Få hade väntat sig den skrällseger som Benjamin Netanyahu och högerkonservativa Likud gjorde i tisdagens israeliska val. Ökande sociala klyftor, prisökningar och dyra boendekostnader förmodades leta till ett maktskifte. Men istället för center-vänsteralliansen Sionistiska unionen blev det den sittande premiärministern Netanyahu som firade valresultatet igår morse. Spekulationerna om en möjlig öppning för nya fredssamtal med Palestina vid ett maktskifte visade sig inte vara någonting annat än hoppfulla önskningar.
Netanyahu har varit tydlig – det kommer inte att bli några fredsförhandlingar och än mindre något erkännande av den palestinska staten. Alla tidigare löften från Israel om att verka för en tvåstatslösning ersätts nu med politik sprungen ur en koalition bestående av ortodoxa och högernationalistiska krafter. Netanyahus svar på de dåliga opinionsmätningarna har varit att söka stöd från Israels ultranationalistiska läger med löften om tusentals nya bosättningar i östra Jerusalem. En utbyggnad som gör det allt svårare för Palestina att behålla sin huvudstad.
Palestina är ett land slitet i trasor. Idag är hela Västbanken är uppstyckad av militära gränser och hundratals bosättningar och utposter sammanlänkade av så kallade ”bypass roads”. Stora arealer odlingsmark har förstörts i omgivningarna på grund av, som man säger, säkerhetsskäl. Det råder inga tvivel om att bosättningarna strider mot både folkrätten och en rad internationella konventioner, (Haagkonventionen, Genèvekonventionen och en mängd FN-resolutioner), och de har fördömts ett otal gånger av det internationella samfundet. Att Netanyahu så tydligt adresserar bosättarna med sina vallöften visar att det inte finns några ambitioner om en fredlig lösning.
Sommarens bombningar av Gaza har lämnat djupa sår efter sig – ett krig som enligt Netanyahu var riktigt och rättfärdigt. Det var ett krig, eller snarare en massaker, som krävde tusentals civila liv, där var fjärde dödad var ett barn. Många människor förlorade en anhörig eller en vän och tiotusentals saknar fortfarande hus och hem. Den israeliska blockaden mot Gaza gör att det saknas tillgång till självklara nödvändigheter som elektricitet, rent vatten och sjukvårdsutrustning och den hindrar effektivt en återuppbyggnad av de förstörda områdena. En fortsättning på den israeliska bombpolitiken vore förödande för palestinierna, inte minst för dem i Gaza.
Konflikten mellan Israel och Palestina är inte en konflikt mellan två jämbördiga parter. Det är en konflikt mellan en ockupationsmakt och ett folk som blir ockuperat. Ingen rättvis fred är möjlig så länge som ockupationen består. Netanyahu visar genom sin vägran att acceptera en palestinsk stat och genom besked om ytterligare bosättningar på en tydlig ovilja till förhandlingar. Så länge ockupationen pågår så måste omvärlden sätta press på Israel. Inte ens de som håller sig med kålsuparteorier kan efter tisdagens val undgå den israeliska högerns ointresse av att lösa konflikten och hur man nu istället tar stora kliv i en riktning bort från fredssamtal och en möjlig tvåstatslösning. Palestina måste erkännas, muren runt Västbanken rivas och blockaden mot Gaza hävas – allt annat vore ett internationellt misslyckande och ett hinder för fred och rättvisa.