Valresultaten är klara. Siffrorna kommer att analyseras av mer eller mindre självutnämnda experter. Ofta är analyserna platta, på gränsen till ren idioti. Valrörelsen beskrivs som att det är just siffrorna på valdagen som bestämmer vad som hänt politiskt. Det är helt fel. Politik är inte matematik. Det finns betydligt djupare saker man behöver förstå och beskriva.
Det kommer att göras ordentliga utvärderingar också på vår kant. Men en sak gör förstås att man kan jubla en smula över själva sifferreslutatet: Vi slapp en borgerlig regering! Det var viktigt, eftersom borgarna gick till val på groteska skattesänkningsförslag och förslag om urholkning av arbetsrätten. Den politiken fick inget ökat stöd i opinonen. Därtill blev det tack och adjö i såväl Stockholms kommun som landsting – de borgerliga experimentverkstäderna får förhoppningsvis slå igen.
Detta är inte rätt läge att kommentera vänsterpartiets valresultat. Man kan alltid önska sig bättre siffror, fastän de här siffrorna gör partiets tredje bästa val någonsin, och partiet kommer att analysera och dra slutsatser. För mig är det viktiga att konstatera vad Ung Vänster gjorde och hur det gick.
Vi har gjort en fenomenal valrörelse. Det gick otroligt bra.
Vår målsättning med valet var att sätta dagordningen för debatterna på skolorna, att lyfta ett konsekvent och konkret konfliktperspektiv och att flytta fram våra positioner både när det gäller vad som sägs i debatterna och när det gäller en starkare organisering. Ett motto har varit att inte föreläsa och predika, utan att organisera och uppvigla. Det har lyckats.
Den politiska debatten på skolorna och bland ungdomar har sett helt annorlunda ut än debatten i övriga samhället. Det är i stor utsträckning vår förtjänst. SSU har tvingats flytta sin retorik en bra bit till vänster. Och konflikten mellan höger och vänster har varit det dominerande grundtemat. Inte nog med det. Den konflikten har – i skarp kontrast till hur debatten har sett ut i övriga samhället – kommit att handla om den avgörande kärnfrågan om vem som vinner och vem som förlorar på politiken, inte om diffusa ”värderingar”. Det är en stor seger. Det har tvingat borgarna att ljuga sig sanslösa på debatt efter debatt. Av det enkla skälet att de flesta människor konkret förlorar på deras politik.
Kanske ännu viktigare är att vi har lyft organisationsperspektivet i debatten. Vi har inte sagt att allting ordnar sig bara man röstar på vänsterpartiet, eftersom det helt enkelt inte är så. Istället har vi sagt och visat på att man tjänar på att organisera sig. Och vi har visat att det är effektivt. Den här valrörelsen har vi delat ut mer än dubbelt så mycket material jämfört med förra valrörelsen, då vi ändå var grymt bra. Vi har – med mycket få undantag – täckt alla de skolor, fritidsgårdar och arbetsplatser vi varit inbjudna till, och därtill bjudit in oss själva till många fler. Det har hänt väldigt många gånger att vi har varit på skolor tillsammans med något enstaka annat ungdomsförbund, medan alla andra uteblivit.
Det är inte så konstigt. Vi spelar liksom inte samma spel. För oss handlar politik inte om något sällskapsspel där vi har röd gubbe och någon annan har blå. För oss är det en livsnödvändighet, själva förutsättningen för att kunna förändra, att organisera sig.
Det har också gett resultat. Flera tusen människor har hört av sig till oss bara den senaste månaden och bett om att få mer information eller att gå med. Det är oerhört mycket viktigare än röstsiffror i valen – även om vi kan konstatera att vänsterpartiet var näst största parti bland förstagångsväljarna (18%) och att vi fick 16% av rösterna i det skolval som arrangerades av organisationen SVEA.
Valet har också bekräftat det vi länge pratat om: att vi lever i en tid av hårdnande politiska motsättningar. På ett ytligt plan har vi sett hur blockpolitiken förtydligats. Det är bra. Men det går djupare än så. Vi har sett att det finns ett sug efter offensiv vänsterpolitik. Samtidigt har vi sett hur högern blir allt mer reaktionär och blåbrun.
Det mest obehagliga i den här valrörelsen har varit just det senare. Folkpartiet är det parti som gjort mest för att bana vägen för en sådan utveckling. De har vridit den politiska debatten i fascistisk och rasistisk riktning. Moderaternas Bo Lundgren talade redan på valnatten om att folkpartiets framgångar berodde på att de varit ”tydliga med den borgerliga politiken”. Sverigedemokraterna i Sölvesborg uppmanade människor att rösta på folkpartiet. Dessa uttalanden kompletterar bilden. Nu har vi att vänta oss ett läge då borgarna fortsätter att driva på en fascistiskt anstruken utveckling.
Ansvaret för att göra något åt det här ligger hos den breda vänstern. Strategin måste innehålla två delar. Dels behöver vi mobilisera brett mot rasism och för alla människors lika värde. Rasistiska och främlingsfientliga krafter måste mötas av folkligt motstånd. De får inte tro att de representerar folket. Dels behöver vi föra en rejäl vänsterpolitik som minskar klyftorna och tar tag i problemen i människors vardag. För att det ska kunna föras en sådan politik krävs ett tryck underifrån. Vi ska stå för det trycket.
Till sist: En valrörelse är som ett träningsläger för revolutionära praktiker. Vi är många som blivit bättre, som vässat våra klor. Det finns inga genvägar till de kollektiva erfarenheter som vi samlat på oss. Alltså både tack och grattis till alla som på olika sätt arbetat i den här valrörelsen: delat flygblad, varit ute på skolor, hållit bokbord, suttit valstuga, pratat med kompisar, ordnat möten.
Vi har blivit bättre. Men vi kan också konstatera att vi varit otroligt bra – outstanding helt enkelt. Faktum är att vi kan säga det Göran Persson har sagt på valnatten de senaste två valen – fast vi kan säga det i en mycket djupare och viktigare mening: Vi regerar vidare!