar systemets förvaltare försvarare ut sina sista kort. När det ohållbara har blivit mer uppenbart så krävs mer desperata manövrar för att hålla världsordningen flytande.
Desperata manövrar som en galen president i USA. Så avleds vi. Medan vi förlorar oss i spaltmeter efter spaltmeter av tweets, kvinnoförakt, rasism och oberäknelighet kan kapitalet simma lugnt i sina bankvalv.
Desperata manövrar som brutala angrepp mot dom som inte kan försvara sig. Signalpolitiska utspel om tiggeriförbud, jakt på papperslösa och sänkt LSS-ersättning. Så förväntas vi lugnas när dom värsta smällarna inte riktas mot just mig.
Och mellan raderna kan vi ana hotet. Den sista utvägen för den som vill försvara ojämlikhet. Den som inte kräver ursäkter eller förklaringar, bara våld. Det enda som till sist kan legitimera ojämlikhet är en fascistisk människosyn.
Högern glider tveklöst, nästan sömlöst, in i det auktoritäras, repressivas, fåra. Socialdemokratin följer efter för ministerposterna ser ut att finnas där.
Ordning och reda säger dom. Lämna över makten åt oss, åt myndigheterna, åt polis. Vi tar hand om alla hot och skav. Hur? Ja, det får vi se. Vi kan ju säga att det är tillfälligt, ett undantag.
Håll dig på mattan. Håll mjölet rent i påsen. Vad som är mattan? Vad som är rent mjöl? Ja, det får vi se. Sitt helt stilla, håll käften, så är du på den säkra sidan. Sköt jobbet utan klagomål, demonstrera inte. Är du kvinna håll låg profil, är du invandrare kryp helt nära golvet så stör du ingen. Du som är troende, var inte det.
Så viskas det från maktens rum. Knappt hörbart men helt påtagligt för så många av oss. För när makten viskar då höjs volymen på golvet. Det vet makten. Och det gäller inte bara röster, det gäller knytnävar brandfacklor.
Så det kostar mer nu. Att inte sitta helt stilla. Att inte hålla käften. Att ta strid mot chefen. Att demonstrera. Att vara kvinna. Att vara invandrare, troende.
Men vi måste göra det ändå. Finnas till, alltså. Och för att orka måste vi bära tillsammans, se varandra, visa för varandra att vi är inte ogräs. Och ändå förvänta oss något mer, något bättre.
—
Det sista vi ska göra är att sänka oss själva, sänka ribbor, förväntningar, ambitioner. Låta oss tämjas förminskas. Dom misstag vi gjort har handlat om att vi inte visat oss, inte vågat, inte höjt rösten, inte ställt frågan.
Och förresten är det ingen magisk formel. Det är inte vi som konstruerar. Vi dekonstruerar.
När vi ser mänskor ser vi inte volymer, produktivitet, identiteter, kön eller klass. Vi ser mänskor. Som visserligen är olika men som i sista andetaget är lika sårbara och lika starka. Som kan mejas ner av kapade lastbilar, som kan tvingas fly från sina hem. Som kan bygga samhällen, bära samhällen, skapa, ge omsorg och upptäcka kontinenter. Vi ser hela vidden av vad det är att vara människa.
Det är vad som blir kvar när allt annat sjunkit in i historieböckerna. Vi gör oss inte beroende av konstruktioner som tillfälliga platshållare, överbyggnad. Marknadsfundamentalism, rasbiologi, folkhemmet, Miljöpartiet, frihandel. Sandslott som sköljs bort vid nästa tidvatten. Papperstigrar som brinner upp i nästa eldsvåda.
Ung Vänster står kvar för vår övertygelse vilar på varken mer eller mindre än att vi är människor. Vi står kvar trots att vi också konstruerat, men för att vi sen ångrat oss och återvänt till varandra. Därför är vi alltid beredda att försonas. Man kan ändra sig, man får ändra sig. Det är nya tider nya människor en ny värld varje dag. Varje dag en ny möjlighet till en ny världsordning.
Och det handlar inte om en världsordning fri från problem och sår och oro, utan om att möta problemen såren oron tillsammans. För det vi vet det är att vi behöver varandra. Till skillnad från dom förnekar vi inte det. Därför vet vi att vi hör ihop.
Så vi säger välkomna hit. Kasta av er konstruktionerna. Lämna sandslotten och kom med oss. Vi har en hel värld att vinna, och bara våra bojor att förlora.
—
Vänsterrörelsens uppgift är att utforska gränslandet mellan det omöjliga och det möjliga. Idag handlar vår kamp ofta om att försvara gränsen mot dom som vill flytta tillbaka den, dom som vill omöjliggöra dom rättigheter och friheter vi kämpat oss till. Vi kallar det vi gör för rörelse men mest har vi behövt stå fast, stå kvar. Hålla i.
Utmaningen idag är att inte vänja sig. Att inte ta för givet. När jag ser tillbaka på min tid i förbundets ledning blir jag därför som stoltast för det vi inte gjorde.
Att trots att varje regering i Europa stänger gränsen för människor på flykt, har vi inte slutat hävda rätten till en fristad. Att trots att sms-vikariat bemanning visstidslagar tuggar sönder sammanhållning och trygghet på arbetsplatserna har vi sagt att ingen ska hänga löst. Att vi inte stämt in i religionsförakt. Att vi inte hetsat för falsk yttrandefrihet. Att vi vare sig bildat oheliga allianser eller kapitulerat in i ensamheten.
Det är lätt hänt, vi har före detta vänner och allierade som gjort det. Och glöm inte att frasradikalism ofta handlar om sänkta förväntningar. Om att böja sig för rådande omständigheter och inte förvänta sig någon förändring, inte betrakta människor motståndare som föränderliga. Inte se att historien upprepar sig inte.
Minns att det vi hotas av är inte i första hand utplåning. Det våra motståndare är ute efter är att kontrollera oss, reducera oss. Även när dom stryker oss medhårs vill dom hindra oss från att vara hela.
Vår uppgift är att inte vänja oss vid att någon människa betraktas behandlas som något mindre än vad hon är. Det kommer inte och kan inte variera över tid. Människovärdet är inte knutet till inflationen opinionen eller ägarkoncentrationen i media.
Vi vänjer oss inte. Om dom försöker reducera oss så går vi till varandra för upprättelse erkännande. ”Så här kan vi inte ha det”, säger vi till varandra, och nån svarar: ”men hur skulle det annars vara?”.
Vår rörelse startades en gång därför att vi såg att vi kan leva tillsammans. Det är inte tjurskallighet eller envishet, tröghet, mossighet som gör att vi står fast. Det är att vi fortfarande inte fått ett bra svar på varför vi skulle stanna vid något mindre än frihet och trygghet för var och en av oss.
I rak motsats till dom motståndare som kallar oss naiva, som påstår att vi inte kan. Vaddå kan, undrar vi. Vad är det för osynliga mystiska dimhöljda krafter som verkar om det inte är vår egen vilja? ”Den mänskliga naturen” sägs det. Den är tydligen egoistisk och våldsam. Vi måste lämna över makt och ansvar åt en liten elit som vet bättre.
Vad märkligt då, att det är deras kontroll över den våldsamma mänskliga naturen som nu ser ut att väcka våldet till liv. Det väljs presidenter som kännetecknas av att ha begått övergrepp på kvinnors kroppar. Uniformerade nazister tar plats på gatorna, Polisen släpper fram dom. Det brinner i asylboenden och moskéer. Lastbilar kapas och påminner oss om dom krig som rasar så långt borta men aldrig tillräckligt långt borta.
Och vad märkligt då, att det finns ett direkt samband mellan jämlikhet och fred. Mellan tillit och rättvisa. Statistiskt sett alltså, som om vi behövde statistik för att begripa det.
Vi har fortfarande inte fått ett bra svar på varför vi skulle stanna vid något mindre än frihet och trygghet för var och en av oss. Så vi stannar inte vid något mindre. Vi vänjer oss inte.
—
Jag håller mitt sista tal till er. Jag är dålig på avsked för jag ogillar drama och sensation. Jag tycker om när saker får tala för sig själva, med den tyngd dom getts och tagit i praktiken. Ord är så fattiga i jämförelse med handlingar. Betydelse mäts bäst i tid och arbete.
Att vara förbundsledning för Ung Vänster handlar i första hand om tid och arbete. Till skillnad från andra förbund är det inget som betalar sig i pengar, i berömmelse eller karriärmöjligheter.
Det är sällan vare sig dramatiskt eller sensationellt i stunden. Det är att ägna mellandagarna åt att förbereda veckokursföredrag. Det är att missa födelsedagar, bröllop, semesterresor. Det är att tjafsa med nära och kära för dom tycker man är frånvarande. Det är sittplats på nattåget. Det är timmar av att skriva skriva läsa yrka prata prata skriva.
Detta är alltså ingen klagosång. Det är en kärleksdeklaration. Och det säger något om vårt förbund, om hur värdefullt det är. Om hur mycket det ger tillbaka.
Att göra det arbetet är inget självklart. Det görs inte i brist på alternativ. Det kan inte utföras med vänsterhanden under tiden som man ägnar sig åt annat. Ingen tvingar oss. Det görs många gånger mot alla odds. Precis som hela vår organisation. Genom aktiva medvetna val håller vi den levande därför att vi vill det.
Minns det, ni som nu tar vid. Det handlar inte om att gå på autopilot eller följa manualer. Det handlar om att vilja. Ni måste inte inte tveka men att vilja är detsamma som att göra. Och det är ingen som begär det av er.
Berthold Brecht skriver
Om vi inte kan göra vad ingen
kan kräva av oss
går vi under
—
Jag håller mitt sista tal till er och jag vill säga att ta inget för givet. Ta inte varandra för givna. Ta inte förbundet för givet. Ta inget arbete, inga minuter sekunder, resor, texter, för givna. Minns att vad vi än skriver i våra dokument så har vi vad vi behöver så länge som vi har varandra. Så länge som vi skriver dokumenten, så länge som vi samlas till kongress.
Alternativet lever så länge som det lever i och mellan oss. Vår gemenskap kan dom inte ta ifrån oss. Den formar vi genom arbete, precis som framtiden.
Det vi har, har vi därför att andra före oss gjorde morgondagen framtiden till sin egen. Dom såg att utgången inte var given.
Så gör morgondagen till er egen. Förändringen är oundviklig, det är upp till er om ni ska vara mitt i den.
Därmed förklarar jag Ung Vänsters 48:e kongress öppnad.