Stefan Lindborg invigde veckokursen

Idag inleddes Ung Vänsters årliga veckokurs i Motala. Nästan två hundra deltagare från hela landet har samlats för att lyssna på föredrag, diskutera politik och ta del av den nya kampanjen Vi tar kampen.

-Aldrig tidigare har fascinationen för det politiska spelet varit större än under de senaste veckorna. När våra motståndare väljer att fokusera på vad som händer i maktens korridorer då är vårt svar; lokal organisering för förändring. Här på veckokursen lanserar vi därför Ung Vänsters nya kampanj Vi tar kampen. Genom att driva lokala krav ska vi förändra vardagen för unga på orten där vi bor, säger Stefan Lindborg, Ung Vänsters förbundsordförande.

I sitt inledningstal pratade Lindborg bland annat om den rasistiska samhällsutvecklingen och den senaste tidens brutala attacker mot moskéer.

– Det rasistiska våldet måste bekämpas – genom organisering, politisk kamp och genom hårdare krav på polisen. Vi backar aldrig en millimeter i kampen mot rasism, sa Lindborg.

Kursen avslutas den 5 januari.

 

Stefan Lindborgs invigningstal, veckokursen 2015
__________________________________________________

Kamrater, å förbundsstyrelsens vägnar vill jag hälsa er välkomna till Bona folkhögskola och till Ung Vänsters veckokurs.

Vi som befinner oss på den här veckokursen är med om något historiskt. Aldrig någonsin tidigare har en veckokurs planerats så många gånger. En månad före veckokursen kom beskedet om nyval. Vi planerade om veckokursen, gjorde en valplanering och tog fram en valkampanj. Som ni vet blev det inget extra val. En vecka före kursen fick vi göra om planeringen. Jag vågar lova att det inte kommer att märkas.
Veckokursen är kanske det finaste som Ung Vänster har. Det är vår största klubbsammandragning, en ovärderlig institution och en fin tradition i början av varje år. Det är på veckokursen vi vässar argumenten spetsiga, lär oss bygga klubben starkare och får nya vänner från hela landet. Det är här som man blir ung vänstrare på riktigt. Under långa föreläsningspass i syrefattiga klassrum, på hårda golv när luftmadrassen läcker och under sena nätter i coopet. Så ta tillvara på de här dagarna. De är värdefulla för dig som aktivist och oersättliga för förbundet som helhet. Återigen varmt välkomna till Ung Vänsters veckokurs.

* * * * *

För ett år sedan samlades vi här på Bona folkhögskola för att bygga valmaskinen Ung Vänster. Argumenten skulle slipas, kraven gås igenom och valkampanjen förankras i hela förbundet. Sedan dess har mycket förändrats. Det politiska landskapet ser idag drastiskt annorlunda ut. I början av 2014 var den feministiska vågen och den antirasistiska mobiliseringen enbart i sin linda. Sverigedemokraterna var förvisso alldeles för stora redan då, men de var inte landets tredje största parti. Vår statsminister hette Fredrik Reinfeldt – det kan vara värt att påminna om eftersom han gjort sig osynlig efter valförlusten. Sverige har förändrats under det här året. I en del fall till det bättre, men i andra helt klart till det sämre.

Sedan förra veckokursen har vi genomfört en valrörelse där vi uppnådde vår viktigaste målsättning; Sverige fick en ny regering. Men det fanns också andra målsättningar vi inte nådde. Det måste vi analysera och göra något åt, men det står likväl klart att Ung Vänster idag är starkare. Vi har fler medlemmar, fler klubbar och en mer slagkraftig organisation.
Samtidigt är vi fortfarande svagare än vad som skulle behövas. Vår kapacitet är för låg för att vi ska nå vår fulla potential. Ung Vänster måste byggas starkare. Vi ska vara ett slagkraftigt alternativ i kampens alla dimensioner. Den utåtriktade aktivismen är avgörande, men det är också de interna politiska diskussionerna, studiearbetet och förmågan att hela tiden bygga förbundet starkare.

Ung Vänster har utgjort en bärande del av motståndsrörelsen som tvingade bort den borgerliga regeringen från den politiska maktens taburetter. Och det spelar roll vilka som sitter där. Det utgör skillnaden mellan en anständig a-kassa och att arbetslösa tvingas lämna hus och hem. Det utgör skillnaden mellan att erkänna staten Palestina och motarbeta det palestinska folket i FN-systemet. Och vilken regering vi har utgör skillnaden mellan en ekonomisk politik för de rikaste och en som kan minska orättvisorna. Med det sagt måste vi också se regeringsskiftet för vad det är. En regering som representerade helt andra samhällsintressen än våra har ersatts av en regering som många gånger kommer att göra oss besvikna. Ibland på grund av den solida högermajoritet som finns i parlamentet, men andra gånger på grund av sin egen oförmåga, ovilja och rädsla för konflikt med högern och de besuttna.

Vår kamp för att regeringsskiftet ska innebära en ny politisk riktning måste fortsätta. Det är maktförhållanden ute i samhället som avgör vad som är möjligt och vad som stämplas som orealistiskt ansvarslöst. Vi är de som avslöjar maktstrukturerna, sätter fingret på motsättningarna och organiserar unga i kamp för sina intressen. Vår uppgift i det här politiska läget är att förändra ungas konkreta livsvillkor, förskjuta den politiska debatten vänsterut och vidga rummet för vad som anses möjligt att förändra. Ung Vänster är och ska vara det tydliga vänsteralternativet i svensk politik. Det är vår uppgift här och nu.

Kamrater, när jag var på min första veckokurs 2002 talade Ali Esbati, som då var förbundets ordförande, om att ”vi lever i en tid av hårdnande politiska motsättningar”. Det var rätt då, men det är minst lika giltigt idag. Valresultatet har inneburit en tyngdpunktsförskjutning inom högern. De fyra borgerliga partierna gjorde sitt sämsta resultat sedan demokratins införande och rasisterna i Sverigedemokraterna blev landets tredje största parti. Under hösten har de politiska motsättningarna mellan höger och vänster ställts på sin spets. I sin vilja att stoppa varje tillstymmelse till progressiv ekonomisk politik, var de borgerliga beredda att med stöd av Sverigedemokraterna fälla regeringens och Vänsterpartiets budget. Det finns mycket att säga om den så kallade decemberöverenskommelsen, en del är det ännu för tidigt att analysera, men den kommer att innebära att skiljelinjen mellan höger och vänster upprätthålls. Vi ser framför oss en tid av fortsatt hårdnande motsättningar, en tid av kamp mot högerpolitik och rasism och kamp för jämlikhet och rättvisa. Det beror på oss vilken riktning Sverige ska gå.

Politik är ingen lek med siffror, men ändå måste vi dra slutsatser av att stödet för arbetarrörelsens partier i höstens val enbart var en halv procent bättre än katastrofvalet 2010 och låg långt under resultatet i förlustvalet 2006. Sverige har förändrats, långsiktigt och avgörande. Borgerligheten har metodiskt och med kirurgliknande precision genomfört en politik som sliter isär samhället, bryter solidariteten och förhindrar varje större berättelse genom att splittra, dela upp och dra isär. När samhällsutvecklingen går åt höger, då förändras också förutsättningarna för politisk kamp. Arbetarrörelsen och vänstern måste hela tiden ha blicken riktad mot att bygga kollektiv som står redo att kämpa för sina intressen och genomföra reformer som långsiktigt stärker vår ställning i kampen för ett annat samhälle.

Utvecklingen mot ökade klasskillnader, nedmonterad välfärd, utförsäljningar och privatiseringar ligger inte i folkflertalets intressen, men accepteras ändå i praktiken av stora delar av befolkningen. Högerns klasspolitik befästs inte med vapenmakt, Sverige är inte Chile på sjuttiotalet, utan klasspolitiken befästs genom ideologiproduktion, vanmakt och misstro mot att politisk kamp kan bygga jämlika samhällen.
Även om de politiska motsättningarna har hårdnat, är de reella politiska skillnaderna mellan höger och vänster för små. Om det inte ens är möjligt att höja skatten för de som tjänar över 50 000 kr i månaden, hur kan det då vara möjligt att genomföra ett helt annat samhällsbygge? Men vi, vi räds inte konflikter. För vi vet att politik handlar om motsättningar. Det finns ingen enda vägens politik. En vänster som vill förändra samhället i grunden kan inte stillsamt acceptera de snäva ramar som de förhärskande marknadsliberala föreställningarna innebär. Kampen mot högerns dominans måste föras på samhällets alla arenor. På arbetsplatser, i bostadsområden, på skolor och på fritidsgårdar, men den måste också föras i den intellektuella samhällsdebatten och genom långsiktig ideologiproduktion.

Giltigheten för vår politiska kamp avgörs inte av valresultat. Det svenska klassamhället hårdnar och könsmaktsordningen fortsätter förvägra kvinnor makten över det egna livet. Vi vet att vi har rätt – socialistisk och feministisk kamp är nödvändig – men att enbart ha rätt det räcker faktiskt inte, vi måste också få rätt. Ung Vänster är som bäst när vi lyckas förena konkret kamp för förändring här och nu, med en grundläggande socialistisk och feministisk systemkritik. Bara en stark organisation kan bära upp vår vilja till förändring. Kamrater, nu bygger vi en starkare rörelse för socialism och feminism.

* * * * *

Politik är inte ett spel. Det är inte något som sker genom nattmanglingar i slutna rum eller som förverkligas genom blocköverskridande förhandlingar. Politik är inget reserverat för de mest intresserade, de som skriver minst tio tweets om dagen eller de som levererar den ena plattare analysen än den andra i någon av våra dagstidningar. Politik handlar om våra liv, om vår vardag och om våra villkor.

Aldrig tidigare har fascinationen för det politiska spelet varit större än under de senaste veckorna. När våra motståndare väljer att fokusera på vad som händer i maktens korridorer då är vårt svar; lokal organisering för förändring. Här på veckokursen lanserar vi därför Ung Vänsters nya kampanj Vi tar kampen. Genom att driva lokala krav ska vi förändra vardagen för unga på orten där vi bor. Feministiskt självförsvar på alla skolor i Östersund, sommarjobbsgaranti åt alla unga i Haninge, bättre öppettider på ungdomsmottagningen i Sandviken, gratis kollektivtrafik i Falun och en fritidsgård i varje stadsdel i Göteborg. Eller kanske något helt annat. Politik handlar om våra liv – vi tar kampen för rätten till trygghet i vardagen och makt över det egna livet.

Orättvisor föder motstånd, men om motståndet ska leda till förändring måste det organiseras. Ingen progressiv reform har varit möjlig utan att människor har gått ihop och tillsammans kämpat för den. Trettio år av nyliberalism, årtionden med växande klyftor och nedskärningar, en omfattande maktförskjutning från arbete till kapital och den lägsta perioden någonsin med borgerlig regering, det har påverkat tilltron till att politisk kamp kan förändra Sverige. Vi behöver vinna segrar som i sig förändrar ungas liv till det bättre men som också fungerar som propagandaverktyg, kvitton som visar att organisering alltid lönar sig.

Den här kampanjen griper in i själva kärnan av vad Ung Vänster är. Vi är socialister, feminister och aktivister som har organiserat oss för att förändra samhället. Vi gräver där vi står, i den egna vardagen, för att åstadkomma konkreta förändringar. Alltid med ett maktperspektiv och alltid med blicken mot horisonten, riktad mot de grundläggande samhällsförändringar som vi vill åstadkomma. Vi accepterar inte högerns brutala klasspolitik och tillåter aldrig att Sverigedemokraterna avgör landets framtid. Vi är vänsteralternativet som tar varje tillfälle att bygga ett annat Sverige än högerns – ett Sverige där jämlikhet och rättvisa går före vinstintressen och skattesänkningar.

Det finns inget som skiljer oss från de vi vill organisera. Vi är cafébiträdet som förvägras ett fast jobb och istället blir inringd varje dag, 25-åringen som på grund av bostadsbristen tvingas bo kvar hemma och vi är gymnasieeleven som får leta ny skola när hon enligt ägaren inte längre är tillräckligt lönsam. Vi är de som ordnar feministiskt självförsvar på fritidsgården, som ser till att jobbarkompisen går med i facket och som drar med hela klassen på en demonstration mot rasism. Vi är socialisten som inte viker en tum i kampen för jämlikhet och feministen som konsekvent bekämpar könsmaktsordningen.

Vi är de som tar kampen för jämlikhet och rättvisa.

* * * * *

Kamrater, jag vill tala med er om rasismen. För det går snabbt nu. Gränser förflyttas; både i ord och i handling. Några av oss som lever i det här landet tvingas vara rädda; för våld, för diskriminering, för att inte få samma chans till ett bra liv som vi andra och en del är rädda för att inte få stanna kvar här i landet där de levt stora delar av sina liv. Men rasismen angår också oss som inte direkt utsätts för den. Rasismen förgiftar Sverige, begränsar människors liv och undanröjer solidariteten.

Medan många av oss var mitt i julfirandet utfördes ett brandattentat mot moskén i Eskilstuna, några dagar senare attackerades moskén i Eslöv och igår utfördes ett attentat mot moskén i Uppsala. Händelserna utreds fortfarande, men de passar alltför väl in i ett mönster där moskéer och muslimer attackeras. Den som blundar för islamofobin vägrar att se sin samtid.

Hatet och hoten mot muslimer måste sättas i sitt sammanhang. Det sker samtidigt som riksdagens andre vice talman stämplar judar och samer som icke-svenska. När människor som tvingas tigga på våra gator möts av systematiskt våld och trakasserier. Då romers boplatser bränns ned. När nazister begår grova våldsdåd mot antirasister. Då judar som bär kippa trakasseras och afrosvenskar utsätts för hatbrott. Det rasistiska våldet måste bekämpas – genom organisering, politisk kamp och genom hårdare krav på polisen. Vi backar aldrig en millimeter i kampen mot rasism.

Bärande för förståelsen av vår tids rasistiska strömningar är växelverkan de har med framgångarna för högerextrema partier, klassamhällen som etnifieras och nykoloniala föreställningar nödvändiga för att upprätthålla västvärldens globala dominans. Dessa samband ser vi också här i Sverige.

På de förment liberala ledarsidorna förs en debatt om Sverige verkligen kan anses vara ett rasistiskt land. För många ter sig diskussionen semantisk, i verkligheten är det uppenbart. Det är klart att Sverige inte är apartheidregimens Sydafrika, inte trettiotalets Tyskland eller sextiotalets amerikanska sydstater – men visst finns det strukturell rasism i Sverige. För den som tvivlar är det bara att öppna statistisk årsbok, lyssna på erfarenheterna från de som aldrig blir kallade till en anställningsintervju eller se hur bostadsområdena behandlas där de boende har andra namn än Andersson, Pettersson eller Lundström. Den strukturella rasismen måste synliggöras, men framförallt måste den attackeras genom politiska handlingar som garanterar allas rätt till arbete, bostad, utbildning och frihet från diskriminering.

Skiljelinjen i samhället går inte mellan en byggnadsarbetare från Bålsta och en från Bulgarien, inte mellan en servitör från Syrien eller en från Söderhamn, inte mellan en undersköterska från Karlskoga eller en från Kosovo. De som exploaterar falska skiljelinjer för att slå split mellan människor med gemensamma intressen – de kommer alltid att vara våra fiender. Och vi ska bekämpa dem, aldrig låta Sverigedemokraterna normaliseras utan istället visa var de verkliga motsättningarna finns; mellan vanligt folk och överklassen, mellan höger och vänster. Det största hotet mot Sverigedemokraterna är en offensiv vänster som mobiliserar arbetarklassen i kamp för sina intressen.

* * * * *

Kamrater, det finns ingen gräns för uppgifterna som vi har framför oss. Jag har aldrig gillat domedagsprofeter, men jag tror att året vi har framför oss är avgörande. Kommer vi och andra lyckas stoppa den rasistiska utvecklingen? Kommer vi få se hur den feministiska vågen omsätts i konkreta reformer som stärker tjejers ställning? Kommer vi att vinna de lokala segrar som krävs för att unga ska få det bättre och för att Ung Vänster ta ett stort steg fram? Kommer vi uppleva en arbetarrörelse som vågar stå upp för sig själv, för sin vilja till förändring och för människorna som den representerar? Kommer vi se en vänster som flyttar fram positionerna i kampen för jämlikhet och rättvisa?

I förrgår skulle man ge nyårslöften. Jag lovade mig själv att tillsammans med alla er se till att svaren på de frågor jag just ställde blir ett ”ja”.

Men allra först ska vi köra igång veckokursen.

Tack!

 

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar