Nästan sex år som ordförande

Ida Gabrielsson meddelar att hon inte kommer att ställa upp till omval på förbundets kongress under Kristi himmelsfärdshelgen 2011. ”Det har varit händelserika år både för mig och för förbundet. Jag är glad och tacksam över att jag fått leda förbundet under så lång tid”, säger Ida Gabrielsson.

Varför väljer du att inte ställa upp till omval?

– Beslutet om att inte ställa upp har jag tagit för ganska länge sedan. Nästan sex år som den som representerar förbundet utåt och har det yttersta ansvaret för förbundets verksamhet är en lång tid. Nu tycker jag att det är dags att låta någon annan ta över. Det har varit händelserika år för både mig och förbundet och jag känner mig tacksam för den tiden jag har fått leda Ung Vänster. Valberedningen har fått besked och kommer att jobba med den viktiga processen att hitta ett förslag till ny förbundsledning och ordförande.

Du är den ordförande som suttit allra längst sedan 90-talet. Hur känns det?

– Haha, ja det är bara Stellan Hermansson som slår mig där. Om man pratar om tid alltså. Det har varit speciellt viktigt för mig att känna att den målsättning som vi slog fast 2005 om att ena och stärka förbundet har genomförts. Vi har fler fungerande klubbar nu än då, och jag tror att vi stärkts och insett vikten av att hålla ihop i förbundet.

Hur menar du att förbundet stärkts?

– Jag menar att vi blivit bättre på att blicka utåt och inte fastnat i det som varit lite av en sjuka inom vänstern; att i hårda tider vända sig inåt och använda både tid och kraft till att bråka inom organisationen. När vi varit som bäst är när vi sett till att finnas på skolor runt om i landet med ett utåtriktat politiskt arbete. Det är då som vi nått framgångar. Hade vi inte träffat en massa elever under valrörelsen och haft ett samlat budskap om att vi som är unga idag är den första generationen i modern tid som faktiskt fått det sämre än vad våra föräldrar hade, så hade vi inte lyckats bygga alla de starka klubbar som vi nu gjort. Vi har pratat om att vi förtjänar bättre än att användas som en slit-och-släng-vara på arbetsmarknaden, och vi har snackat om skandalen med att skattepengar som ska användas till vår utbildning går till vinst istället. Sverige har förändrats på en massa sätt under de här åren. Regeringen har slitit sönder samhället och incitamentet för att hålla ihop är inte lika tydligt för människor vid första anblicken. Men i själva verket är det viktigare än på länge med en stark organisering. Att vi lyckas gå fram tillsammans i förbundet är en förutsättning för att överhuvudtaget ha en chans mot högerns offensiv.

Vad tror du blir Ung Vänsters största politiska utmaning i framtiden?

– Arbetarrörelsen som helhet har en kris, det samlade valresultatet 2010 är det sämsta sedan allmän rösträtt infördes. Socialdemokratin är kraftigt försvagad. I ett sådant läge måste Ung Vänster ta ett större ansvar i arbetarrörelsen. Det vi gör nu kommer att spela roll för vilket Sverige vi får i framtiden. Regeringens politik har inneburit dramatiska förändringar av den svenska modellen, och de kör vidare i snabb takt. Nu måste vi helt enkelt bli bättre på att göra oss relevanta i vanliga ungdomars vardag. Det tror jag också att vi kan bli, bara vi ger oss fasen på att vi ska lyckas med det och ser till att fortsätta arbetet med att bygga Ung Vänster på varje ort i varje kommun. En stark organisation ska man aldrig underskatta. Man kan ha hur hård och bra politik som helst, men om man inte har ett förbund som står starkt på fötterna är det ingen som kommer att få veta om det.

Vad har varit bäst under de här åren?

– Det är mycket som varit bra. Jag har gett förbundet mycket i form av tid och engagemang, men jag har alltid känt att jag fått mer tillbaka av det förbund som jag alltid tyckt så oändligt mycket om.

Vad har betytt mest för dig?

– Alla medlemmar som gjort våra politiska projekt möjliga med sitt dagliga slit, de förbundsledningar jag har fått sitta tillsammans med och självklart Ida Regin som person. Om hon inte hade tagit på sig uppdraget som förbundssekreterare och utfört det på ett sånt fantastiskt sätt tror jag att förbundet fortfarande hade stått och stampat där vi började

Till sist, vad ska du göra nu?

– Nu ska jag åka på veckokurs såklart. Sedan kommer jag att fortsätta i full fart fram till kongressen, vi har ju arbetet med att lansera och driva förbundets feministiska kampanj framför oss. Men efter att jag slutat vet jag inte exakt vad jag kommer att göra. Men en sak är säker. Jag kommer inte att sluta vara en del av den rörelse som kräver frihet och jämlikhet för människor.

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar