Hem / Nyheter / Sant och falskt om Kuba

Sant och falskt om Kuba

7 oktober, 2004

I media har spridits uppgifter om att jag skulle ha sagt att Kuba är en demokrati. Efter det har en hel del ledarskribenter gått i taket. Upprördheten vore fullt rimlig, om det var vad jag hade sagt.

I Janne Josefssons dokumentär hör man mig säga att Kuba har fria val, men fortsätter man lyssna på meningen så hör man mig också säga att valen ”de facto är organiserade så att det är extremt svårt att påverka”. De är alltså – i praktiken – inte demokratiska.

Om Janne Josefsson varit mer intresserad av att berätta vad jag verkligen tycker och inte bara bevisa sin egen tes om mig som förd bakom ljuset, hade jag kunnat få fortsätta. Då hade jag kunnat berätta hur jag ser på den kubanska revolutionen – de stora demokratiska problemen och möjligheterna till en demokratisering av det kubanska systemet.

På Kuba genomförs val till nationalförsamlingen vart femte år, det kan man som jag säger i TV, läsa i den kubanska konstitutionen, men lika gärna på t.ex. CIA:s hemsida. Dessa val är formellt sett fria, i meningen att det inte finns några formella spärrar för vem som kan väljas. Man måste till exempel inte vara medlem i kommunistpartiet. Teoretiskt sett är kubanerna fria att stryka bort hela etablissemanget och tvinga fram regimens avgång. I praktiken är det förstås nästintill omöjligt att genomföra något sånt utan organisations- press- och yttrandefrihet.

Jag önskar en fredlig, demokratisk utveckling av Kuba, där de många viktiga framstegen i den kubanska revolutionen får leva kvar, medan de odemokratiska och totalitära delarna av systemet monteras ned.

Det finns delar av vänstern som romantiserar Kuba. Det är på en del sätt förståeligt, men ändå felaktigt. För vänstern är det avgörande att vi lyckas försvara de viktiga landvinningar som gjorts i och med den kubanska revolutionen, utan att för den skulle blunda för övergreppen. Ung Vänster har inte något samarbete med det kubanska kommunistpartiet. Vi ser inte Kuba som en modell för den socialism vi vill bygga. Kuba behöver många vänner, men inte sådana vänner som låter bli att kritisera.

För att en sådan utveckling ska kunna ske, menar jag också att det är fullständigt avgörande att diskutera USA:s roll och deras tydligt formulerade agenda om att förändra, med våld om nödvändigt, det kubanska systemet, och ersätta regimen med en av USA godkänd regering. Kuba behöver en opposition, men den behöver en kubansk opposition, inte en amerikansk.

Blockaden måste brytas och Sveriges regering och EU måste fördöma den lång rad brott mot folkrätten som USA gör sig skyldig till.

Så till frågan om vilket land som är mest demokratiskt, Kuba eller USA. USA är ett land som formellt sett är en demokrati. Man har val vart fjärde år, och de flesta får ställa upp till val. Trots det låter 100 miljoner amerikaner bli att rösta, helt enkelt för att de, och här är ordet igen, de facto, saknar möjlighet att skapa alternativ. Naturligtvis finns teoretisk möjligheten för vem som helst att ställa upp i det amerikanska presidentvalet och vinna – men i praktiken kan bara den med stöd från mycket rika finansiärer faktiskt göra det. Därför ställs i det kommande presidentvalet två kandidater mot varandra som representerar i stort sett samma politik, och snarare företräder intresset hos sina finansiärer än majoriteten av det amerikanska folket.

USA är också ett land, som av en lång rad människorättsorganisationer kritiserats för övergrepp mot de mänskliga fri- och rättigheterna i samband med den s.k. kampen mot terrorismen. Där kan man bli misstänkt terrorist för att ha besökt ett möte eller skrivit en insändare om fred. Den federala polisen har getts kraftigt utökade befogenheter att registrera alltifrån vilka böcker du lånar på biblioteket till vilka hemsidor du besöker. Tusentals amerikaner med arabisk bakgrund har gripits, på mycket lösa grunder, ofta utan att ens få reda på vad de är misstänkta för. Det är också ett land där en stor del av den arbetande befolkningen förnekas den grundläggande rätten att bilda fackföreningar.

I världen spelar USA en allt annat en demokratisk roll. USA ger militärt stöd till 80% av de länder som enligt Amnesty använder sig av tortyr. Det är idag ett land som ockuperar ett annat land, utan respekt för FN:s konventioner, och har bland annat i detta land gjort sig skyldiga till tortyr av sina fångar och har förbjudit kritiska röster som t.ex. TV-kanalen Al-Jazeera. Man har en lång och smutsig historia av politiskt, ekonomiskt och militärt stöd till militärkupper och förtryck runt om i världen.

Lägger man USA:s agerande i resten av världen ovanpå de redan stora demokratiska brister som finns inom landet, menar jag att det sammantaget är svårt att kalla det en demokratisk stat. Det är inte en diktatur, men alltså heller inte en demokrati.

Att USA på många sätt är odemokratiskt förändrar inte det faktum att Kuba också är det, men det komplicerar diskussionen om vad som är demokrati och vad som är diktatur. Min slutsats – till skillnad från borgerliga debattörers – är att det föreligger systemfel på båda ställena. Det intressanta är ju att inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna i USA alltid ses som ett undantag, medan det på Kuba ses som en följd av samhällssystemet.

Tove Fraurud
Förbundsordförande Ung Vänster