Igår 18 oktober hölls det en demonstration i Göteborg för det palestinska folkets frihet och mot Israels ockupation och attacker. Förbundsordförande Hanna Cederin var en av talarna. Här är hennes tal från demonstrationen.
Tack för ordet. Jag heter Hanna Cederin och är förbundsordförande för Ung Vänster.
Jag bad min syster och kamrat Rawan Sultan skicka några rader som jag kunde läsa upp idag. Hon bor på Västbanken och är en av de tjejer som Ung Vänster har ett feministiskt solidaritetsprojekt tillsammans med. Jag har översatt hennes ord till svenska. Inatt skrev hon:
”De sköt honom och han dog. Han såg palestinsk ut. Ja, bara sådär. Ett människoliv kan vara så enkelt att avsluta med en kula rakt in i hjärtat. Från den 1 oktober fram till denna stund har Israel dödat 41 palestinier, nästan hälften var barn, den yngsta var två år gamla Rahaf Hassan, som mördades tillsammans med sin gravida mamma, Nour. Våra martyrer är inte bara siffror, var och en av dem hade ett liv, vänner som älskade dem, de hade drömmar, de hade en familj, en mor som nu sover i hennes döda barns säng, bara för att få känna hans doft en gång till.
Vad ni inte vet är, att Palestina har ingen armé, inget flygvapen, inga kärnvapen, inga jetplan, inga helikoptrar, inga stridsvagnar och inga slagskepp, inget av det. Detta är inte ett “krig”. Världens tystnad dödar oss två gånger, alla måste vakna upp, regeringarna måste inse vad de har finansierat hela tiden!”
Israel har byggt tusen och åter tusen olagliga bosättningar. De stjäl mark och vatten från palestinierna. Otaliga vuxna och barn har fängslats utan rättvis rättegång. Man hindrar människor från att röra sig, åka till jobbet, hälsa på släkten, komma hem, lämna hemmet. Man använder kollektiv bestraffning som ständigt hot och som praktisk åtgärd mot minsta felsteg. Man mördar, hotar och jämnar med marken.
Det är utan tvekan, alldeles vidrigt tydligt att Israel brutit och fortsätter bryta mot internationell lag. Mot folkrätten, mot de mänskliga rättigheterna. Mot konventioner och resolutioner. Och det är en skam att man inte ställs inför rätta, döms och straffas.
Men det är inte lagar och regler som gör att vi samlats här idag. Vi samlas därför att vi vet att det är vår kamp, våra röster tillsammans, vår organisering, som kan omvandla regler, lagar och ord till handling. Och vi kräver handling.
Vi samlas för att visa solidaritet. Solidaritet är den praktiska konsekvensen om att nästa gång kan det vara jag, nästa gång kommer det vara jag. Men om vi, tillsammans, jag och du. Då kan vi skydda varandra. Och om inte skydda, så kan vi dämpa stötarna, lindra värken. Bära den tillsammans. Och vi kan förändra. Vi kan skapa en ny värld, en annan framtid. Därför är vi här.
Och vi vet att vår solidaritet märks, syns och hörs ända till Jerusalem, till Ramallah, till Gaza. Till de som stängs ute från Al Aqsa-moskén och de vars hus jämnas med marken. De som svälter, de som gråter över döda släktingar. Det behövs, minns Rawans ord: ”Världens tystnad dödar oss två gånger.”
Vår kamp står mot de mäktiga, kostymklädda som sitter i skyddade rum och blickar ut över världen och ser profit, marknader och markområden att vinna. Vapen som skeppas över land och hav.
Israels ockupation av Palestina är brutal och rättsvidrig. Syftet är att omöjliggöra ett liv i frihet för palestinierna. Den upprätthålls genom splittring, avhumanisering och rasism. Vår kamp handlar om det motsatta. Där de ser siffror och dollar ser vi människor, människoliv, bröder och systrar. När de kallar barn för terrorister pekar vi på den stridsvagn som barnet kastar sten mot. När de vill dela upp med murar, gränser, vapen och ord så håller vi ihop, över hela världen.
Det är solidaritetsrörelserna som är nyckeln till fred, till upprättelse för förtryckta folk. Vi försvarar människovärdet, vi kräver att folkrätten efterföljs. Vi vill se ett fritt, självständigt och demokratiskt Palestina.
Och idag säger vi, med en röst: Stoppa Israels attacker. Leve Palestina. Tack!