Vi lyssnar på den libyska frihetsrörelsen

Stefan Lindborg

Ett beslut om att använda militärt våld får aldrig tas lätt på. Vid väpnande konflikter är det alltid civilbefolkningen som drabbas hårdast. Därutöver finns det alltid en risk att beslut om en viss typ av militära insatser öppnar dörren också för andra former av militära insatser. Att ingripa med utländsk militär måste i alla lägen vara den absolut sista utvägen. När det gäller Libyen har det inte räckt med ekonomiska sanktioner och politisk press.

Jag menar att FN:s beslut om en flygförbudszon över Libyen var nödvändigt i det här läget. När en brutal diktator använder stridsflyg mot den egna befolkningen och talesmän från armén talar om att rensa landet från råttor samtidigt som oppositionen vädjar om ett ingripande, kan omvärlden inte sitta stilla på läktaren och titta på. Länge såg det ut som om Khadaffis regim snabbt skulle falla, men under veckorna före säkerhetsrådets beslut blev det allt mer tydligt att oppositionen inte skulle klara av att stå emot regimens offensiv. Priset i form av människoliv hade blivit alldeles för högt om Khadaffi skulle få fortsätta. Om oppositionen skulle ha krossats skulle det dröja alldeles för länge innan Libyens folk återigen skulle ha en chans till frihet.

Det finns en kritik mot flygförbudet som baseras på att det skulle vara ett strategiskt grepp från Västvärlden för att få kontroll över den libyska oljan. Om det enbart hade handlat om att säkra oljetillgångar hade det kanske varit mer rationellt för västländerna att vända bort blicken och låta den diktator –  som man i flera fall under senare år har utvecklat relationerna med –  få hållas. Även om FN tidigare har använts för att säkra stormakters intressen, tror jag inte att det är det som vi nu ser. Avgörande är att lyssna på den libyska oppositionen som tydligt har begärt politiskt stöd för sina krav, ökad humanitär hjälp och en flygförbudszon. Precis som den libyska oppositionen säger vi tydligt nej till marktrupper och en utländsk ockupation av Libyen.

Den som påstår att vi i vänstern har gjort en omsvängning i och med beslutet om flygförbudet misstar sig. Vi är inte emot FN-insatser per definition utan har många gånger krävt internationella åtgärder i till exempel Gaza. Vårt ställningstagande tas utifrån den konkreta situationen i varje enskilt fall. Ung Vänster har konsekvent uttryckt vårt fulla stöd till den demokratiska oppositionen i Mellanöstern, oavsett om det har handlat om Egypten, Tunisien eller Libyen. Det är mer än vad man kan säga om den svenska regeringen och utrikesminister Carl Bildt, som allt för länge slirade på svaret i valet mellan människors krav på demokrati och auktoritära regimers våldsanvändning. Den stora omsvängningen står den svenska regeringen för, som så sent som 2009 försökte sälja övervakningsutrustning till Khadaffi.

Diskussionen i Sverige kan inte stanna vid om det var rätt eller fel av FN:s säkerhetsråd att fatta beslut om en flygförbudszon. Debatten måste gå vidare och handla om hur vi kan fortsätta att stödja oppositionen och det libyska folket. Hur Sverige rent humanitärt kan bidra till att underlätta situationen för de libyer som finns kvar i landet och hur vi kan stödja och hjälpa de flyktingar som har flytt undan regimens våld, är centrala frågeställningar som inte får hamna i skuggan av en diskussion kring JAS-plan.

Omvärldens ansvar kan inte stanna vid att ha fattat beslut om en flygförbudszon, utan omvärlden måste fortsätta bevaka situationen. Att vara för eller emot flygförbudet kan inte innebära att antingen förbehållslöst lita på den internationella insatsen eller att döma ut hela processen som något regisserat av imperialister. Vi måste fortsätta att lyssna på frihetsrörelsen och vara vaksamma mot hur de länder som står för den militära insatsen agerar.

Ung Vänster vill se en svensk utrikespolitik som rakryggat och konsekvent tar ställning mot förtryck och för mänskliga rättigheter och frihet åt alla världens folk. För oss är det ett ställningstagande som är överordnat ekonomiska intressen och som vi gör oavsett vilken regering som står för kränkningarna.

Stefan Lindborg, förbundssekreterare för Ung Vänster

 

Artikeln finns även publicerad på Newsmill.

Det finns 2 kommentarer till “Vi lyssnar på den libyska frihetsrörelsen”

  • falkenberg skriver:

    Känns lite som dejavu, Spanska inbördeskriget? Finns ingeting direkt man kan göra som individ. Men som nation hade Sverige kunnat göra mycket mer.

    • Truls Persson skriver:

      Sorry, Falkenberg, men jag tycker att din liknelse faller på eget grepp. För det första hade vi flera tusen modiga kamrater (det du kallar individer) runt om i världen som reste till Spanien för att slåss för demokratin. Påstå inte att politiken är något som bäst sköts av de höga herrarna.

      För det andra gjorde Sverige precis samma sak som man gör i dag, man slickar stormakterna i röven och gör som de säger, enda skillnaden är att 1936 var det en NONinterventionspakt och nu är det en interventionspakt. Samma typ av ställningstagande, samma hyckleri. Då var det Frankrike och Storbritannien, idag är det NATO.

      Men en sak har du rätt i, Sverige kan göra fan så mycket mer. Man hade kunnat vara de som stod upp för fred och rätt. Men hur fan ska det gå till när inte ens mitt eget parti, som jag gick med i för att det var de som stod upp för just det – fred, frihet och alla folks rätt till självbestämmande – vågar stå upp för det idag.

Skriv en kommentar