Medlem i Ung Vänster misshandlad av israelisk militär


Ung Vänster-medlemmen Greger Hammarin från Lund blev igår, onsdag 20 oktober, misshandlad av israelisk militär strax söder om staden Nablus. Han befann sig där med organisationen International Solidarity Movement för att bistå den palestinska befolkningen med olivskörden. Den internationella närvaron har ofta varit avgörande för att skydda de palestinska familjerna från bosättare och soldaters våld och trakasserier.

Greger befann sig tillsammans med en grupp på 15 internationella aktivister i olivlundarna tillhörande byn Deir Al Hatab, då israeliska soldater med dragna vapen beordrade dem att lämna området. De som försökte diskutera med soldaterna fick inga svar utan fick istället en sten kastad mot sig.

Då militären försökte gripa och föra iväg den palestinier som befann sig med gruppen, beslutade sig aktivisterna för att skydda honom och bildade en mänsklig kedja runt honom. Soldaterna svarade då med hänsynslös aggressivitet.

Greger misshandlades av flera soldater, som slog honom med knytnävar, gevärskolvar och hjälmar, tryckte fingrar i hans ögon och näsa och drog honom i håret. Allt avslutades med att en av soldaterna satte sig ovanpå honom och riktade en skarpladdad M16 mot hans huvud. även de andra i gruppen utsattes för liknande behandling.

Greger mår nu efter omständigheterna bra, han överlevde med några blåmärken och skrapsår och säger:

Jag har svårt att få in i mitt huvud vad som egentligen hände. Jag har aldrig fått stryk förut och aldrig haft ett osäkrat vapen mot mitt huvud. Men det är mycket som är ofattbart här i Palestina. Ockupationen och den dagliga repressionen. Att folket kan leva sina liv med den glädje och värme jag har sett och mött under de tre veckor jag varit här med ISM är något jag är både förvånad och imponerad över. Jag har svårt att föreställa mig hur man kan låta bli att hata. Hur ska jag komma hem härifrån utan att vara fylld av hat? För det vill jag inte. Men den råhet och den hänsynslöshet jag såg i soldaternas ansikten kommer jag aldrig glömma.

Fredsaktivister från hela världen gör idag det arbete som FN borde göra, man skyddar civilbefolkningen och räddar människoliv. Genom deras närvaro uppmärksammas situationen på de ockuperade palestinska områdena och omvärlden tvingas öppna sina ögon. Vi uppmanar de som har möjlighet att resa ned till Palestina och hjälpa fredsrörelsen.

Ung Vänsters förbundsordförande Tove Fraurud vänder sig till utrikesminister Laila Freivalds och frågar:

Vad tänker du göra åt att svenska medborgare misshandlas av israelisk militär när de deltar i fredliga aktioner? Ska det krävas att en svensk fredsaktivist dör för att ni ska framföra protester? Den israeliska och palestinska fredsrörelsen har alltför länge krävt
sanktioner mot Israel, är Sveriges regering beredd att lyssna? Vi som kämpar för fred och frihet åt Palestina väntar på den svenska regeringens stöd!

För att kontakta Greger Hammarin:

+972-(0) 546 845 112
+972-(0) 59 651 659

För att kontakta Ung Vänsters förbundsordförande Tove Fraurud:

08-654 31 00 eller 070-799 16 51

Läs Greger Hammarins reseberättelse nedan:

Israel har under 56 år ockuperat Palestina. Miljontals lever i flyktingläger från den första vågen av fördrivning under åren kring 1948 och fyra miljoner under direkt ockupation i Västbanken och Gaza. Sedan fyra år då Osloavtalet, den starkes så kallade fred, brakade samman har den israeliska armen i omgångar stärkt sitt grepp om de ockuperade områdena. Antalet militärer har ökat och byggandet av apartheidmuren fortsätter. Tvärt emot vad många kanske tror om muren, att den följer den så kallade gröna linjen mellan Israel och de områden som ockuperades 1967, så ringlar den sig runtomkring i kringelkrokar för att avskilja de enligt internationell lag olagliga bosättningarna från de palestinska områdena.

Detta innebär bland annat att flera byar är bokstavligen helt innestängda av muren med en checkpoint som är öppen ett par timmar om dagen. På andra ställen har kortaste möjliga vägen att färdas mellan två närliggande byar tio eller tjugofaldigats då man måste ta sig runt och passera en checkpoint innan man kommer fram. Ofta gäller dessa restriktioner bara för palestinier och som "turist" kan man röra sig hur man vill. Det omvända gäller dock för Nablusområdet då det är omöjligt för internationella aktivister att ta sig in i Nablusområdet via de checkpoints som militären har etablerat, tro mig, jag har försökt. Så jag och några till från Sverige tog oss in den väg som så många palestinier använder dagligen, stigarna över bergen.

ISM (International Solidarity Movement) i Palestina arbetar under hösten med att stödja bönder i deras olivskörd. Det innebär att på de ställen som de känner oro inför trakasserier från soldater och bosättare så deltar vi i olivskörden om de så önskar. Ofta innebär detta ett trivsamt plockande med soldater som på sin höjd missnöjt kör förbi och tittar på, men ibland innebär det direkta konfrontationer med beväpnade soldater och bosättare. Dessa drar sig inte för att misshandla och försöka arrestera, allt för att störa familjerna I sin skörd och levebröd.

Igår, den tjugonde oktober 2004, åkte jag tillsammans med 15 andra internationella och två palestinska män från ISM till olivlundarna tillhörande byn Deir Al Hatab strax söder om Nablus. Detta för att följa med några familjer som skulle plocka sina oliver nära bosättningen Elon Morai. Nu ar det så ordnat med den israeliska ockupationen av Palestina att de byar som vill plocka de av sina olivträd som ligger nära bosättningar måste söka tillstånd av sin ockupant. Den aktuella byn hade faktiskt sökt och fått skriftligt tillstånd att plocka där just denna dag men soldater hade ändå visat sig denna morgon och med hot tvingat dem ifrån sina odlingar. De hade därför bett oss komma och göra dem sällskap i hopp om att internationell närvaro skulle lugna soldaterna och bosättarna.

Nästan omedelbart när vi kom fram till olivlunden körde en jeep upp på byvägen. En soldat hoppade med draget vapen upp på hummerns tak och jag kan nog inte beskriva det som något annat än poserande som om han var med i en actionfilm. De tre ur gruppen som gick fram till soldaterna för att prata med dem fick istället för svar en sten kastad mot sig. Soldaterna, som var sex till antalet, avancerade och började direkt att ruffa och skuffa med oss internationella. De sade att palestinierna fick plocka sina oliver, men att vi internationella inte fick vara där. Vi bestämde oss då för att lämna området då vi inte ville att en situation som redan var hotfull skulle trappas upp. Hela tiden stod jag och tog bilder från höften och flera gånger fick jag hoppa undan när soldater försökte grabba tag i min kamera.

På väg att lämna området tog soldaterna tag i var palestinske koordinatör Achmed och krävde att få se hans ID-kort, vilket de fick. Nar de sedan däremot försökte föra bort honom bildade vi snabbt en mänsklig kedja runt honom för att hindra detta då vi visste att han då med stor sannolikhet skulle misshandlas. Då började ett organiserat kaos där soldaterna visade en hänsynslös aggressivitet när de slog med knytnävar och gevärskolvar, slet och drog och sparkade i huvudet, allt för att få tag på vår palestinske koordinator. Vi försökte hela tiden så gott vi kunde lugna ner situationen genom att skrika "no violence" och "we are leaving, stop hitting us and we ll go".

När soldaterna förstod att de inte skulle komma åt Achmed
då han hade fem aktivister ovanpå sig ändrade de taktik. De bestämde sig för att ge sig på mediagruppen. Alltså koncentrerade sig två soldater på mig och gav sig den att dra bort mig från gruppen för att ta ifrån mig kameran. Jag höll den mot magen samtidigt som jag kurade ihop mig för att skydda mjukdelar och ansiktet. Något som jag kommer att minnas som en av de bästa kramar jag fått i mitt liv var när en kamrat ur gruppen lade sig över mig för att skydda mig mot sparkarna. Tillsammans kravlade vi oss till den stora gruppens skydd, med kameran och bilderna i behåll. När soldaterna efter några minuter lugnade ner sig bestämde vi oss för att tillsammans ta oss därifrån, men efter bara tio meter kom soldaterna springande igen. Under tiden hade de misslyckats med att ta videokameror från de två andra i mediagruppen. Denna gången var de än våldsammare och lade stryptag, fingrar i ögon och näsa och slitningar i håret till sin repertoar. Ryggsäcken som jag bar gick sönder i axelbanden när de försökte dra loss mig.

Plötsligt tog en soldat tag i min kamera som jag hade hängande runt halsen och drog så att bandet gick av varvid jag släppte mitt tag i gruppen för att kunna hålla kvar i min kamera. Hållandes i min kamera släpades jag bort från gruppen. När jag lyckades kränga den ur soldatens grepp och skrikandes "camera" slänga den till en i gruppen som stod en bit bort blev soldaten som ursinnig. Han gick ner med sitt knä på min hals och började slå mig med gevärskolven över ryggen. Kamrater ur gruppen kom till min undsättning och soldaternas antal ökade till tre. En satt på min hals, en annan över min rygg och försökte slå mig med sin hjälm. En tredje sparkade mig i huvudet. Hans fötter var det enda jag såg.

Det jag inte såg, och det är jag glad för, och som föranledde soldaternas uppbrott var följande: Soldaten som satt med knät på min hals tryckte mynningen på sin M16 mot min tinning och osäkrade den ljudligt, lade en kula I loppet. Alla soldater runtomkring uppmärksammade detta och började skrika "Dye, Dye" vilket, fick vi reda på senare, betyder "nog" eller "sluta" på hebreiska. En soldat drog bort soldaten med vapnet mot mitt huvud och kaptenen beordrade sina soldater att retirera. Vi låg flämtande kvar i våra respektive högar. Svårt att lita på att allt var över.

Skakiga av adrenalinet reste vi oss upp. Personligen hade jag svårt att tro att det som hade hänt hade hänt. Svårt att få in det i mitt huvud. Jag har aldrig fatt stryk förut och det känns overkligt att ha haft ett osäkrat vapen mot sitt huvud. Men det är mycket som är ofattbart här i Palestina. Ockupationen och den dagliga repressionen. Att folket kan leva sina liv med den glädje och värme jag har sett och mött under de tre veckor jag har varit har med ISM ar något jag är både förvånad och imponerad över. Den israeliska arméns dagliga repression och godtyckliga övervåld skapar en logik som syftar till att driva ut palestinierna från Västbanken och Gaza. Men alla palestinier jag har mött här är bestämt samstämmiga när det gäller en punkt, att de aldrig kommer att låta sig vikas och lämna sitt land.

Aktionen räknas dock som en framgång. Familjerna kunde plocka sina oliver och var palestinska koordinatör blev inte arresterad. Han fick efter förhandling med soldaterna tillbaka sitt pass och det slutade inte värre än med blåmärken och skrapsår. Själv har jag svårt att föreställa mig hur man kan låta bli att hata. Hur ska jag göra för att komma hem härifrån utan att vara fylld av hat. För det vill jag inte. Men den råhet och hänsynslöshet jag såg i soldaternas ansikten kommer jag aldrig att glömma.

Greger Hammarin, Palestina 041021

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar