“När en brutal diktator använder stridsflyg mot den egna befolkningen och talesmän från armén talar om att rensa landet från råttor samtidigt som oppositionen vädjar om ett ingripande, kan omvärlden inte sitta stilla på läktaren och titta på. Länge såg det ut som om Khadaffis regim snabbt skulle falla, men under veckorna före säkerhetsrådets beslut blev det allt mer tydligt att oppositionen inte skulle klara av att stå emot regimens offensiv. Priset i form av människoliv hade blivit alldeles för högt om Khadaffi skulle få fortsätta. Om oppositionen skulle ha krossats skulle det dröja alldeles för länge innan Libyens folk återigen skulle ha en chans till frihet.
Det finns en kritik mot flygförbudet som baseras på att det skulle vara ett strategiskt grepp från Västvärlden för att få kontroll över den libyska oljan. Om det enbart hade handlat om att säkra oljetillgångar hade det kanske varit mer rationellt för västländerna att vända bort blicken och låta den diktator – som man i flera fall under senare år har utvecklat relationerna med – få hållas. Även om FN tidigare har använts för att säkra stormakters intressen, tror jag inte att det är det som vi nu ser. Avgörande är att lyssna på den libyska oppositionen som tydligt har begärt politiskt stöd för sina krav, ökad humanitär hjälp och en flygförbudszon. Precis som den libyska oppositionen säger vi tydligt nej till marktrupper och en utländsk ockupation av Libyen.”