Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i

Ingen gillar dåliga förlorare. Bitterhet är ingen klädsam egenskap. Men jag kan inte bara resa mig upp, rycka på axlarna och låtsas som ingenting. Det går bara inte. För Sverige blöder, och jag sörjer det land som jag växte upp i. Det är inte nostalgi eller skönmålning jag är ute efter. Bara ett stilla konstaterande om att mycket har gått förlorat nu. Inte bara det här enskilda valet utan stora delar av det som varit fint och bra med Sverige. Sverigedemokraterna, ett rasistiskt parti som härstammar från den nationella rörelsen, har fått tjugo mandat i riksdagen. Moderaternas valresultat är det högsta sedan allmän rösträtt infördes och Socialdemokraterna noterar sitt lägsta resultat i modern tid. Det är ett totalt politiskt systemskifte.

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag är rädd för att jag inte kommer att få se det igen – Sverige när det är som bäst. Samtidigt så vet jag också att allt inte var fantastiskt förut, det fanns skrubbsår, friskolereformer, ekonomiska klyftor, sprickor och Bert Karlsson. Men det var aldrig så här isande kallt och beräknande. Inte som jag minns det. Att rasera någonting går fort, samhället har redan slitits sönder under den förra regeringsperioden, och för varje söm som spräcks, som sprättas upp, behövs det tusentals stygn för att laga. Det handlar inte längre om nedskärningar och försämringar utan om strukturförändringar som bygger in skillnader mellan människor i systemet.

Osthyvelprincipen må vara oduglig, men den låter oss åtminstone lida mer tillsammans. Vi hade inte lika långt till varandra då. I en bruksort i södra Norrland var jag kassörskans dotter som gick i samma klass som direktörens son. Visst var det långt till de allra rikaste även då, och nittiotalet märktes med större skolklasser, privatiseringar och ideologiproduktion från höger. Den tiden har förstås hjälpt till att kratta manegen för dagens valresultat. Men fortfarande i åttonde klass satt vi där, jag och direktörssonen, med bänkarna i rad. Vi satt i samma sjunkande båt, även om han hade mycket bättre möjligheter att hålla sig flytande.

Debatten i årets valrörelse kretsade kring den rikaste procentens eventuella problem med ökad beskattning. De stora politiska frågorna – de som omfattade enormt många människor – fick stå tillbaka för överklassproblemen och smutskastningen. Det spelar nog ingen roll vilken partiordförande Socialdemokraterna väljer. Den här gången var det en extra Toblerone-bilaga i Expressen, förra valet gjorde SVT en dokumentär om Perssons "gods". Plus att Uppdrag Granskning passar på att köra en favorit i repris, som kommer fram till slutsatsen att i VPK fanns det folk som kallade sig kommunister. De attackeras inte på grund av avsaknad av personlighet eller karisma, de granskas inte på förd politik, de attackeras av borgerlig media med syfte att nöta sönder arbetarrörelsen. Genom att angripa våra företrädare.

Det finns flera problem och utmaningar för den svenska arbetarrörelsen. Det är så här landet ligger, så det är bara att gilla läget och anpassa sin strategi utifrån det. Jag hoppas på en ödmjuk valanalys där vi inte tappar ytterligare i självförtroende eller går ner oss i vanmakt. En rödgrön regering kan komma igen i nästa val, visst blir det svårt och visst kommer det att finnas enorma hål att lappa och laga. Men vad är alternativet? Att vi lägger oss ner och dör, att vi tror att det bästa sättet att bygga landet mer jämlikt är "förnyelse", som bakom ordets fluffighet oftast innebär mer av högerpolitik.

Det finns redan allt för många som för en högerpolitik, det är trångt på den kanten, trängre än någonsin. Så att försöka vara bättre Moderater än Moderaterna själva är dött lopp. Det "nya arbetarpartiet" har vunnit valet genom att slita sönder samhället och skapa verkliga men också inbillade avstånd mellan människor. Det vore ett historiskt misstag för arbetarrörelsen att inte, med ett tydligt förändringsalternativ, bekämpa dessa avstånd.

Några analytiker skyller misslyckandet på samarbetet, men det är en vilseledande förklaring. Det gick dåligt även förra valet, utan ett samarbete på plats. Några viftar med kommunistkortet och menar att Socialdemokraternas nedgång beror på Lars Ohly. Jag vädjar ödmjukt till socialdemokratin att tänka längre än så. Egentligen är mitt stora bryderi inte vad det största arbetarpartiet kommer att tycka om oss. Min största oro handlar om att inte få se Sverige igen som det var när jag växte upp. Och att vi aldrig kommer att få chansen att göra det ännu bättre. Att vissa väljer att skylla på Vänsterpartiet och samarbetet, handlar inte om något annat än att försöka pressa samhället högerut. Så jag ber er vänner inom socialdemokratin att oavsett hur ni ställer er till oss och samarbetet, börja inte vandra högerut. Det finns inget som vore så dåligt för Sverige och framtiden. Vi behöver er, vi som bor i det här landet. Vänsterpartiet kan inte fullt ut fylla de skor som ni under decennier vandrat i, det är omöjligt.

När vi fick en valdebatt om de verkliga samhällsfrågorna, om en anständig sjukförsäkring som inte friskförklarar människor trots att de är sjuka, då fick vi också medvind. Debatten kom för sent och högervindarna blåste för hårt för att det skulle räcka hela vägen fram. Men det vore brottsligt att inte inse att det var när vi stod upp som tydligast för det jämlika Sverige som vi fick bäst utdelning. Medieläget är en av de mest avgörande orsakerna till att vi inte lyckades vrida debatten i den riktning vi ville. Det är inget vi kan nonchalera i arbetarrörelsen, vi måste allvarligt fundera på hur vi ska klara av att väga upp detta. För det kommer inte att sluta av sig självt. En regering kan gå till val när det råder massarbetslöshet, när socialförsäkringssystemen är tömda och välfärden nedmonterad och ändå ro hem det till sist. Det är sorgligt men sant. När de största skattesänkningarna någonsin beskrivs som att "gå mot mitten" har vi stora problem.

Sverige har förändrats till det sämre, delar av förändringarna har pågått under en längre tid. Nu ser vi ett nytt hårdare klimat. Den bästa medicinen för ett samhälle som ska hålla ihop är krav på reformer som skapar samhörighet. Som istället för att segregera och dela upp, ser till att människor möts och kan se sig själv i varandra.

Misstänksamhet människor emellan är högerns bästa vän medan ett återskapande av solidariteten är arbetarrörelsens viktigaste framtidsförsäkring. Det finns mycket mer att säga, om Sverigedemokraterna, om Sverige som nu har tappat sin roll som föregångsland i välfärdsmodell och om hur det blir med regeringsbildandet och annat, det får jag återkomma om. Nu måste vi laga oss själva, vi inom arbetarrörelsen, för det smärtar att förlora Sverige. Så jag torkar de tårar som omöjligen kunde stoppas från att falla. För jag vägrar sluta tro och hoppas på den arbetarrörelse som byggde landet. På ett Sverige där direktörens son delar skolbänk med kassörskans dotter. På att vi i framtiden också kan göra någonting åt det som länge varit dåligt och eftersatt. Och att vi tillsammans kan mota tillbaka rasismen som smittat Sverige. Stig Sjödin skriver vackert i "ordet och friheten"

"När två är tillsammans kan orden uppstå, frihet säger jag och du får äntligen le igenkännande."

Valrörelsen hade också många fantastiska inslag och jag är säker på att ingen medlem kunde ha gjort det bättre. Nu gäller det att kanalisera och organisera det enorma missnöje som finns bland människor. Det finns inget annat alternativ för oss än att resa oss upp och komma tillbaka. Smärta gör ont, men att fortsätta känna är det som kommer att rädda oss från det allra farligaste, li

kgiltigheten.

Ida Gabrielsson
Ordförande Ung Vänster

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar