Var tog arbetsgivarens ansvar vägen?

Frågan kan man ställa sig efter den debatt som har förföljt Vårdförbundets strejk. Från höger- och arbetsgivarhåll haglar skuldbeläggande anklagelser mot fackförbundet. Även om delar av avgrundshögern gått så långt att stämpla strejken för en PR-kupp och Timbro kallar strejken för otidsenliga gäller kritiken mot Vårdförbundet främst patientsäkerheten som riskeras och vårdköerna som kan bli längre.

Det är på sin plats att påminna om modellen som tillämpas på arbetsmarknaden. Den stora majoriteten av rapportering kring strejken har vänt och vridit på fackets handlandande och ytterst få gånger har arbetsgivarsidan, SKL, beskrivits som en motpart med ansvar i konflikten. Framställningen att det endast finns en part och att den parten är facket som nu måste ta sitt ansvar för patienterna är felaktig och i grundet ett politiskt ställningstagande. För det är så att arbetsgivarsidan inte bara är den andra parten i konflikten utan också den part som ansvarar för patientsäkerhet, köer, kvalité etc. Fackförbundets skyldighet gentemot organiserade medlemmar och icke-organiserade kollegor är att slå vakt om en lönebildning som personalen gjort sig förtjänta av. Att Vårdförbundets medlemmar har en högskoleutbildning blir då inte en bisats utan ett huvudargument när facket kräver höjda löner. En som har jobbat tre år i yrket kan tjäna så lite som 19900 kr/mån!

Strejken är ett direkt resultat av grova strukturella fel på den svenska arbetsmarkanden i synnerhet och samhällssystemet i allmänhet. Det är ett faktum att kvinnor tjänar mindre än män just på grund av sitt kön och att majoriteten av Vårdförbundets medlemmar är just kvinnor. Det är heller ingen hemlighet att det går bra för Sverige – Sverige är rikare än någonsin, vinsterna skjuter i höjden. Det strukturella problemet är dock att trettio år av nyliberal politik har kraftigt begränsat satsningar på offentlig konsumtion. En sittande borgerlig regering kan därmed, utan att springa något längre gatlopp, sälja ut offentlig egendom, slopa förmögenhetsskatten och sänka inkomstskatten för höginkomsttagare, samtidigt som underbetalda sjuksköterskor som sätter ner foten anklagas för att ignorera vårdköer och patienternas säkerhet.

Eller som Ung Vänsters förbundsstyrelse skrev i sitt uttalande till stöd för Vårdförbundet,

”När vårdförbundet till slut sätter ner foten och varslar om strejk menar man från arbetsgivarorganisationerna SKL och Pacta att man hotar patientsäkerheten och förlänger vårdköerna. Det finns dock ingen grund för arbetsgivarens påståenden. Det som däremot utgör en fara för patientsäkerheten är underbetald vårdpersonal på underbemannande sjukhus, där tid och resurser alltid är en bristvara. Det är också märkligt att den undersökning som Sveriges Kommuner och Landsting nyligen genomfört, och som visar att de allra flesta är beredda att betala högre skatt för bättre vård, inte tas i beaktande.”

Stödet för en gemensamt finansierad välfärd och för strejken är överväldigande stort bland vanligt folk. Hela 73 procent anser att Vårdförbundet gör rätt i att varsla om strejk. Regeringen och arbetsgivarsidan vänder dock det döva örat till. Det generella välfärdssystemet ska monteras ner och sjuksköterskorna ska tas ned i fallet.

Nu visar det sig att strejkens andra dag har gått lugnt till. Någon befarar att vårdköerna kommer att bli längre. Risken må finnas, men Vårdförbundet har tagit sitt ansvar. När ska det bli arbetsgivarens tur?

Visa ditt stöd och sätt ett plåster på jackan till stöd för sjuksköterskorna…
…och återigen, läs Ung Vänsters uttalande.

Det finns 2 kommentarer till “Var tog arbetsgivarens ansvar vägen?”

  • Kent Agent skriver:

    varför ligger det inte på ungvanster.se framsidan??!!!

  • Pelaseyed skriver:

    Jag förstår inte riktig vad du menar. Pratar du om uttalandet eller? Den finns på hemsidan. Bloggposten hittar man inte på hemsidan utan man får komma till bloggen via bannern till höger.

    Mkh

Skriv en kommentar